Ny adress för Vetenskap och socialism

Vetenskap och socialism har följt med Kulturella fåror till Wordpress. VoS nya adress är http://vetsoc.wordpress.com. Blogspot-adressen kommer att ligga kvar men inte uppdateras, så se till att ändra bokmärken och RSS-flöden. Vi ses på Wordpress!

Citat: "En svensk arbetares memoarer"

Metallarbetaren och kommunisten Gustav Ericson:

[J]ag var politiskt väckt så jag gick på kaféerna och läste alla dagliga tidningar. På konditorierna hängde de på pinnar i särskilda tidningshörn. Och på Interklubb hade vi bibliotek. Där läste jag mest politik . Marx och Engels, Lenin och Stalin. Men Eyvind Johnson också och Lo-Johan och Fridegård. Och jag gick på teater och konsert. Det hade börjat redan på ungdomshemmet som då och då tog med oss grabbar på teatern. Gösta Ekman [d. ä. VoS anm.] spelade på Konserthuset. Jag såg Verdun, Tidens Ansikte. Och på Dramaten såg jag de Wahl. Vi gick på Operan också. Jag var väldigt musikintresserad, sjöng i kör. Jag tyckte om att lyssna till orgelmusik. På den tiden var det nog bara i kyrkorna man kunde det. Jag var ofta i Storkyrkan eller Tyska kyrkan och lyssnade. Där gav man konserter. Och där kunde man verkligen få höra körsång. SKP [Sveriges Kommunistiska Parti, VoS anm.] hade abonnemang för sina medlemmar på teatrarna och Operan. Vi kunde gå ganska billigt. Vi gick på revyer också. Jag gick väldigt mycket på sådant, mer än de andra på jobbet. Fan vad du är snobbig, hörde man ibland. Men det var bara från såna som inte begrep att kommunisterna ville bilda arbetarna.

Ericson, Gustav & Rundberg, Arvid En svensk arbetares memoarer. Arbetarkultur: Stockholm, 1973, s. 41.

Vetenskapshistoria: Om arternas uppkomst

Idag fick jag en fin present av min vän och kamrat Kulturella fåror: Darwins Om arternas uppkomst (Natur och Kultur, 2005) i översättning av Roland Adlerberth, med ett läsvärt förord av Nils Uddenberg och fackgranskat noterat av Kaj Bohman (noterna är kompletterade av Torbjörn Fagerström och Leif-Tage Jansson). Darwins stora verk är en av vetenskapens stora klassiker, menar Uddenberg, och visst är det så. Det finns antagligen ingen annan vetenskaplig avhandling som är så uppburen (och faktiskt fortfarande korrekt i det stora hela). Som marxist vill man nämna Karl Marx Kapitalet tillsammans med Om arternas uppkomst men det är att våldföra sig på sanningen. Inte för att Kapitalet inte är en klassiker och ett viktigt verk, utan för att Darwins teorier i så långt större grad har format vår bild av världen. Oftast inte direkt från Darwins bok (eller från moderna evolutionsbiologers verk) utan genom populariseringar och vulgariseringar, men likväl så är vi ett land av mer eller mindre evolutionistiskt färgade människor. Det är gott, även om det hade varit ännu bättre om de avarter av evolutionsteori som florerar och cirkulerar ibland kan göra anspråk på helt fel områden. Till exempel så kan kanske (det finns biologer som så påstår) evolutionen förklara vissa beteenden som vi upplever som moraliskt problematiska. Detta gör dem inte mindre moraliskt problematiska! Evolutionen och biologin kanske kan förklara (med all sannolikhet) hur de första mänskliga samhällena uppstod, men den är otillräcklig som förklaringsgrund till samhällets utveckling när det väl uppstått. Som avslutning så upprepar jag vad jag skrev i samband med tv-programmet Existens' avsnitt om evolution kontra kreation: Charles Darwins Om arternas uppkomst behandlar inte livets uppkomst. Vad som studeras är hur redan existerande liv specieras – delas upp i arter. Vidare så är det inte darwinism som moderna evolutionsbiologer håller på med, evolutionsbiologin innefattar så mycket mer efter den moderna syntesen, som förde samman genetiken och evolutionsteorin. [Ett lästips till den som är intresserad av Darwin, evolution och liv ur ett vetenskaps- och idéhistoriskt perspektiv är Nils Uddenbergs Idéer om livet i två band. En recension av fil. dr. Motvallstanten hittar du här.]

Kvinnor hos nassarna

Fick tidningen Expo idag, en tidning som jag egentligen inte tycker är särskilt bra. Temat för detta nummer var dock intressant: Tjejer i den "nationella" eller "patriotiska" rörelsen. Förutom att nassarna är galna bara i sig, så ställer jag mig frågan om inte nassetjejerna är helt urblåsta. För vem vikll bli reducerad till en barnamaskin, vars största uppgift är att föda små ariska knoddar? Allvarligt talat, är det er dröm?

Marx och Engels om finskt foto (The Helsinki School)

Jag har idag bevistat en presentation av en konstsociologisk D-uppsats och en film, båda med samma ämne: varumärken och kommersialism i konstvärlden, med fotokonstellationen The Helsinki School (läs Timothy Person, curator, grundare och mannen som styr med järnhand) som exempel. Som marxist så kan jag inte hjälpa att Marx och Engels ploppar upp. I Manifestet skriver de att »[b]ourgeoisien har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Man kan inte annat än hålla med.

Klärvoajans

I mystikerkretsar, som de runt Torbjörn Sassersson och de runt tidskriften Sökaren, brukar man framhärda i att det finns personer som inte bara kan se det alla kan se, utan att de kan fjärrskåda – alltså se sådant som fysiskt sätt torde vara omöjligt – och skåda framtiden. För varje person med ett något sånär kritiskt sinnelag så framstår dessa anspråk på klärvoajans som antingen självbedrägeri eller självbedrägeri. Vilket som är vanligast låtes nog bäst vara osagt, även om man nog kan vara säker på att de båda existerar. Nåja, nog om charlatanernas och de självbedragnas klärvoajans, det finns nämligen en annan betydelse av ordet, rent etymologiskt: klarsyn. Och i den bemärkelsen så finns det ett antal i sanning klärvoajanta personer. Ibland är de stora erkända intellektuella, som Jan Myrdal eller Bo I. Cavefors (med bloggen Cavefors Position/Nya Svarta Fanor) och ibland är den klärvoajanta en kvinna på Söder: Claire Vojancé! Hon skådar inte in i framtiden, eller med andra magiska förmågor, utan med det litterära inre ögat som ger henne en klarsyn att avundas. Claires blogg heter "Claire Vojancé spekulerar" och är ett måste för den som önskar klarhet.

Hej till Timbro!

Jag såg att Timbro har varit inne på min blogg idag, genom en länk från Esbati. Hej på er Timbro, ni är välkomna att titta runt. Är det något ni undrar över så går det bra att lämna en kommentar, jag svara i regel på alla som bemödar sig med att både läsa och kommentera. Nå, jag har faktiskt en fråga till er: Kan ni fixa ett jobb åt mig? Jag skulle kunna driva typ Näringslivets Kulturinstitut (NKI), och skriva lite allt möjligt om kultur och hur vänstervridet allt är (jag är bra på att nosa upp vänstersaker, jag är ju själv kommunist). Dessutom undrar jag om jag får pröjs för den källkoll* jag utförde åt er angående Lenin-citatet i förordet till Vägen till träldom. Jag uppskattar att det tog mig c:a 30 arbetstimmar, och om vi säger 300 kr/h så blir det 9000 kr allt som allt (ni får pröjsa alla avgifter och sånt, för jag har inte f-skattsedel längre). Deal? *Ni hittar rapporten "Ett falskt Lenin-citat?" här.

I det rådande läget, när Mesopotamien brinner och terrorbalansen har ersatts av terror, utsvettningen av arbetande ökar och utslagningen av dem som förnekas att tjäna sitt bröd eskalerar, är det helt rätt att fråga: varför marxistisk kulturkritik? Ja, varför? Det finns ju som är uppenbart för envar som inte är ideologiskt förblindad mål och kamper för vår rörelse som de facto är på liv och död för stora grupper i världen, och problem vars sociala och mänskliga kostnader är enorma. I Sverige så har vi fortfarande en galopperande arbetslöshet, en ökad relativ utsugning, en cynisk nedbrytning av de arbetandes kroppar och psyken som resulterar i invaliditet för de som redan innan var illa behandlade. Internationellt har vi imperialismens härjningar, med ett nytt Song My i Irak, brösttoner mot Iran, Norra Korea, Venezuela, Colombia och alla andra som vägrar inordna sig i terrorns världsordning, med Förenta Staterna som den ledande imperialistiska och terroristiska staten. Och i detta läge ägnar jag mig åt marxistisk kulturkritik. Visst finns det ett värde i kulturen och den bör ägnas ett studium på sina egna premisser, utifrån sina egna säregenheter och processer. Men är det kulturen som skall vara i blickfånget nu, är det försvarbart? Bara i den mån det teoretiska relaterar till det praktiska, bara så länge den marxistiska kritiken förmår sätta nya vapen i händerna på den rörelse vars existens är förutsättningen för en sann marxitisk kritiks existens. För det är så, utan en revolutionär rörelse, så kan ingen revolutionär teori existera: enbart i förbindelse med arbetarklassen, den revolutionära klassen, kan en mångsidig, användbar och progressiv teori växa fram. Blir den avskuren från arbetarnas kamp så blir det skolastik, att med matematik söka bevisa Guds existens eller meddelst lingvistik transformera bögar till en samhällsklass. Övningar i resonerandets ädla konst, utan något värde för den högst verkliga kamp som försigår utanför institutioner och studerkamrar. Som en karriärväg kan skolastiken te sig lockande, man får på ett beläst och spirituellt sätt skriva om än det ena än det andra och vinner i intellektuellt hänseende aktning i salongerna, låt vara att man sällan är mer intellektuell än den simplaste notisskribent på Aftonbladet, men man får en air av kontinental radikalitet som går så väl ihop med en konjak eller en skotsk maltwhisky. Är man dock mer menande i sin kulturkritik så bör man ställa sig frågan: Cui bono? Vem tjänar på detta? Är det ett högst individuellt nöje, där njutningen av att formulera och publicera sig står som priorité primaire, så faller alla anspråk på att bedriva kritik, vilken storslagen teori om det gamlas störtande man än använder sig av, vare sig man kallar den modern eller postmodern, marxistisk eller post- dito. Vad som gäller för den marxistiska kulturkritiken är alltså att inte pro primo söka utveckla den ena eller andra litteraturteorin, eller finna lagen för verbens påverkan av klasskampen eller vice versa. Uppgiften står som följer: att meddelst kulturkritik söka understödja arbetarklassens kamp, och hjälpa den att flytta fram sina positioner. Politik, alltså. Marxismen är inget perspektiv, således, som man tar, det är något man gör. En upprorshandling, en spark i magen på det stelande, det vittrande. Det är att ge upp kraven på allomfattande spiritualitet och erkänna brutalitetens förlösande kraft. Men det är inte heller fascismens allomfattande brutalisering av konst och kultur, samhällsliv och politik. Det är en politisering av brutaliteten, där brutaliteten - det hårtslående - riktas, helst med kirurgens precision när han skär ut en tumör. Men det är också insikten om att enbart brutalitet och det hårtslående inte räcker. Tendentiös kultur utan estetiska och poetiska kvaliteter betjänar ingen annat än som material att användas till fördummning och den mest mekaniska indoktrinering. Yttermera så är det marxistiska perspektivet det motsatta mot det som vill estetisera politiken, vårt perspektiv vill politisera konsten. Och för oss som inte är kulturproducenter, utan kritiker så innebär det att vi främjar det politiserade, och själva politiserar våra analyser – som ett led i klasskampen. Ovanstående är grunden till varför man för en marxistisk kulturkritik. Utan den så blir det ett ihåligt bygge och barocka analyser.

D Cardell

Det finns en blogg som går under namnet D Cardell. Det är en utmärkt blogg med skarpa, analytiska inlägg i skärningspunkten mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik. Att säga att den är helt utan problem är att ljuga, men den faiblesse för så kallade post*-moderna teorier som hr Cardell uppvisar förtar inte värdet av hans envetna gnetande för – inte de svaga, utan de verkligt starka - arbetarklassen och andra exploaterade skikt. * Exakt vad brevförmedling (och andra tjänster vi förknippar med Posten) har med dessa teorier har jag aldrig blivit klok på, men det kan vara så att det helt enkelt är så att det är postiljoner som tänkt ut dem. Det skulle kunna förklara den något splittrade bild som post-modernismen ger: det är inte lätt att läsa adresser, springa i trappor och filosofera samtidigt utan att tankarna blir lite splittrade.

Frankfurts mest berömda skola

Frankfurtskolan, en grupp personer som satt i Frankfurt och bedrev forskning inom samhälls- och kulturvetenskaperna har av Aqurette utnämnts till marxister. Jag tror att både Adorno och Habermas skulle vara smått besvärade av den etiketteringen, men det är egentligen inte det intressanta med herr Aqurettes skriveri: att avfärda frankfurtianerna som strunt, med en hänvisning till att de var/är marxister, är i sanning ett mycket intressant grepp. A priori-diss inte utifrån deras vetenskap, utan på grundval av deras politiska hemvist känns lite unket faktiskt. Lite som att man skulle behöva vara stämplad som politiskt korrrekt av ett nattväktarstatens forskningsinstitut (som ju självklart är privat och här reinkarnerat i Aqurettes kött).

Kulturens klassmärke

Anteckningar inför en essä Hur påverkar vår klassposition vår kulturkonsumtion? Att vår klassposition påverkar vår kulturkonsumtion är vad man skulle kunna kalla en fakticitet, om man ser till klasserna i stort. Det finns uppenbara skillnader i kvantiteten kultur de olika klasserna får sig till livs. Hur påverkas då det enskilda? Den enskilde borgarens kulturkonsumtion följer inga absoluta schematan, men likväl så uppvisar den sammanlagda borgerligheten andra mönster än proletariatet, och de enskilda proletärernas kulturkonsumtion – som finns i spannet mycket avancerat till närmast icke-konsumtion – visar samma mönster som bourgeoisien: det som ser ut som en slumpmässig anhopning av kulturkonsumenters vanor låter sig beskrivas i klasstermer. Men hur förklara dem? Att dra enkla streck mellan de materiella förhållandena i stort, och utifrån dem säga det ena eller andra om en individs tycke och smak är ogörligt. Det abstrakta kan inte till fullo förklara det konkreta. Då är frågan, kan vi genom att titta på det specifika fallet – den konkreta materiella basen – förklara skillnader i kulturkonsumtion? Jag tror att det är görligt, och tillbörligt. Genom att skärskåda de levnadsförhållanden som individen har (och inte minst viktigt – har haft), så kan vi finna de faktorer som lockar fram den kulturella lustan, och använda denna kunskap politiskt (och inomkapitalistiskt) för att jämna ut förhållandena, och ge chansen att bli intellektuella, kulturella och spirituella till en större grupp. Förutom konsumtionssidan så har vi produktionssidan och innehållsfrågan – kan vi där forska på samma sätt? Ja, torde svaret bli – med reservationen att individen måste förstås som aktörerna och inte alltid som en person av kött och blod.

Trivialt konkurerrar med trivialt

Har precis avslutat den fjärde deckaren på kort tid, och inte nog med det så har jag påbörjat en bok av Dean Koontz. Jag har blivit triviallitteraturens kung! Vad som dock är det mer intressanta i detta, förutom att jag pseudoblottar mig själv för världen, är att denna läsning av skräp (ja, det är i mångt och mycket skräp – reaktionärt sådant) inte stjäl tid från annan läsning utan från mitt tv-tittande och internetsurfande. Min läsning av kvalitets- och facklitteratur samt min radiolyssning är i stort sett oförändrade (trots att jag läst fyra och en halv deckare sen i lördags). Min vän Kulturella fåror skriver det klart och tydligt: "Triviallitteraturen konkurrerar inte med kvalitetslitteraturen, den tävlar med dokusåporna och bingoprogrammen."

Att bestämma sig på förhand

Tydligen så är man inte betrodd att debattera med vissa liberaler om man länkar till Bulten i Bo och Jinge, i alla fall inte om den liberala debattören heter Delphi-Lisa: "Innan man slösar för mycket tid på Malte [VoS] rekommenderas att läsa hans blog med hänvisnignar till både jinge och bulten. Bara för att känna in vad man pratar med/mot då...*" Att känna mig på pulsen genom att debattera med mig eller i alla fall läsa vad jag själv skriver här på min blogg verkar inte vara en metod som faller Hr/Fru/Frk Delphi-Lisa i smaken, bättre då att döma mig efter vad två personer jag aldrig träffat skriver. Ja, det är en konstig attityd, må jag säga. PS. Vill ni döma mig efter vad någon annan skriver så bör ni titta in hos Kulturella fåror, min allra bästa vän och kamrat, som jag har mer att göra med än både Bultas och Jinge. * www.louisep.com, "Under skatter vi digna…", kommentar avDelphi-lisa 02/05/2006 - 21:52

NMI – Inte att lita på

Jag tänkte här ge mig in i den debatt/trashing av NMI (Näringslivets Medieinstitut) som har pågått sen de slog upp portarna. Jag tänkte dock inte fokusera på att de köper horor, har anställda som hetsar mot historiker eller genomför undersökningar på lite mysko sätt. Jag tänkte ta nivån strax över och förklara varför NMI aldrig – aldrig! – är att lita på, att deras rapporter inte är mer värda än de elektroner de består av (i deras elektroniska form, när de trycks på papper så blir pappret värdelöst och inte värt något alls). Det så fint betitlade institutet är en Timbro-skapelse, och således satta att inte föra ut ett nyanserat och välgrundat budskap utan vad som är deras chefer behagliga budskap. Jag hävdar det trots att de själva beskriver sig som snudd på medievärldens räddare [1]. Hur kan jag då rättfärdiga detta mitt ställningstagande? Det är ganska simpelt: Timbro (med NMI) är en verksamhet som kostar pengar, och Svenskt Näringsliv som sponsrar Timbro köper inte tjänster som är dem obehagliga. Marknadslogik. Jepp, så enkelt är det. Nu kommer du säkert vilja invända att tidningar kan vara obehagliga för deras ägare. Ibland. Då ska du betänka att det är 1) sällsynt och 2) olika sorters verksamhet. Tidningsägare köper arbetskraft och arbetsprodukter av ett antal personer för att vidaresälja detta till det som ibland kallas gemene man, alltså du och jag. Därför blir det för (kommersiella) tidningar viktigt att ha ett säljande innehåll, så att tidningsägarna kan realisera sin profit. NMI säljer inget, de ger bort, tillhandahåller innehåll utan betalning från läsaren (varken genom reklam eller direktbetalning). Det är inget direkt kommersiellt profitintresse som styr, utan det är ett mer långsiktigt mål (sådant som alla klassorganisationer har – åsiktshegemoni). Det är inget konstigt med det, men det för med sig att material från NMI är propaganda – annars skulle det inte produceras. Nu ska inte inlägget tolkas som att jag är emot klassbaserade organisationer, eller propaganda [2] i sig. Jag är emot borgerliga (som i borgarklassen, inte pajasalliansen) klassorganisationer och deras propaganda, som är ett vapen riktat mot arbetarklassen. [1] "Om Näringslivets Medieinstitut", www.nmi.se 2005-04-29. [2] Med propaganda menar jag "mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning." Nationalencyklopedin [www] http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=287594 2005-04-29

Boktips: Män som hatar kvinnor

Boken Män som hatar kvinnor är en ganska vanlig kriminalroman om en journalist i onåd och en hacker med Aspergers syndrom (?). De löser 50 år gamla religiöst inspirerade sexualmord, liksom en drös nya och får mördaren att ta livet av sig. Vad som skiljer Stieg Larssons deckare från de värsta dussinböckerna är suget i den, ett sug som är om inte större så lika stort som i den till handligen och karaktärerna tämligen mediokra Da Vinci-koden av Dan Brown. Båda är pageturners, som man helst läser ut i ett svep, och man har överseende med de brister de kan ha. Alltså: för en snabb och medryckande läsning så är Män som hatar kvinnor att rekommendera! Larsson, Stieg (2005) Män som hatar kvinnor. Norstedts: Stockholm.

Om Tjeder och axiomen

David Tjeder, genusvetare, tar på sin blogg upp vad han ser som en möjlig svaghet hos genusforskare: att axiomatiskt utgå från att det som studeras är problematiskt ur ett genusperspektiv. Han ger ett ganska roligt exempel*, som vi inte ska fördjupa oss i. Kort går det ut på att man kan läsa in genusproblematik i i stort sett allt, och hamna i en situation som gör att man inte kan motbevisa genusteorierna. Med detta inte sagt att så är fallet överallt och alltid, mer att det inom genusvetenskapen (eller fältet eller korsningen) finns dålig forskning och vetenskap, precis som i alla andra vetenskapliga områden. Nåväl, när jag läste Tjeder, så dök Leo Löwenthal upp, inte i person, men väl i text (eller snarare i mitt huvud, som ett minne av några rader som jag läst och citerat i min magisteruppsats). Löwenthal skriver i alla fall att man genom att titta på den ekonomiska basen inte kan förklara kulturen till fullo ('in its entirety'), alltså att överbyggnaden har en viss autonomi i förhållande till basen. Denna autonomi uppkommer av att tidigare kultur påverkar den nuvarande och att människans tankeverksamhet i sig inte är en direkt avspegling (determinerad) av basen. Översatt till genusvetarna så torde det ovanstående betyda att även om det grundläggande mönstret är genus, och detta bestämmer, men inte överbestämmer, våra medvetanden så finns det uttryck som inte kan – till fullo – förklaras av genus. Jag vill inte lägga de orden i munnen på Tjeder, men det är så jag tolkar honom – och det är sympatiskt. Nu är det inte bara genusvetare som kan tänka och analysera axiomatiskt, det finns en hel del marxistiska tänkare som är lika förtjusta att se klassproblematik i allt och proklamera eviga sanningar, trots att det endast behövs en rudimentär kunskap om dialektiken för att veta att den förbjuder sådana proklamationer, då dess studieobjekt är hur verkligheten oavlåtligt förändras och de processer som ligger bakom förändringen. »Tvärtom, Herr Dühring presenterar oss satser vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk« skriver Engels om Eugen Dühring. Nu menar jag inte att genusvetare presenterar totala system, men jag tror att de precis som mer marxistiskt färgade intellektuella och akademiker riskerar att gå åt det hållet om inte man ställs inför väluppbyggda teorier av annat snitt än det man van vid från sin institution eller avdelning. * Jag vill hävda att alla fyra exempel kan vara problematiska, på grund av att vi i perceptionen tillskriver dem de konnotationer just det Tjeder tar upp, och att avsändarens intentioner måhända är oviktiga. Alltså: att vi uppfattar i stort sett alla bilder genom ett genusraster är problemet. Men det är inget vi ska tjafsa om här, och jag är ingen genusvetare och har antagligen fått det hela om bakfoten.

Fritänkare OCH folkpartist

"Jag är stolt folkpartist men också en fritänkande individ." Erik Svansbo, folkpartistisk riksdagskandidat

Proletären om "ungdomsavtal"

[…] Men den borgerliga arbetslöshetsstatistiken, som räknar allt som kan röra sig som arbetslöst, till och med de korttidssjukskrivna, ger vi inte mycket för. Här handlar det uteslutande om att svartmåla i syfte att bana väg för den arbetskraftens rättslöshet som är den borgerliga alliansens mål. Den verkliga ungdomsarbetslösheten ligger förmodligen någonstans emellan de 11 och 28 procenten, d.v.s. mellan 51.000 och 147.000 ungdomar i åldersgruppen 16-24 år är helt eller delvis arbetslösa. Detta trots att ungdomar redan nu är utsatta för den diskriminering som de borgerliga ungdomsförbunden försöka trolla fram som lösningen på ungdomsarbetslösheten. För så är det. Olika former av osäkra anställningar har kraftigt ökat i Sverige under de senaste 15 åren. Denna otrygghet drabbar kvinnor i högre utsträckning än män och invandrare i högre utsträckning än infödda svenskar. Men framförallt är det ungdomar som tvingas hanka sig fram i bemanningsföretag och på olika former av otrygga jobb. Alltså. De senaste 15 åren har sett en gradvis ökning av den otrygghet som borgaralliansen framställer som alexanderhugget i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Men trots det har ungdomsarbetslösheten fullkomligt exploderat. Detta faktum förtränger borgarpartiernas broilers i sin strävan att göra arbetet fullkomligt rättslöst i förhållande till kapitalet. Det grundläggande problemet har inte ett skvatt med ”för stor” trygghet eller ”för lite” flexibilitet att göra. Istället handlar det om att utbudet av arbetskraft är för stort i förhållande till efterfrågan. Det kan synas absurt - en produktionsordning som inte förmår ta tillvara den resurs som den mänskliga arbetskraften utgör är slösaktig och barbarisk. Men sådan är nu kapitalismen. Arbetslöshet ger arbetsköparna möjlighet att välja och vraka bland de arbetssökande och möjlighet att sätta press på dem i arbete. Därför älskar kapitalägarna arbetslöshet lika mycket som vi andra hatar den. […]

Proletärens ledare, 11 april 2006

Vad vill Tönnesson?

Alf Tönnesson är en rik man, tillika förläggare och nasare av diverse produkter (bland annat ägare till Nationalencyklopedin, Fleure de Sante, Bra Böcker och International Masters Publishing – IMP). En på de allra flesta sätt framgångsrik man som till och med har lyckats vända Bra Böckers negativa röda resultatsiffror till positiva, svarta dito. Imponerande. Bra Böcker levde länge bra på sin bokklubb, där det gröna lexikonet var ett starkt försäljningsargument. Tyvärr så gick det inte i längden, det blev för dyrt. Innan Tönnesson kom in och lyckades rekonstruera verksamheten för Bra Böcker så kostade ett bokpaket i bokklubben 600 kr, där hälften av kostnaden var för lexikonet. Alldeles för mycket pengar för den som är intresserad av Bra Böckers utgivning, som riktar sig till de som uppskattar masslitteratur, alltså helt vanligt folk. Vad göra? Dels avknoppa Nationalencyklopedin från Bra Böcker, lägga om bokklubben till den nuvarande konstruktionen, satsa på mer egenutgivet i bokklubben och vad som kanske är viktigast – sakna alla kulturbärande, -byggande och -främjande ambitioner. De böcker som Bra Böcker ska ge ut är "vad folk vill ha". I Svensk Bokhandel nummer 8, 2003 läser vi:

För den som följt Alf Tönnessons karriär, från reklambyrå via arbetet med att marknadsföra Hermods över Hemmets Journal till det första egna företaget IMP så är det ingen överraskning att höra honom prata om vad folk vill ha. Det har varit hans ledstjärna genom hela karriären och det är IMP:s affärsidé – ge folk vad folk vill ha. Vad vill folk ha? Det man köper, kort och gott.

Alf Tönnesson är inte bara ute efter pengarna, kan man tro. Han har satsat över hundra miljoner i det konkursfärdiga Bra Böcker – ett förlag som inte har något kulturellt kapital att skryta med, absolut inte sen NE avknoppades till ett eget bolag. Alf Tönnesson är – tror jag – dels ute efter att bygga sitt imperium (Cydonia Development och IMP) och dels ute efter att tjäna pengar, helst i kombination. Vad Tönnesson antagligen inte är intresserad av är att främja annat än mass- och populärlitteraturen – och det är antagligen därför Bra Böcker har svarta siffror.

Vilket perspektiv skall kulturen ha?

Kultur. Ett för svenskan inte särskilt märkvärdigt eller stort ord men med många och skiftande innebörder. Vad som avses här är inte det antropologiskt färgade kulturbegreppet, som kan sägas inkludera all mänsklig verksamhet, ej heller den mer ursprungliga betydelsen av odling (som vi fortfarande stöter på i ord som 'kulturlandskap' och 'hydrokultur'). Nej, den kultur som avhandlas här är den kultur som kan beskrivas som medvetet skapande av litterära, dramatiska, visuella och audiella produkter avsedda för konsumtion (i en bred bemärkelse) av andra än producenten. Ett vitt kulturbegrepp, men ändock med sina (luddiga) gränser. I denna kultur så kan man kategorisera och klassificera, väga och mäta och ställa den ena kulturprodukten mot den andra och försöka uppskatta nyttan av den ena eller andra. Nu är detta inte comme-il-faut att göra, produkternas värde sägs vara nivellerat och även om så inte vore fallet så vore det omöjligt att uttala sig om vad som är bra och dåligt verkar vissa mena. Och så är fallet. Ibland – av vissa aspekter av verket. Dock kan man göra bedömningar av verkets kvalitet, och vad som är viktigare – av dess nytta. Vad som behövs är en bra verktygslåda med analysverktyg. Har man en gedigen analytisk förmåga och och teorier som hjälper till att fokusera blicken och göra den skarp så kan man uttala sig om nyttan av en kulturprodukt – från ett bestämt perspektiv. Vilka perspektiv behövs då lyftas in i våra analyser, och vilka verktyg behöver vi? Det är egentligen en omöjlig fråga att besvara, då den också är beroende av vårt perspektiv eller – som det mer riktigt borde heta – vår klasståndpunkt. För vissa grupper är klassperspektivet totalt onödigt i kulturanalysen, den skymmer bara det estetiskt njutbara i verket, det som "den bildade medelklassen" (de halvbildade och halvkulturella mellanskikten alltså) ser som huvudpunkten i kulturprodukten. För arbetarklassen borde det vara viktigt med klassperspektivet, men om man ytligt granskar kulturkonsumtionen så verkar det inte vara fallet. Det är fel. Den vulgärkultur som produceras för folkflertalet är en klasskultur, dock inte en klasskultur som stammar ur egen kulturproduktion utan ur Kulturindustrin, som lever på att göra det alla industrier lever på: masstillverka varor. När arbetarklassens kultur kommer fram ur egen kulturproduktion så är klassperspektivet närvarande i mycket hög utsträckning. Ibland uttalat, ofta inte men likväl så finns det där som en del i den berättelse som berättas. Det finns en mängd exempel, från musiken, litteraturen, bildkonsten – den materiella verkligheten sätter sina spår i kulturen även om vi kämpar emot. För oss som är socialister och intellektuella ligger ett ansvar att hjälpa fram detta perspektiv, och att motverka Kulturindustrin. Nu är detta ett, i detta ekonomiska system, utsiktslöst företag då kulturen är inordnad under samma samhälleliga realiteter som annan mänsklig verksamhet, varesig det gäller bilproduktion eller idrottande. En vinst för vad som kan kallas en arbetarklassens kultur och ett nederlag för kulturindustrin är inte att vänta, men små och stora delsegerar kan vinnas. Dock inte av intellektuella, vi är satta att spela hjälparens roll. Vilket är nog så stort om man tänker efter.

Ungbondeförbundarna, reaktionärer

Frederick Federley (cuf) : “- Jag tycker att de franska politikerna ska stå pall gentemot demonstrationerna och jag tänker inte låta dem påverka den politik jag för. Egentligen kan man se oroligheterna som ett rättesnöre. Fransmän är generellt oroliga själar med starka särintressen som ofta gör sig hörda.” (från Jinge) Att kalla arbetarklassen ett särintresse är intressant, särskilt när den lyckas agera tillsammans med delar av mellanskikten. Nu är väl alla som inte tycker som Federley, ungböndernas ledare, särintressen enligt nämnda landsbygdsvurmare*. Ungefär som statare var särintressen för godsägarna och storbönderna på den tiden som Sveriges landsbygd såg ut som man kan tänka sig att Federley vill att den ska göra – öppna fält och nära nog livegenskap. * Jag påstår inte att Federley har något egentligt intresse för småbrukare eller lantarbetare, men jag antar att man gillar höskullar, landskapsdräkt och slikt när man är med i Bondeförbundets ungdomsorganisation. Eller så gillar man bara de gamla blut und boden-traditionerna från trettiotalet.

Ett klargörande

Med anledning av det alltsomoftast usla tv-programmet Existens: Evolutionsteorin, det som ibland slarvigt kallas darwinism, sysslar inte med livets ursprung.

Operation Enduring Beauty – Lägesrapport

Operation Enduring Beauty (renoveringen av min nyss inköpta lägenhet) går nästan efter tidtabell. Köksinredning som skulle byggas är byggd, alla väggar förutom den allt annat en spatiösa hallen är målade och flytten är halvt genomförd – jag själv är dock helt inflyttad. Listan över vad som återstår att göra är kort: hallen skall målas (fotlister skall även lackas), bokhylla skall byggas (det största av de delprojekt som återstår) och böcker samt lite krams skall hämtas från den gamla lägenheten. Vad gäller de mer adminstrativa delarna så har jag från och med internet och telefon (samma nummer som innan) och ett elavtal med Eon. Operation Enduring Beauty beräknas vara avklarad om en vecka, Inshallah.

Uppehåll i skrivandet

Som ni märker har jag inte skrivit särdeles mycket den senaste tiden. Det beror enbart på att jag har blivit med köpelägenhet och ägnar min tid åt att renovera denna. När det är klart så kommer jag att blogga på som förut, men ni som vill ha något annat att läsa under tiden så rekommenderar jag Kulturella fåror, min mycket gode vän och kära kamrat. Dessutom bör ni läsa Frihet & Framsteg, Bulten i Bo, Jinge, Esbati, Fotolasse, Röda Raketer, David Tjeder, Tora Breitholtz, Fredrich Legnemark, Mr Brown, Motvallsbloggen, Olydig och sist men inte minst: om ni gillar ungcenterns söta och starka kvinna från Värnamo läs då Annie. Vad gäller tidskrifter så vill jag rekommendera Clarté, Folket i Bild och ungkommunisternas Rebell. Tidningen Proletären ger dig ett arbetarperspektiv på verkligheten.

Till frågan om våldet

Utbildningsradions serie "Drömsamhället" har nu även avverkat kommunismen. Ett överlag dåligt program, som väntat. Dock så fanns det mycket intressanta bitar, främst en liten sekvens när Kalle Larsson (v), som tydligen själv betitlar sig kommunist, på en direkt fråga säger att han inte tror på våld i samband med kommunismen. I ett har han rätt, under kommunismen (Marx högre stadie) så kommer den organiserade våldsmakten i arbetarklassens tjänst inte behövas, då klasserna är upplösta, non-existenta. Vad gäller socialismen (Marx lägre stadie) så har KL fel – definitionsmässigt. Då det under socialismen existerar en arbetarstat – arbetarklassens organiserade våldsmakt – så måste man vara FÖR våldsmakten under socialismen. Man kan hoppas att det inte behöver bli blodigt, men våldsmakten måste finnas där, om man inte tror på kapitalismens omedelbara överslag i kommunism – det klass- och statslösa samhället. Kalle Larsson har dock efter programmet på sin blogg förklarat sig vara positiv till viss befrielsekamp. Det är gott. Hoppas att han också vill förklara sig positiv till arbetarstaten.

Vad är post scriptum?

En person kom in på min sida från Google-sökningen 'vad är post scriptum'. I och med att jag inte skrivit något om det så var personen antagligen lika undrande när den lämnade min sida som när den kom. Men, om du kommer tillbaka så har du här svaret: post scriptum (eller mer riktigt på svenska – postskriptum) är latin och betyder 'efter skriften'. Ofta används förkortningen P. S. eller PS. och i regel så finner man ett post scriptum i brev men det kan även förekomma i andra skrifter, särskilt om de är hållna i en personlig ton.

Social konstruktion av Förintelsen?

Ian Hackings Social konstruktiuon av vad? är en läsvärd bok för den som är sysselsatt med humanvetenskaperna. Boken tar upp, förklarar och argumenterar för och emot 'social konstruktion' på ett synnerligen balaserat sätt. Hacking visar på ett övertygande sätt att det är idén om ett fenomen eller objekt som oftast avses vara socialt konstruerat ('idén' bör läsas som kategori eller begrepp här). [1] Ett exempel på hur man har argumenterat mot 'social konstruktion' och relativism rör Förintelsen. Om man accepterar relativismen så måste vi acceptera Förintelse-förnekare. Hacking skriver att "[n]ästa steg i den ökända serien av förnekelser av Förintelsen skulle kunna vara en bok med titeln Den sociala konstruktionen av Förintelsen" [2]. Här behandlar Hacking Förintelsen (som konsekvent skrivs med ett versalt f) som ett objekt, och inte idén om ett objekt, och således skulle Den sociala konstruktionen av Förintelsen som verk vara historierevisionistiskt och förnekande av den nazistiska förintelsen av judar och andra. Det är ett antagande som blir mycket spännande när man ställer det mot en bok som rent faktiskt behandlar Förintelsen (med versalt f) som en social (eller rättare sagt ideologisk) konstruktion – Förintelseindustrin [3]. I Norman Finkelsteins, till omfånget lilla, bok Förintelseindustrin förnekas inte förintelsen en enda gång, men Förintelsen (idén – så som den förs fram av vissa organisationer och personer) utsätts för skoningslös kritik. Förintelsen (den med versalt f) visas fram som den ideologiska konstruktion som den är. Finkelstein skriver att han hävdar att "»Förintelsen« är en ideologiskt färgad framställning av den naziztiska förintelsen" [4]. Finkelsteins grepp är bra, för vi måste kunna dikutera de myter [5] som finns kring den nazistiska förintelsen och hur dessa används ideologiskt. Skall detta göras så är Förintelsen (på engelska The Holocaust) ett bra begrepp, för den frammanar alla de mytiska bilder vi bär med oss. Finkelstein skriver alltså den bok som Hacking menar skulle vara förintelseförnekande, utan att lämna minsta tvivel om att den nazistiska förintelsen verkligen ägt rum (och utan att nämna 'social konstruktion'), ett år efter att Hackings bok skrivits. Hacking hade fel i sak, Förintelsen kan granskas som en konstruktion. [1] Hacking, Ian Social konstruktion av vad? Thales: Stockholm, 2000, s. 14–52. [2] Hacking, s. 17. [3] Finkelstein, Norman G. Förintelseindustrin – exploateringen av nazismens offer. Ordfront: Stockholm, 2001. [4] Finkelstein, s. 13. [5] Med myter avses inte lögn eller propaganda, utan de sätt som vi oreflekterat och obelagt tänker och pratar om händelser som vi tillskriver stor vikt.

Ny länk

Med viss tvekan så har jag bestämt mig för att hädanefter även länka till Flamman, vänsterpartiets inofficiella organ, eller "vänsterns tidning" som de kallas (främst av sig själva). Ni ska inte ta min länkning som ett politiskt stöd till tidningen, utan jag länkar för att 1) vänstertidningar, även reformistiska som Flamman, finns det mycket få av och 2) ibland så hittar man läsvärda artiklar där.

Excerpt: Stalin, "Tal till de utländska gästerna vid SUKP(b)s 19:e kongress"

Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk personlighetens frihet - personlighetens rättigheter erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna. De borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den. Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem 'över allt annat'. Nu finns inte ett spår av 'den nationella principen'. Nu säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den. Utdraget är hämtat från Carlsson, Anders [www] "EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk", www.kommunstiskapartiet.org, 2006-02-21.

Folkhälsoinstitutet har inte stoppat öltävling

Vissa bloggare, med politiska poster, lyckas inte läsa innantill i en promemoria från Statens folkhälsoinstitut. Bloggarna är ungmoderaten Johan Forssell samt folkpartisten och politiska sekreteraren Johan Ingerö. De båda (Ingerö med Erixon) hävdar att Folkhälsoinstitutet skulle ha stoppat SM i hemmabryggning. Det är helt fel. FHI har på inkommen fråga från alkoholhandläggare, såsom varandes tillsynsmyndighet, yttrat sig om rättsläget kring arrangemanget i fråga, och har kommit fram till att med gällande lagstiftning så går det inte att avhålla i den form som det nu har. I slutet av PM:en kan man dock läsa: "Det sagda torde inte behöva tolkas så snävt att en hembryggare inte skulle kunna tillhandahålla starköl till en liten krets av smakdomare för bedömning och jämförelse med andra med samma hobby. Även i sådant fall måste dock förtärings- och förvaringsförbuden iakttas." Alltså: Håll SM, men inte under de former som ni har det nu, då det i nuläget är att betrakta som alkoholservering. Forssells kommentar "Vuxna människor som vill träffas för att tillsammans producera och provsmaka lite öl, är det verkligen någonting som ska förbjudas?" är alltså oförståelig, om man ser till vad FHI faktiskt skriver. Antagligen har Forssell inte bemödat sig med att läsa de knappt fyra sidorna, och detsamma gäller antagligen Ingerö.

Vad med marxismen?

I den marxistiska rörelsen – i Sverige såväl som i utlandet – finns det strömmningar som vill "gå tillbaka till Marx". Gå till källorna, skulle man kunna tänka sig att det betyder, men det är fel. Man vill gå till Marx för att se vad han "egentligen" skrev, för att kunna använda Marx mot de som har "vantolkat" honom. Eller så gör man det för att se vad Marx ville med socialismen. De båda syftena är helt legitima, men sätter ljuset på en fråga som rör marxismens kärna: om marxismen är vetenskaplig ("Origins of Societies", kanske Engels skulle ha sagt) varför är det då så att Marx får spela rollen som överstepräst? Om vi fortsätter parallellen med Darwin så ser vi att det är helt och fullt möjligt att skriva om evolutionen och dess mekanismer utan att referera Darwin. Så är inte fallet med marxismen. Som sagt, det är inte fel att läsa Marx – eller Lenin för den delen – jag gör det själv. Men något är fel när man inte lyckas frigöra sig från ovannämnda som överdomare, där man kan kontrollera om den ena eller andra tanken är rätt. Vad som borde vara överdomare (och detta är egentligen elementa för varje marxist) är verkligheten. Den grå och tråkiga, eller färgglada, roliga verkligheten. Engels menade att Marx hade dragit upp linjerna för samhällets utveckling, och det var detaljstudier som återstod. Jag är böjd att hålla med, men med ett varningens finger. Vi får inte vila på våra lagrar, då det sätter oss i en situation där vi riskerar att syssla med ideologi istället för med den konkreta analysen av den konkreta situationen. I denna konkreta analys har vi chansen att förutom att lära oss något om samhället även att testa våra teorier, omforma det som inte stämmer överrens med våra observationer. I detta arbete borde det, om processen fungerar, ackumuleras en mängd kunskap och en vidare utvecklad teori. Ser vi då detta? Ja, till viss del. Dock så ser vi lika ofta ett desperat famlande efter den ena eler andra meningen hos Marx, för att rättfärdiga vad vi sett och observerat. I stället för att utveckla teorin så vecklar vi in oss i Marx ord. Ord som ofta är sanna, ibland inte.

Redaktör med press

Jag skrev tidigare om att bloggen kanske låter oss publicera lite för lätt. Att tankar inte får tid att ta sin logiska konsekvens, att de inte tillåts utsträcka sig i tid och rum. Det är tankar som är giltiga, tror jag, och vad som är mer besvärande är att de har bäring även på den "riktiga" texten, den som finns i böcker och tidskrifter. När en antologi skall sammanställas så är det vissa riktlinjer som behöver ställas upp. Omfånget på antologin i sig, omfånget på de enskilda essäerna och artiklarna, stilnivå et cetera. Allt detta ska redaktören sedan kommunicera till författarna (om det rör sig om nyskrivet material). Ofta tar antologiserandet sin tid, författare och redaktörer hinner tänka – kommunicera – och ändringar är möjliga. I andra fall har man inte tid nog, och tvingas till att godta det som kanske inte riktigt är färdigt. I det senare fallet så riskerar man att få bloggposter som innehåll i antologin – om ni godtar termen bloggpost för den halvsmälta, snabbpublicerade texten. I den antologi som jag nu är satt som en av två redaktörer för är det dock än värre – alla de essäer som skall ingå är skrivna av magisterstudenter (samtidigt som de skriver sin magisteruppsats) och alla texter måste vara skrivna av dessa magisterstudenter. Visst tillåts vi att utöva ett fullt redaktörskap, vi får refusera, be om ändringar, strykningar, utvidningar. Men vi är satta att välja inom ett ytterst begränsat antal essäer (c:a 35 st.) med omfånget 6 000–8 000 tecken. Inte kan vi heller välja efter en speciell tematik, då det rör sig om essäer från i stort sett hela det samhälls- och kulturvetenskapliga området. Para detta med olidligt lite tid, någon från författarnas deadline till tryck, så blir det uppenbart att antologin riskerar att fyllas med det halvsmälta tankarnas inte så underbara soppa. Hårt arbete kommer att krävas och rädda mitt goda namn från vanära, men det är omständigheter som jag inte vill jobba under egentligen.

Vad är en kultursida till för?

Pilger får naturligtvis ha vilka åsikter han vill, och det får Aftonbladet också. Vad man kan opponera sig mot som läsare är hur i all världen detta politiska ordbajs har hamnat på kultursidan. Jag trodde att kultur handlade om något helt annat.

Ovanstående är ett citat från Israels hejaklacks blogg, al-hamatzav.org. Utan att förhåna skribenten så tar jag tillfället i akt att fundera kring kultursidornas uppdrag. Det mest uppenbara är väl att förse den tidningsköpande- och läsande allmänheten med artiklar om kultur i den snäva bemärkelsen: konst, scenkonst, litteratur, filmkonst et cetera. Detta med hjälp av kunniga kritiker som i sina artiklar analyserar och kritiserar – i en neutral bemärkelse – verk av det ena eller andra slaget. Vidare så bör kultursidan skriva om kulturens förutsättningar: kulturpolitik och -filosofi. Vid detta kan man stoppa och tycka att det är bra – längre än så ska kultursidan inte sträcka sig – det kan uppstå ljumma debatter mellan de olika kultursidorna i dessa frågor. Nu är dock uppdraget bredare än så, både från ägare, redaktörer och läsare. På kultursidorna vill man även se artiklar och essäer som ger bakgrund och sätter händelser i ett sammanhang. Ofta är det från ett om inte vänster- så i alla fall pseudovänsterperspektiv. Kultursidorna ingår i tidningarnas opinionsbildande/-drivande delar (ledarsidor, debattsidor et cetera) och skall verka för att skapa debatt och väcka tankar både med sina kulturartiklar och med sina mer världsliga artiklar och essäer. Kultursidan är ofta politiserad, men inte som ledarsidor partipolitiserad. Att kulturen är politisk i sitt väsen – som jag anser – håller inte alla med om, men att kultursidorna är det råder en bred konsensus om. Nu är detta läget, och man kan tycka att det borde vara annorlunda. Frågan är dock om det går att driva en kulturjournalistik som inte hemfaller åt konsumentupplysning (något som ökat på våra tidningars kultursidor) och snabbrecensioner som på nöjessidorna. För att begripliggöra kulturen så måste den placeras i ett sammanhang, och då är vi ofrånkomligt inne på ett politiskt område. För att se världen, måste vi ha en världsåskådning. Denna kan vara genomtänkt och uttalad, eller omedveten och outsagd. Vad vi oftast ser på kultursidorna är det senare, vilket gör att vi som läsare kan ta ställning till det som framförs på ett rakt och rättframt sätt. Är det däremot outsagt vilken världsåskådning som ligger till grund för det som framförs krävs ett mycket noggrannare studium av vad som verkligen sägs. Nyhetsartiklar är det schablonmässiga exemplet, men vi finner sådana texter även på ledarsidor, ofta på debattsidor och även på kultursidorna. Så är alltså min syn på kultursidans uppdrag och roll, och jag uppskattar att läsa dem – även i landsortspress. Dock är jag inte alldeles nöjd med hur det ser ut, det kan bli bättre – mer genomtänkt och uttalat vilket perspektiv man har, mer essäer, mer djuplodande. Att motsatsen inträffar är antagligen det mest troliga, men då kommer slaskblaskor som DN, SvD, GP, Aftonbladet, Expressen och så vidare tappa än mer i intellektuell hederlighet. Vi får hoppas att ägare och redaktörer förstår det.

Lukas Bonniers död och kapitalismens moral

Lukas Bonnier har avlidit vid den respektabla åldern av 83 år. Albert Bonnier kallar honom modig publicist, andra kallar honom kolportör av snusk. Nåja, jag är inte moralist och jag vet hur kulturindustrin fungerar: allt för pengar. (Läs förövrigt Kulturella fårors text på ämnet.) I den snabbt producerade runan* över den avdöde Bonnier i Dagens Nyheter kan vi dock hitta ett mycket talande exempel på moralen och pengabegäret hos Bonnier**.

När Fria Proteatern gjorde sin scenkarikatyr av Lucke Bonnier i Typerna och draken var det Fib-Aktuellt som stod i skottgluggen. Hela Bonnier-imperiet sades vila på nakna småflickors fasta stjärt. Ekonomiskt var Fib-Aktuellt viktig under en period, säger Mats Larsson. Som kulturtidskrift nådde den knappt 100.000 i upplaga, men med nakna flickor rusade upplagan upp till 250.000. Alla ville avvara den, och blev närmast lättade när luften gick ur marknaden och Bonniers kunde göra sig av med den, säger Mats Larsson.

Så länge som det säljer, säljer vi det – även om det är skit och perversion!*** * Möjligtvis hade de en runa liggande, men i vilket fall lär vi se fler hyllningar till husse i DN. ** Jag menar inte att familjen Bonnier dyrkar pengarna mer än några andra kapitalister, så när jag säger att Bonnier dyrkar pengar så är det inte en antisemitisk schablon, utan en antikapitalistisk dito som är lika applicerbar på judiska, muslimska, hinduiska, kristna, buddhistiska, ateistiska och alla andra slags kapitalister. *** Med detta menas inte att allt som klassificeras som pornografi är perverst, men familjen Bonnier och Bonnierföretagen tyckte tydligen att Fib-Aktuellt var smuts.

Något slags bloggkedjebrev!

Tobias Lindberg har utmanat mig, eller taggat mig, som han skriver. Man ska lista fyra saker i olika kategorier. Four jobs I’ve had in my life Fastighetsskötare Lagerarbetare Finmekanisk montör Livsmedelsarbetare Four movies I can watch over and over Life of Brian (sen tog det slut) Four places I have lived Skepplanda Lindholmen Kortedala Norrköping Four TV shows I love to watch CSI (alla olika) Simpsons Family Guy Vetenskapsmagasinet Four places I have been on vacation Danmark Tyskland Grekland Holland Four websites I visit daily dn.se arbejderen.dk intressant.se aftonbladet.se/kultur Four of my favorite foods Pannbiffar med bacon i och potatismos med parmesanost i Spaghetti med oliv- och tomatsås Spaghetti och köttfärssås Köttbullar i sås och potatis Four places I would rather be right now I sängen Kuba (värme och rom) Fotö I min nyinköpta lägenhet Four bloggers I am tagging Kulturella fåror Jenny Westerstrand Olydig Galateas livsirritationer

Lästips: Gahrton om Bachner

Läs artikeln "Vad är antisemitism?" (pdf) av Per Gahrton, publicerad i FiB/K nummer 3-2000.

Tolkningar – anything goes?

En av mina favoritbloggare, doktoranden i juridik Jenny Westerstrand drar än en gång i strid för rätten att tolka lite som man vill.

För mig var det därför en svart dag som jag inte kan komma över när dekanus Berit Hagekull uttryckte sig om granskningen av Lundgrens forskning på den pressträff universitetet ordnade genom att säga "Vi tvivlar inte på att intervjumaterialet finns, men eftersom vi inte haft tillgång till det i sin helhet har vi inte kunnat kontrollera Lundgrens tolkningar". Detta är för mig fundamentalism med sanningen som opak, stum och dödligt auktoritär lans mot den fria tanken och det demokratiska meningsutbytet.

Måhända håller sig Westerstrand med andra standarder än vad jag gör (detta är understatement, som det ibland kallas) men även om våra kunskapsteoretiska böjelser skiljer sig åt så finner jag det svårt att tro att denna bevisligen klipska (hon doktorerar ju!) människa verkligen menar det hon säger – men jag tar henne på orden. Tydligen så är alla tolkningar lika valida. Det är en ståndpunkt som jag finner svår att förlika mig med, och jag hävdar å det bestämdaste att vissa tolkningar är bättre och sannare än andra. Vilka dessa är, är ibland knepigt att avgöra – och ibland så lätt, så lätt! Vill ni kontrollera min tolkning så går det bra att göra det mot källmaterialet. Resten av JWs bloggpost handlar till delar om att Christer Sturmark är positivist, vilket jag ställer mig frågande till. En mer utdöd filosofisk skola är svår att hitta. Han kan måhända vara materialist, realist et cetera och kanske kunskapsteoretiskt kritisk rationalist (Popper är ju ofta mycket populär hos så kallade vetenskapstroende), men just positivist? Fast jag har mina aningar om att JW använder positivist i en mycket bred mening. Oklart dock riktigt i vilken mening och vilken bredd.

Lämna ideologierna

Den debatt som har förts i det som kallas bloggosfären* om ideologier (liberalism och det som slarvigt kallas kommunism) är dödfödd. Ideologier är dels immuniserade mot kritik** – vare sig det är rättfärdig eller orättfärdig - dels är ideologier blott och enbart tankesystem. Vad vi behöver diskutera är alltså inte den ena eller andra ideologins förträfflighet alternativt förskräcklighet, utan det som ska diskuteras är hur världen faktiskt fungerar. Faktiskt som i verkligen. För att klara av detta behöver vi självklart hjälp för att hitta rätt ställen att titta på, men de resultat som våra studier ger måste vara intersubjektiva och förståeliga – de får inte brista i koherens och konsistens, eller stringens. Nu är det högt ställda krav, jag vet. Men jag gillar att ställa höga krav, i vilket fall på dem av oss som undersöker verkligheten. Vad är då verkligheten? Det är allt som sker och är (i god marxistisk tradition så är de begreppen för mig oupplösligt förenade). Detta oberoende om vi känner till att något händer eller är, oberoende om vi kan komma fram till "slutgiltiga sanningar i sista instans" för att låna av Engels (som lånar av Dühring). Att vi skulle kunna producera några sådana sanningar är ett förfelad förhoppning som är bäst att ge upp, tyvärr. För det är en lockande tanke att vi skulle kunna veta exakt allt. Möjligtvis kan vi göra det på begränsade utsnitt av verkligheten, men då måste vi ta en stillbild, frysa tiden. Då missar vi ju det som sker, och med det en viktig aspekt av verkligheten. Vi får således nöja oss med provisoriska sanningar, och lämna det absoluta åt ideologer och präster. * Den totala mängden bloggar och de kopplingar som finns mellan dem alt. det samtal som förs i och mellan bloggar. ** Det är en generalisering, men en ganska god sådan.

Sanningen som diktator?

Doktoranden i juridik Jenny Westerstrand ondgör sig i en liten text över kravet på belägg och sanningsdikatur, med hjälp av Linda Skugge. Hennes text har rubriken "I framtiden, endast Sanning". Det versala s:et skall nog ses som en kritik av den moderna, sanningssökande 'stora berättelsen' som vissa anser kränker människors rätt att tycka vad fan de vill (vilket den ju inte gör, den gör det bara svårare att hävda att något är sant – för kriterierna är såpass högt ställda). Nåväl, Westerstrand skriver antagligen mest för att dra undan professor Eva Lundgren från kritik för bristande empiri, men det är en ganska tråkig diskussion, dethela har redan innan fuskutredningen debatterats inomvetenskapligt. Vad som är mer intressant är Westerstrands resonemang kring sanning i humaniora och litteratur. Att Westerstrand inte vill erkänna att någon sådan kan förekomma är givit, men är det rimligt? "Skönlitteratur och forskning har givetvis mycket skilda existensvillkor, men gemensamt för den humanistiska, teologiska och delar av den samhällsvetenskapliga forskningen och litteraturen är att de sysslar med tolkande verksamhet (det gör ju all vetenskap i någon mening, men här är det just tolkingar som står i centrum), på ett sätt som gör beläggkraven helt hinsides. Och läskiga." Man kan undra vad det är JW menar med belägg. Läser jag en diskurspsykologisk text, så vill jag ha belägg för de slutsatser som dras; ja till och med för slutsatsen att inga slutsatser kan dras. Vidare gör JW ett obelagt påstående om att humaniora är det samma som tolkande vetenskap. Riktigt så enkelt är det inte, man kan bedriva en kulturvetenskaplig forskning som är förklarande (se Marx! vill man ropa högt) vilket mitt lilla (och för mig nya) specialområde litteratursociologin i mångt sysslar med. Nu är ju Westerstrands område juridiken (där allt faktiskt är förhandling och tolkning), men jag är intresserad av att veta hur hon nådde fram till slutsatsen att humanioran är tolkande (uteslutande tolkande, samhällsvetenskapen nämner ju hon som delvis tolkande). Mitt område är inte vetenskapsfilosofin á priori, men som marxist som håller på med just kulturvetenskap så undrar man om kulturvetenskapen och dess förutsättningar (filosofiska och teoretiska likväl som praktiska) enbart ses med postmoderna ögon idag. "Det är förstås ap-diktatoriskt att kräva av en roman att den ska vara sann, men det finns politiska system i vår nära historia som har förkastat andra skildringar än 'de sanna' i konsternas värd [sic]." Vad det då gäller litteraturen (eller Litteraturen) så måste den vara sann, kanske inte i formell mening, att det som har hänt i verkligheten händer även i boken, men den måste vara mänskligt sann: karaktärer och händelser i boken är sanna som exempel och sanna i berättelsen. Detta är ju som sagt inte sanning i formell bemärkelse (Cornforths tes om att sanning är det som korresponderar med verkligheten, och att det är en glidande skala) men är ett krav man bör ställa på litteraturen (och absolut på Litteraturen) om den ska ha något att säga oss. För läsning sker ju inte enbart av rekreationsskäl, utan även för att vi vill vinna insikt och kunskap om samhället och människan. Och den kunskap som inte är sann, är ju bara en tro. Post scriptum: Självklart menar jag med sanning inte en sanning i sista instans, utan nöjer mig med Cornforths lilla korrespondensteori och är medveten om att det är mycket svårt att hävda att vi känner till hela sanningen i de flesta frågor, mindre fakticiteter möjligtvis undantagna.

Vänsterdemokraterna

"Det vore oerhört enkelt att avfärda Vänsterdemokraterna som ytterligare ett parti bland andra från en splittrad och sönderfallande vänster. Men det vore inte en korrekt analys. Partiet är något så unikt som ett vänsterparti med både hjärna och förankring i verkligheten. Således är partiet för både marknadsekonomi och EU."

Ledare i Norrköpings Tidningar 4 feburai 2006

Det nya partiet vänsterdemokraterna är till namnet ett vänsterparti, och bland kadern verkar det finnas gamla "förnyare" från vänsterpartiet, med Margó Ingvardsson som den mest namnkunnige. Frågan är dock om det är ett vänsterparti som Ingvardsson förestår. Något socialistiskt parti är det ju uppenbart inte. I vänsterdemokraternas partiprogram läser vi "att det marknadsekonomiska systemet, byggt på olika ägandeformer, är det ekonomiska system som i vårt samhälle, i vår tid, fungerat bäst." Alltså ingen socialism. Men vänsterdemokraterna ser en hel radda problem med hur samhället ser ut: kvinnor, handikappade, och invandrare diskrimineras, USA agerar i motsättning till folkens intressen (genom att kriga och vara allmänt arroganta) och så vidare. I stället för allt detta dåliga vill man se social tillväxt och gemenskap. Alltså ganska allmänna socialliberala åsikter. Är de då vänster? Svaret varierar utefter hur man definierar vänster kontra höger. För marxisten så brukar egendomsfrågan, ägandet, vara det avgörande: är man för eller emot samhälligt ägande av det samhälleliga nyttigheterna? Har svarar alltså vänsterdemokraterna att de är emot det samhälleliga ägandet. Dessutom är man för ett imperiebyggande, i form av Europeiska Unionen (i förlängningen Europas Förenta Stater – en paroll som redan Lenin dömde ut). Alltså inget vänsterparti ur en marxistisk synvinkel. Men demokrater är de alldeles säkert.

Hans C. Pettersson polisanmäld

Hans C. Pettersson, kristdemokrat i Malmö och vice ordförande i Civilförsvarsförbundet, har blivit polisanmäld för förtal och anmäld till Datainspektionen för brott mot PUL. Detta på grund av att Pettersson hängt ut bloggaren Jinge (www.jinge.se) på sin blogg "Jihad i Malmö"*. Petterssons tilltag är helt och fullt värt att förkastas, och vi får hoppas att Kristdemokraterna och Civilförsvarsförbundet agerar mot Pettersson. Läs mer om det hos anmälaren, Jinge. Hur har bloggaren fått tag på mitt hemliga nummer Bloggaren bakom "Jihad i Malmö" anmäld till Polis och DI * Jag väljer att inte länka till Pettersson, då jag inte vill hjälpa honom att sprida det som han skriver om Jinge

Nationalekonom försöker sig på språkvetenskap, misslyckas

Marian Radetzki, inte professor i ett ämne som har med språk att göra, föreslår att svenskan ska ges upp till förmån för engelskan. Förutom att det rent praktiskt knappast är genomförbart så får det en att undra över Radetzkis mentala kapacitet och historiska kunskaper: Skulle vi gett upp svenskan för tyskan? För franskan? Och ska vi, när det är säg kinesiskan som dominerar, ge upp den antagna engelskan? Att Radetzki är ute och cyklar kanske ha att göra med att nationalekonomer allt som oftast ägnar sig åt hitte-på övningar.

Kulturella fåror

Min kamrat på Kulturella fåror har meddelat att han kommer att bli mer aktiv i sitt kultur- och politikskriveri. Han sätter ingång storstilat med två nya texter, daterade igår. Läs dem, Anti Lump Aktion och Den böjda nackens tidsålder, för det är ingen tom tunna som bullrar i den kulturella myllan.

Anti Lump Aktion För att nyansera och förfina bilden av en dammig akademiker med hjärtat åt vänster så måste jag visa upp vilken konsumerande och god människa jag är. Detta är speciellt riktat till de som tror att "vänster" är lika med ché-kitsch, tovigt hår och lump. Det hela mynnar ur en debatt som blossade upp hos min vän och kollegas blogg Vetenskap och Socialism (VoS), Överklass i vardande, där bland andra den så kallade Studiomannen upprörs över den snabba klassanalys som VoS gör av fenomenet kring en "glamourblogg" han snubblat över. Den böjda nackens tidsålder Vi lever i en förunderlig tid. En tid av böjda nackar, kappor som fladdrar fritt för vinden och en tid av intellektuell flathet. Sällan har en nation i Europa haft så många ohederliga intellektuella som inte kan yttra sig utan att först ha kollat upp om yttrandet kan tänkas bryta mot morgontidningarnas agenda för dagen. De intellektuella lyser allt som oftast med sin frånvaro, om de inte tillhör etablisemanget eller möjligen önskar deltaga i kramkalaset och ryggdunkandet på maktens villkor. För visst är det skönare att vara inne i värmen, än att stå och stampa liv i sina stelfrusna tår ute i kylan?

Dagbladet Arbejderen om Muhammed-bilderna

»Jyllands-Postens karikaturtegninger var en veltilrettelagt provokation, der i hvert fald havde et indenrigspolitisk mål, nemlig at sætte splid mellem danskere og indvandrere.« Läs hela artikeln hos Dagbladet Arbejderen.

Vilka frågor är viktiga att skriva om?

På mina skriverier (som är koncentrerade runt litteratur, läsande och skrivande – och dessa frågors sociologi – samt allmänt politiska funderingar från ett marxistiskt perspektiv) så är responsen högst olikartad. I de frågor jag finner mest intressanta, de om kulturen (litteraturen) och dess villkor, så är responsen frånvarande. Någon kommentar här och där kanske, men inte mycket. När det handlar om Politiken, så är det annat ljud i skällan. råkar man dessutom ge ett tjuvnyp åt en annan skribent, så är det upplagt för allehanda anklagelser och missförstånd. Antagligen är det beroende på att i de Politiska texterna så är det lättare att projicera sina egna bilder av en kommunist, bilder som för mig är främmande, men tydligen närvarande i människors tanke- och föreställningsvärld. Det paradoxala med detta är att de Politiska texterna är precis lika politiska som de om litteratur. Samma grundtankar, samma analysverktyg ligger som grund för de båda sorternas texter. Samma »oxkommunism« får mig att skriva om bokmarknaden (som är drabbad av en överproduktionskris) som får mig att spekulera om andra skribenters uppväxtmiljö och klassbakgrund och på vilket sätt detta kan ha inverkat på deras skriverier. Samma gamla marxistiska grund alltså. Men bara det Politiska upprör. Det är fascinerande, men något irriterande. Det blir mindre intressant att skriva politiska drapor om det ena eller andra, om den ena eller andra, och mer intressant att skriva om böcker, för någon gång borde man kunna provocera fram en respons på en litteratursociologisk text ur ett marxistiskt perspektiv. För ni, läsarna, är väl medvetna om politiken – även i litteraturen?

Boktips: The Essential Frankfurt School Reader

Arato, Andrew & Gebhardt, Eike (red.), Essential Frankfurt School Reader. Basil Blackwell: Oxford, 1978. The Essential Frankfurt School Reader innehåller texter (artiklar och essäer) av Frankfurtskolans medlemmar, indelade i tre tematiska block »Political Sociology and Critique of Politics«, »Estethic Theory and Cultural Criticism« och »A Critique of Methodology«. Varje område har en introduktion skriven av redaktörerna Arato eller Gebhardt. Introduktionerna är överlag välskrivna, med förbehållet att de (som är vanligt inom samhällsvetenskaperna) kan sägas försöka efterkonstruera åsikter och avståndstaganden hos Frankfurtskolans medlemmar, kanske för att göra dem mer gångbara i det neomarxistiska klimat som rådde 1978. Detta gör dock inte att Aratos och Gebhardts introduktioner är dåliga eller obrukbara, de sätter ofta på ett föredömligt sätt in texterna och området i ett sammanhang, och tar upp den kritik som riktats mot dem/det.

Kasta den! Publicera icke! Börja om!

Förflackningen är långt gången, och tankar, resonemang och frågor sprids som korta notater. Det sammanhållna, resonerande texterna blir för långa, för tunga, för riktiga och viktiga. Essän sammanfattas som ett SMS, eller bloggas från telefonen. Meningar. Bryts. Sönder. Orden behandlar Hamas, böcker, onani. Men ingen säger något. Att oroa sig för bokens, essäns, reportagets eller något annats död, är inte tillrådligt för domedagsprofetian kommer att vara fel – i de allra flesta av fallen. Vad gäller det skrivna ordet så upplever det en renässans, en vildvuxen och spretig återfödelse i telefoner och datorer. Böcker ges ut, köpes och läses, eller lånas och läses och kommenteras/recenseras av lämpade och olämpade. Det skrivna ordet är centralt i vår kultursfär. Därmed inte sagt att det är det skrivna som når flest och påverkar mest, men det är texten – den tryckta – som har den högsta statusen. Essän – den som borde skrivas – riskerar att bli oskriven, fragment publicerade. I det dagliga arbetet med texter, både läsandet och skrivandet, så måste en viss disciplin finnas. Kroppen måste kuvas, fås att sitta still och tankarna måste tiga still eller som minst rangeras in på bestämda spår. I skrivandet så måste den högsta disciplinen hållas, avbrott planeras och "kreativiteten" kommenderas fram. De sidor som skall skrivas skall skrivas! Innan det dagliga värvet (eller nattliga) är avslutat, innan texten har kommit till sitt logiska slut så får inte skrivandet avbrytas, texten publiceras. Jan Myrdal sägs oroa sig för sin död, han har för mycket oskrivet. Han publicerar sig då och då i FiB/K eller Aftonbladet. Är texten allt för radikal för Aftonbladet går han till Flamman, eller till Proletären. Med mindre än en veckas notis kan han bli publicerad i en tidning med åtminstone 3 000 läsare. Är det än mer bråttom så kan han nå ut via FiB/K:s hemsida, eller e-post-lista. Det som inte är lika brådskande, det som kan vänta i mer än en vecka, en månad, ett halvår kan Myrdal ge ut som bok. Ett rent kvantitativt grepp på det skrivna kan vara på sin plats – räkna orden i varje text. Räkna ord, räkna titlar, räkna år. Hur många ord per titel, hur många ord per år. Hyllmeter är bedrägligt, Nya Testamentet tryckt 1837 behöver inte ta upp mer plats än American Psycho i pocketutgåvan från 2000. Men räkna även hyllmeter. Varje skriftställare bör vägas och mätas. Texter med för få ord bör bli misstrodda, för resonemang tar tid, tar plats. Att kondensera ner kärnpunkten till en enkel uppställning (Strindbergs Liten katekes för underklassen) är måhända slagkraftigt, fyndigt, tankeväckande och sant. Men det är inte att resonera, att väga argument, ställa åsikt mot åsikt, åsikt mot verklighet. Den tråkiga texten, den utan skönhet i form eller innehåll, den som är berövad all sensualism eller råhet, är idag idealet. Inte för att nå maximal uppmärksamhet eller stora skaror (där bör vi göra som Strindberg!), den är idealet för att den ger oss tid att skriva ner argument efter argument, bifoga material, redovisa. Läsaren förväntar sig inget skönt, koncentrerar sig på det sakliga. De höga ropen och det sensuella riskerar att leda oss fel – vi vill inte förföra med demagogi. Vi vill presentera, resonera och bevisa. Förlorar vi vår seriositet och hemfaller åt den tomma retoriken, åt de bara brösten eller de gälla skriken så förlorar vi vår rätt att skriva. Är vi inte ytterst noggranna i våra efterforskningar, källkritiska och insatta i vår avhandlings ämne så har vi ingen rätt att tycka i frågan, som Mao så riktigt påpekade. Våra skrivdon bör hållas inlåsta så länge vi inte använder dem för att nå sanningen. Vi får gärna publicera oss varje dag, om vi känner behovet. Publicera. Göra publikt. Tillställa allmänheten. Men när vi vänder oss till våra läsare så måste vi både säga och vilja något. Om tanken inte når ända fram, om orden tar slut, så bör även bläcket ta slut. Det som i förstone inte kan tänkas kan kanske skrivas fram, det är en välkänd teknik som används flitigt av de som måste producera text. Börja skriv! – lyder uppmaningen – så kommer resten av sig självt. Det är ofta sant, disciplinen och tankens inrangerande i bestämda spår kan ge väldiga resultat. Men vägrar tanken att utvecklas till sitt slut, fallerar logiken, trots disciplin och ivrigt knackande på tangenterna – överge tanken. Kasta den! Publicera icke! Börja om. Och låt din text, låt våra texter, ta tid att skriva och läsa. Låt dem ta plats. Utsträckningen av texten i tiden och rummet är ingen garanti för kvalitet, men det är en förutsättning för reflektionen – reflektionen över frågan och reflexen, speglingen, av samhället.

Om det sköna och det könsliga

Jag är ingen estetiker – människans intryck av det sköna blir för mig mina personliga direkta intryck. Inte så att jag inte kan förstå teorin bakom en vacker strof, eller en skön målning. Det kan jag – det kan vi alla – med lite tid och hängivenhet. Jag kan med stöd av diverse analyser och teorier producera det harmoniska, det på ytan vackra. Alltså det som är ointressant. Vad jag är ute efter i min jakt efter det sköna är det som griper tag i mig – inte i hjärtat – i magen. I en dikt är jag ute efter samma känsla som jag får när jag ser en vacker kvinna i vackra kläder som dansar. Det är kanske en känsla som är er främmande, och jag kan inte beskriva det med bättre precision än som direkt drabbande lust/kärlek. Inte bara lust, inte bara kärlek. En av de första upplevelser av detta sköna, detta begär, fick jag av Eeva Kilpis lilla, oansenliga dikt: "Ring mig innan världen exploderar / vi säger hejdå". Den är så liten, men lyckades för mig bli ingången till en för mig stängd sfär av litteraturen. Den är vacker, spröd och alldeles vardaglig. Min längtan efter det sköna är antagligen lika beroende av min längtan efter kärlek (det mer köttsliga) som en genuin förståelse av och längtan till konsten, då jag alltid återkommer till att tänka på det sköna som en kvinna. Nu är jag inte ensam om det i kulturhistorien, och jag är tacksam över att inte se på det sköna (och kvinnorna) på samma sätt som Walter Sickert, som aldrig förmådde producera en skön målning av en kvinna. (Huruvida Sickert var Jack Uppskäraren, som Patricia Cornwell hävdar, låter jag vara osagt.) Frågan om könet och konsten är en av de mest genomtröskade och rent ut sagt uttjatade – jag tror dock att den kommer att återkomma (en feministisk konstkritik måste ju i alla fall tangera den) men jag tror aldrig att man kommer komma till konsensus om det sköna, då det är statt i ständig förändring, och bara upplevs som fast och stabilt.

Bokförvärv

Idag har två böcker förvärvats, en litteraturvetenskaplig essäistik och en populärhistorisk framställning om Sveriges tidiga historia. De heter Obegränsningens Ljus – Texter om poesi och Färder till Sveriges födelse, respektive. Magnus William-Olssons Obegränsningens Ljus innehåller texter som från olika exempel och beskrivningar av dikter, diktare, litteraturkritiker och -teoretiker vill söka svaret på vad dikten är, alltså en litteratur-ontologisk fråga. Även om jag misstänker att William-Olsson kommer att ha ett helt annat perspektiv på litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet än vad jag har – min böjelse för det litteratursociologiska kommer antagligen inte alls bli tillfredställd – så tror jag att det både kan bli en läsupplevelse och en intellektuell stimulans. Mats G. Larssons Färder till Sveriges födelse är de tidigare utgivna Svitjod – Resor till Sveriges ursprung och Götarnas rike – Upptäcktsfärder till Sveriges enande utgivna i ett band. Det ska erkännas att det är den första boken av Larsson i min samling så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta. Vi får helt enkelt hoppas att Larssons docentur borgar för vederhäftighet även i hans populära författande.

Något för er som vill läsa

Galateas livsirritationer heter en blogg, som verkar handla om just vad som irriterar Galatea, en kvinna som är "[n]egativ, viktfokuserad, hyggligt smart och generellt fantastisk." Om man får tro henne själv, och det är det väl god ton att göra. Nåja, läs! För det finns en del guldkorn hos den negativa och irriterade Galatea.

Problem på bokmarknaden ger nya lösningar

Bokmarknadens kris i och med att bokpriserna släpptes fria 1970 gav upphov till grunderna för bokklubbarnas framgångar senare under 1970-talet och 1980-talet. Redan 1977/78 överstiger bokklubbarnas omsättning hela fackbokhandelns. I dag så har vi en ny kris (eller egentligen är det samma kris, den tidigare avtog aldrig i någon större omfattning). Förra årets bokrea gick så dåligt att Akademibokhandeln inte kunde ha halva reapriset i slutet av rean, och det samma gällde till exempel för Anderssons bokhandel i Norrköping. Nu går dock inte heller bokklubbarna bra, och bokklubbsmarknaden har drabbats av en viss överetablering. Det behövs alltså något annat som kan driva förlagens och bokhandlarnas profit. Svaret verkar vara ljudboken. Att ljudboken inte är alldeles självklart svar är dock uppenbart. Det är en dyr produkt, som inte helt och fullt säljer sig själv. Marginalen för en ljudbok är mindre än för pocketböcker om man räknar per enhet, per hyllmeter så blir marginalen till ljudbokens fördel. Frågan är dock om ljudboken säljer sig själv lika bra som pocketen. Att den skulle göra det talar bestsellerismen inom ljudboksutgivningen för, samt shot gun-marketing-strategin som man har för både pocket och inbundet (dock så är shot gun-tendensen mindre i pocketutgivningen, en sållning har ju redan gjorts när titlarna gavs ut inbundna eller i kartonnage). Vad gäller bondling (att paketera ljudboken med mediespelare) så har försök gjorts, och de har överlag slått väl ut. En sådan strategi kan fungera som en bra krok, för att fånga konsumenter för första gången. Skall man sedan behålla dem så är frågan om inte ljudboken ligger för högt i pris – och detta redan från förlaget. Vi kommer antagligen att få se en ökad utgivning av ljudböcker i mp3-format, sålda via nätet (och således piratkopierade och fritt spridda via samma nät) och bondling-sålda. Dessa nya sätt att sprida berättelser kanske räddar bokbranschen ett tag till, men det är egentligen vissa grundläggande förhållanden som har skapat krisen: överutgivning, överetablering och en bokens statusförlust. Att boken i sig skulle vara i kris finns det inget som tyder på, inte ens statusförlusten, som främst beror på att andra medier kommer upp på bokens nivå, inte att boken har deklasserats. Så, boken klarar sig. Bokbranschen kanske går åt helvete – och det är inte säkert att nya tekniska lösningar kan hjälpa den på fötter.

I väntans tider

Jinge har lovat att skriva mer om Hedrup & Nordberg Consulting HB, företaget bakom BlogRankers, en sida som har kommentarsspammat bloggar. Jinge har skrivit om BlogRankers innan (och lite om H & N Consulting). Tidigare inlägg hittar ni här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Vi hoppas att Jinge kommer att sammanfatta sin kritik, och att BlogRankers och Hedrup & Nordberg Consulting HB lyssnar på bloggarna, samt upphör med sina hot om polisanmälningar, som bland andra drabbat KAS på bloggarna.se.

Det uppenbara är inte allt

En tidigare bloggpost, om Karolina Lassbo och hennes strävan efter glamour, har fått en två upprörda kommentarer (1, 2). Det var väl väntat, men tyvärr har båda missat det väsentliga, och attackerat det uppenbara. På ytan (denna förrädiska yta) så kan man läsa den tidigare posten som en kritik av livsnjutare – med viss ansträngning. Vad som ligger en nivå längre ner i texten är dock det väsentliga, nämligen mellanskiktens osjälvständiga förhållande till produktionen och med detta en tendens att anpassa sig efter rådande överideologi. En sån anpassning är inget unikt för Lassbo, eller juridikstudenter, utan ett mer allmänt fenomen som även berör mig. På sjuttotalet tog det sig uttryck i en arbetarromantik eller en frivillig deklassering av vissa element inom mellanskikten: konstnärer blev kulturarbetare och man kunde hoppa av universitet för atgt börja på Volvo eller varvet – för att finnas hos arbetarna. Denna högst uppenbara parallell har tydligen undgått både opponenter och proponenter, men den gör det lättare att se bortom uppenbarelseformen och se innehållet. Lassbo är alltså bara ett tydligt exempel, och man kan hitta exempel åt andra hållet även idag, dock brukar de inte figurera i SvD till allmän beskådan.

Överklass i vardande?

En tjusig drink bör dock matchas med en viss klädstil, poängterar Karolina. Går man till ett uteställe eller någon av nationerna i Uppsala är det främst partytoppar som gäller för tjejer. Nedtill kan man ha ett par kostymbyxor eller jeans, men i sådana fall av det lite dyrare slaget. Populära just nu är exempelvis jeansmärket Rock & Republic som designats av Victoria "Posh" Beckham. Pris: cirka 2 000 kronor. - Om jag gick till samma ställe två helger i rad skulle jag aldrig ha på mig samma kläder. Räknar jag bara de partytoppar som jag har i omlopp, blir det väl mellan 15 och 20 stycken. De får gärna ha mycket glitter eller paljetter. Guld går också bra, men det får inte bli för mycket.

Bloggaren Karolina Lassbo, bördig från Dalarna* men numera student i Uppsala, visar vad Juridicum kan göra med en. Hela Lassbo känns som en stererotyp av borgerlig ideologi, men jag antar att SvDs artikel om "glamourprinssessan" och Lassbos egna blogg inte ger hela bilden. Lassbo kommer från en mellanskiktsfamilj (mamma läkarsekreterare, pappa sektionschef på socialbyrån) och har troligen varit besmittad med borgerlighetens ideologi, i viss utsträckning, redan innan hon kom till Uppsala. Dock så har jag svårt att tro att någon, som är uppväxt på en gård utanför Falun, pysslat med kaninhoppning och började plugga till psykolog var så indoktrinerad från början. Men osvuret är bäst. Att Lassbo kommer från mellanskiktsförhållanden tror jag är viktigt, för vad man uppfattar både i artikeln och på Lassbos blogg är en stark vilja att BLI, inte en mer blaserad känsla av att VARA. Vetenskap och socialism kan inte annat än önska att Lassbo inte kan förverkliga sina drömmar om att bli överklass, då glamouren lever av merprodukten. *Ni vet den där landsändan som avbildades i Masjävlar.

Småhistorik

Doktoranden i historia Henning Süssner gör en insats för min favoritgenre inom det mysiga – småhistoriken. Alltså den lilla berättelsen om det stora. Läs hans bloggpost Varför gick Sovjet åt helvete?! och… eh… mys!

Bachners "Återkomsten" – ett första intryck

Henrik Bachners (FD) idéhistoriska skrift om antisemitism i Sverige efter 1945, Återkomsten*, säger sig vilja reda ut begreppen och visa när israelkritik blir antisemitism et cetera. I det formella så ser det ut att vara ett gediget verk, med en mänd noter och referenser. Dock så ställer jag mig frågande till Bachners citatteknik, som känns snuttifierande. En mening eller två (som inte alls behöver vara klart antisemitiska) kan få visa på det antijudiska i en hel artikel. Med tanke på hur Bachner behandlade TT-journalisten Stefan Hjerténs Faurisson-artikel i TfFR så är detta besvärande. Problematiskt är även hur Bachner beskriver antisionismen (vilket är en fråga vi skall återkomma till). Jag tvivlar inte på att Bachner refererar vissa fall av antisemitism, men jag kan inte med stöd av Återkomsten uttala mig om tendenser hos vissa tidningar, eller ens om vissa av de artiklar som Bachner citerar och refererar. Än mindre känns det som om jag kan uttala mig om varför antisemitismen visar sitt nylle. En av Bachners fördelar är att skriften är spridd och aktad bland "antisemit"-jägare, och innehåller vissa passager som man bör påminna de värsta gaphalsarna om, till exempel att "problemet är att vi med tendensen i kritiken som enda kriterium omöjligen kan avgöra [om en debattör är antijudisk]"**. Nu är detta omdömen efter en snabb genomläsning, och skall inte ses som en slutgiltig kritik av Bachners prestation, som möjligen har sina fördelar. * Bachner, Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945. Natur och Kultur, Stockholm, 2004. ** Ibid. s. 43.

En helt hysteriskt rolig blogg

Jag ramlade över en helt hysteriskt rolig blogg, Nya maoismen (http://neomaoist.blogspot.com). Exakt vad bloggägaren vill är svårt att säga, men humor (ofrivillig sådan, vad jag har förstått) lyckas han åstadkomma.

Excerpt: Stalin, "Om marxismen i språkvetenskapen"

FRÅGA: Är det riktigt att språket är en överbyggnad över grundvalen? Svar: Nej, det är inte riktigt. Grundvalen är samhällets ekonomiska system i en given etapp av samhällets utveckling. Överbyggnaden är samhällets politiska, rättsliga, religiösa, konstnärliga och filosofiska åskådningar och de mot dem svarande politiska, rättsliga och övriga institutionerna. Varje grundval har sin, motsvarande överbyggnad. Det feodala systemets grundval har sin överbyggnad, sina politiska, rättsliga och övriga åskådningar samt dem motsvarande instituitioner; den kapitalistiska grundvalen har sin överbyggnad, den socialistiska har sin. Om grundvalen ändras och likvideras, åtföljes det av att dess överbyggnad ändras och likvideras; om en ny grundval uppstår, så åtföljes detta av att en motsvarande överbyggnad uppkommer. språket särskiljer sig i detta hänseende i grunden från överbyggnaden. Tag exempelvis det ryska samhället och det ryska språket. Under de senaste 30 åren har i Ryssland den gamla, kapitalistiska grundvalen likviderats och en ny, socialistisk grundval byggts. I enlighet därmed likviderades överbyggnaden över den kapitalistiska grundvalen och det skapades en ny överbyggnad, som motsvarar den socialistiska grundvalen. Följaktligen ersattes de gamla politiska, rättsliga och övriga institutionerna med nya, socialistiska institutioner. Men trots detta förblev det ryska språket i allt väsentligt likadant som det var före Oktoberomvälvningen. Vad har förändrats i det ryska språket under denna period? I viss mån har det ryska språkets ordskatt förändrats, nämligen på det sättet att den tillförts en betydande mängd nya ord och uttryck, som uppstått i samband med uppkomsten av den nya socialistiska produktionen, med att det uppstått en ny stat, en ny socialistisk kultur, en ny social miljö och en ny moral, samt slutligen i samband med teknikens och vetenskapens utveckling, innebörden har förändrats för en rad ord och uttryck, som erhållit en ny begreppsmässig betydelse; ett antal föråldrade ord har fallit bort ur vokabulären. Men vad beträffar det ryska språkets grundläggande ordförråd och grammatiska uppbyggnad, vilka utgör språkets basis, så har de inte alls avskaffats och ersatts med ett nytt grundläggande ordförråd och en ny grammatisk uppbyggnad, sedan den kapitalistiska grundvalen avskaffats, utan de har tvärtom bevarats i sin helhet och förblivit utan några som helst väsentliga förändringar – de har bevarats just såsom en basis för det moderna ryska språket. Vidare. Överbyggnaden skapas av grundvalen, men det betyder inte alls att den bara endast återspeglar grundvalen, att den förhåller sig passiv, neutral, likgiltig gentemot sin grundvals öde, systemets karaktär. Tvärtom, sedan överbyggnaden uppstått, blir den en väldigt aktiv kraft, bistår aktivt sin grundval att ta form och konsolideras och vidtar alla åtgärder för att hjälpa det nya systemet att göra slut på och likvidera den gamla grundvalen och de gamla klasserna. Annorlunda kan det heller inte vara. Överbyggnaden skapas av grundvalen just för att tjäna den, för att aktivt bistå den att ta form och konsolideras, för att aktivt kämpa för att avskaffa den gamla grundvalen, som överlevt sig självt, tillsammans med dess gamla överbyggnad. Det behövs bara att överbyggnaden överger denna tjänande roll, det behövs bara att överbyggnaden övergår från aktivt försvar av grundvalen till likgiltighet gentemot den, till lika hållning gentemot klasserna, för att den skall förlora sin kvalitet och upphöra att vara en överbyggnad. Språket skiljer sig i detta hänseende i grunden från överyggnaden. Språket har inte alstrats av den ena eller andra grundvalen, av en gammal eller ny grundval inom ett givet samhälle, utan av hela utvecklingen av samhällets historia och grundvalarnas historia genom seklerna. Den har inte skapats av någon enskild klass, utan av samhället i dess helhet, av alla samhällsklasser genom hundratals generationers bemödanden. Det har inte skapats för att tillgodose behovet hos någon enskild klass, utan för att tillgodose behovet hos hela samhället, hos alla samhällsklasser. Just därför har det skapats som ett för samhället enhetligt språk, gemensamt för alla dess medlemmar, som ett gemensamt språk för hela folket. Med hänsyn härtill består språkets tjänande roll såsom medel för umgänget mellan människor inte i att tjäna en klass till förfång för andra klasser, utan att i lika mån tjäna hela samhället och alla samhällsklasser. Och egentligen är detta, som förklarar, att språket i lika mån kan tjäna det gamla, döende systemet som det nya, framväxande systemet; både den gamla grundvalen och den nya, både exploatören och den exploaterade. Stalin, J. V. "Om marxismen i språkvetenskapen" i Marxismens och språkvetenskapens frågor. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva, 1954, s. 7–9. Artikeln först publicerad i Pravda, 4 juli 1950.

Högerintellektuell?

Vad gör en människa intellektuell? Enligt Clarté är det förmågan att tänka själv, och självständigt.

Att vara intellektuell bör vara en hederstitel, inte en pose eller ett yrke. Det betyder att man sätter en ära i att reflektera över och självständigt orientera sig och ta ställning i samtidens stora frågor. Det innebär att inte yla med tidens vargar, utan att i synnerhet betrakta de åsikter med misstro, som de härskande finner för självklara. (www.clarte.nu)

Det är en inte bara intellektuell hållning, syns det mig, utan även en hederlig hållning. Clarté fortsätter dock sin definition av intellektuell och snävar in den mot den vänsterintellektuelle. För att vara vänsterintellektuell krävs inte bara det kritiska sinnet, utan även solidaritet med de, för att använda ett något ålderdomligt ord, förtrampade. Alltså att inta en klasståndpunkt – arbetarklassens ståndpunkt. Detta är helt främmande för en högerintellektuell, då hon ofta underkänner klassbegreppet helt. Frågan är dock var dessa högerintellektuella finns, i Sverige av idag. Vänsterintellektuella finns - i små mängder, visst – runt vissa tidskrifter och i vissa organisationer. Det som såg ut att kunna bli ett forum för högerintellektuella, Salt, spårade ur ganska snabbt. Nu har dock Neo dykt upp. Tyvärr så verkar det inte bli allt för mycket med det intellektuella i Neo, om man får tro Torsten Kälvemark. Även om man – tillsammans med Kälvemark – får önska Neo lycka till, så ställer jag mig tveksam till om det fungerar att vara högerintellektuell i Sverige idag. För om de åsikter man företräder mer eller mindre är vad tidens vargar ylar - hur ser man till att inte yla med?

Åt helvete med Ordfront!

Ordfront söker söker Kommunikatörer / Medlemsvärvare enligt sin hemsida.

Arbetet kräver goda kunskaper i svenska språket (både i tal och skrift), telefon- och viss datorvana samt att man kan arbeta minst 7 timmar per vecka i genom-snitt […]. Erfarenhet av Telemarketing, annan försäljningsverksamhet eller marknads-undersökningar respektive hur ideella organisationer/föreningar fungerar är meriterande. Under februari månad kommer vi även att erbjuda en intern utbildningsintroduktion rörande dessa frågor.

Ordfront ska dock ha heder att de tar och sköter sitt telemånglande själva, och inte tar in Transcom eller några andra slavdrivare. För visst är det så att den "oberoende radikal[a] demokratirörelse[n]" Ordfront själva är bäst lämpade att driva på sina telefonarbetare.

Arbetstider: Måndag – torsdag kl. 17.30 – 21.00 respektive söndagar 13.30 – 21.00. Minimiarbetstid 7 timmar per vecka i genomsnitt med möjlighet till mertids-arbete.

Huruvida lön utgår, och vilken storlek det är på den framgår inte, inte heller om det finns några fackliga representanter. Men det kanske inte Ordfront behöver ha? De är ju "the Good Guys" (på samma sätt som DN och SvD). Nä, ringer Ordfront hem till mig, så kan de vara säkra på att inte få sålt en endaste pinal. Åt helvete med Ordfront!