Dagbladet Arbejderen om Muhammed-bilderna

»Jyllands-Postens karikaturtegninger var en veltilrettelagt provokation, der i hvert fald havde et indenrigspolitisk mål, nemlig at sætte splid mellem danskere og indvandrere.« Läs hela artikeln hos Dagbladet Arbejderen.

Vilka frågor är viktiga att skriva om?

På mina skriverier (som är koncentrerade runt litteratur, läsande och skrivande – och dessa frågors sociologi – samt allmänt politiska funderingar från ett marxistiskt perspektiv) så är responsen högst olikartad. I de frågor jag finner mest intressanta, de om kulturen (litteraturen) och dess villkor, så är responsen frånvarande. Någon kommentar här och där kanske, men inte mycket. När det handlar om Politiken, så är det annat ljud i skällan. råkar man dessutom ge ett tjuvnyp åt en annan skribent, så är det upplagt för allehanda anklagelser och missförstånd. Antagligen är det beroende på att i de Politiska texterna så är det lättare att projicera sina egna bilder av en kommunist, bilder som för mig är främmande, men tydligen närvarande i människors tanke- och föreställningsvärld. Det paradoxala med detta är att de Politiska texterna är precis lika politiska som de om litteratur. Samma grundtankar, samma analysverktyg ligger som grund för de båda sorternas texter. Samma »oxkommunism« får mig att skriva om bokmarknaden (som är drabbad av en överproduktionskris) som får mig att spekulera om andra skribenters uppväxtmiljö och klassbakgrund och på vilket sätt detta kan ha inverkat på deras skriverier. Samma gamla marxistiska grund alltså. Men bara det Politiska upprör. Det är fascinerande, men något irriterande. Det blir mindre intressant att skriva politiska drapor om det ena eller andra, om den ena eller andra, och mer intressant att skriva om böcker, för någon gång borde man kunna provocera fram en respons på en litteratursociologisk text ur ett marxistiskt perspektiv. För ni, läsarna, är väl medvetna om politiken – även i litteraturen?

Boktips: The Essential Frankfurt School Reader

Arato, Andrew & Gebhardt, Eike (red.), Essential Frankfurt School Reader. Basil Blackwell: Oxford, 1978. The Essential Frankfurt School Reader innehåller texter (artiklar och essäer) av Frankfurtskolans medlemmar, indelade i tre tematiska block »Political Sociology and Critique of Politics«, »Estethic Theory and Cultural Criticism« och »A Critique of Methodology«. Varje område har en introduktion skriven av redaktörerna Arato eller Gebhardt. Introduktionerna är överlag välskrivna, med förbehållet att de (som är vanligt inom samhällsvetenskaperna) kan sägas försöka efterkonstruera åsikter och avståndstaganden hos Frankfurtskolans medlemmar, kanske för att göra dem mer gångbara i det neomarxistiska klimat som rådde 1978. Detta gör dock inte att Aratos och Gebhardts introduktioner är dåliga eller obrukbara, de sätter ofta på ett föredömligt sätt in texterna och området i ett sammanhang, och tar upp den kritik som riktats mot dem/det.

Kasta den! Publicera icke! Börja om!

Förflackningen är långt gången, och tankar, resonemang och frågor sprids som korta notater. Det sammanhållna, resonerande texterna blir för långa, för tunga, för riktiga och viktiga. Essän sammanfattas som ett SMS, eller bloggas från telefonen. Meningar. Bryts. Sönder. Orden behandlar Hamas, böcker, onani. Men ingen säger något. Att oroa sig för bokens, essäns, reportagets eller något annats död, är inte tillrådligt för domedagsprofetian kommer att vara fel – i de allra flesta av fallen. Vad gäller det skrivna ordet så upplever det en renässans, en vildvuxen och spretig återfödelse i telefoner och datorer. Böcker ges ut, köpes och läses, eller lånas och läses och kommenteras/recenseras av lämpade och olämpade. Det skrivna ordet är centralt i vår kultursfär. Därmed inte sagt att det är det skrivna som når flest och påverkar mest, men det är texten – den tryckta – som har den högsta statusen. Essän – den som borde skrivas – riskerar att bli oskriven, fragment publicerade. I det dagliga arbetet med texter, både läsandet och skrivandet, så måste en viss disciplin finnas. Kroppen måste kuvas, fås att sitta still och tankarna måste tiga still eller som minst rangeras in på bestämda spår. I skrivandet så måste den högsta disciplinen hållas, avbrott planeras och "kreativiteten" kommenderas fram. De sidor som skall skrivas skall skrivas! Innan det dagliga värvet (eller nattliga) är avslutat, innan texten har kommit till sitt logiska slut så får inte skrivandet avbrytas, texten publiceras. Jan Myrdal sägs oroa sig för sin död, han har för mycket oskrivet. Han publicerar sig då och då i FiB/K eller Aftonbladet. Är texten allt för radikal för Aftonbladet går han till Flamman, eller till Proletären. Med mindre än en veckas notis kan han bli publicerad i en tidning med åtminstone 3 000 läsare. Är det än mer bråttom så kan han nå ut via FiB/K:s hemsida, eller e-post-lista. Det som inte är lika brådskande, det som kan vänta i mer än en vecka, en månad, ett halvår kan Myrdal ge ut som bok. Ett rent kvantitativt grepp på det skrivna kan vara på sin plats – räkna orden i varje text. Räkna ord, räkna titlar, räkna år. Hur många ord per titel, hur många ord per år. Hyllmeter är bedrägligt, Nya Testamentet tryckt 1837 behöver inte ta upp mer plats än American Psycho i pocketutgåvan från 2000. Men räkna även hyllmeter. Varje skriftställare bör vägas och mätas. Texter med för få ord bör bli misstrodda, för resonemang tar tid, tar plats. Att kondensera ner kärnpunkten till en enkel uppställning (Strindbergs Liten katekes för underklassen) är måhända slagkraftigt, fyndigt, tankeväckande och sant. Men det är inte att resonera, att väga argument, ställa åsikt mot åsikt, åsikt mot verklighet. Den tråkiga texten, den utan skönhet i form eller innehåll, den som är berövad all sensualism eller råhet, är idag idealet. Inte för att nå maximal uppmärksamhet eller stora skaror (där bör vi göra som Strindberg!), den är idealet för att den ger oss tid att skriva ner argument efter argument, bifoga material, redovisa. Läsaren förväntar sig inget skönt, koncentrerar sig på det sakliga. De höga ropen och det sensuella riskerar att leda oss fel – vi vill inte förföra med demagogi. Vi vill presentera, resonera och bevisa. Förlorar vi vår seriositet och hemfaller åt den tomma retoriken, åt de bara brösten eller de gälla skriken så förlorar vi vår rätt att skriva. Är vi inte ytterst noggranna i våra efterforskningar, källkritiska och insatta i vår avhandlings ämne så har vi ingen rätt att tycka i frågan, som Mao så riktigt påpekade. Våra skrivdon bör hållas inlåsta så länge vi inte använder dem för att nå sanningen. Vi får gärna publicera oss varje dag, om vi känner behovet. Publicera. Göra publikt. Tillställa allmänheten. Men när vi vänder oss till våra läsare så måste vi både säga och vilja något. Om tanken inte når ända fram, om orden tar slut, så bör även bläcket ta slut. Det som i förstone inte kan tänkas kan kanske skrivas fram, det är en välkänd teknik som används flitigt av de som måste producera text. Börja skriv! – lyder uppmaningen – så kommer resten av sig självt. Det är ofta sant, disciplinen och tankens inrangerande i bestämda spår kan ge väldiga resultat. Men vägrar tanken att utvecklas till sitt slut, fallerar logiken, trots disciplin och ivrigt knackande på tangenterna – överge tanken. Kasta den! Publicera icke! Börja om. Och låt din text, låt våra texter, ta tid att skriva och läsa. Låt dem ta plats. Utsträckningen av texten i tiden och rummet är ingen garanti för kvalitet, men det är en förutsättning för reflektionen – reflektionen över frågan och reflexen, speglingen, av samhället.

Om det sköna och det könsliga

Jag är ingen estetiker – människans intryck av det sköna blir för mig mina personliga direkta intryck. Inte så att jag inte kan förstå teorin bakom en vacker strof, eller en skön målning. Det kan jag – det kan vi alla – med lite tid och hängivenhet. Jag kan med stöd av diverse analyser och teorier producera det harmoniska, det på ytan vackra. Alltså det som är ointressant. Vad jag är ute efter i min jakt efter det sköna är det som griper tag i mig – inte i hjärtat – i magen. I en dikt är jag ute efter samma känsla som jag får när jag ser en vacker kvinna i vackra kläder som dansar. Det är kanske en känsla som är er främmande, och jag kan inte beskriva det med bättre precision än som direkt drabbande lust/kärlek. Inte bara lust, inte bara kärlek. En av de första upplevelser av detta sköna, detta begär, fick jag av Eeva Kilpis lilla, oansenliga dikt: "Ring mig innan världen exploderar / vi säger hejdå". Den är så liten, men lyckades för mig bli ingången till en för mig stängd sfär av litteraturen. Den är vacker, spröd och alldeles vardaglig. Min längtan efter det sköna är antagligen lika beroende av min längtan efter kärlek (det mer köttsliga) som en genuin förståelse av och längtan till konsten, då jag alltid återkommer till att tänka på det sköna som en kvinna. Nu är jag inte ensam om det i kulturhistorien, och jag är tacksam över att inte se på det sköna (och kvinnorna) på samma sätt som Walter Sickert, som aldrig förmådde producera en skön målning av en kvinna. (Huruvida Sickert var Jack Uppskäraren, som Patricia Cornwell hävdar, låter jag vara osagt.) Frågan om könet och konsten är en av de mest genomtröskade och rent ut sagt uttjatade – jag tror dock att den kommer att återkomma (en feministisk konstkritik måste ju i alla fall tangera den) men jag tror aldrig att man kommer komma till konsensus om det sköna, då det är statt i ständig förändring, och bara upplevs som fast och stabilt.

Bokförvärv

Idag har två böcker förvärvats, en litteraturvetenskaplig essäistik och en populärhistorisk framställning om Sveriges tidiga historia. De heter Obegränsningens Ljus – Texter om poesi och Färder till Sveriges födelse, respektive. Magnus William-Olssons Obegränsningens Ljus innehåller texter som från olika exempel och beskrivningar av dikter, diktare, litteraturkritiker och -teoretiker vill söka svaret på vad dikten är, alltså en litteratur-ontologisk fråga. Även om jag misstänker att William-Olsson kommer att ha ett helt annat perspektiv på litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet än vad jag har – min böjelse för det litteratursociologiska kommer antagligen inte alls bli tillfredställd – så tror jag att det både kan bli en läsupplevelse och en intellektuell stimulans. Mats G. Larssons Färder till Sveriges födelse är de tidigare utgivna Svitjod – Resor till Sveriges ursprung och Götarnas rike – Upptäcktsfärder till Sveriges enande utgivna i ett band. Det ska erkännas att det är den första boken av Larsson i min samling så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta. Vi får helt enkelt hoppas att Larssons docentur borgar för vederhäftighet även i hans populära författande.

Något för er som vill läsa

Galateas livsirritationer heter en blogg, som verkar handla om just vad som irriterar Galatea, en kvinna som är "[n]egativ, viktfokuserad, hyggligt smart och generellt fantastisk." Om man får tro henne själv, och det är det väl god ton att göra. Nåja, läs! För det finns en del guldkorn hos den negativa och irriterade Galatea.

Problem på bokmarknaden ger nya lösningar

Bokmarknadens kris i och med att bokpriserna släpptes fria 1970 gav upphov till grunderna för bokklubbarnas framgångar senare under 1970-talet och 1980-talet. Redan 1977/78 överstiger bokklubbarnas omsättning hela fackbokhandelns. I dag så har vi en ny kris (eller egentligen är det samma kris, den tidigare avtog aldrig i någon större omfattning). Förra årets bokrea gick så dåligt att Akademibokhandeln inte kunde ha halva reapriset i slutet av rean, och det samma gällde till exempel för Anderssons bokhandel i Norrköping. Nu går dock inte heller bokklubbarna bra, och bokklubbsmarknaden har drabbats av en viss överetablering. Det behövs alltså något annat som kan driva förlagens och bokhandlarnas profit. Svaret verkar vara ljudboken. Att ljudboken inte är alldeles självklart svar är dock uppenbart. Det är en dyr produkt, som inte helt och fullt säljer sig själv. Marginalen för en ljudbok är mindre än för pocketböcker om man räknar per enhet, per hyllmeter så blir marginalen till ljudbokens fördel. Frågan är dock om ljudboken säljer sig själv lika bra som pocketen. Att den skulle göra det talar bestsellerismen inom ljudboksutgivningen för, samt shot gun-marketing-strategin som man har för både pocket och inbundet (dock så är shot gun-tendensen mindre i pocketutgivningen, en sållning har ju redan gjorts när titlarna gavs ut inbundna eller i kartonnage). Vad gäller bondling (att paketera ljudboken med mediespelare) så har försök gjorts, och de har överlag slått väl ut. En sådan strategi kan fungera som en bra krok, för att fånga konsumenter för första gången. Skall man sedan behålla dem så är frågan om inte ljudboken ligger för högt i pris – och detta redan från förlaget. Vi kommer antagligen att få se en ökad utgivning av ljudböcker i mp3-format, sålda via nätet (och således piratkopierade och fritt spridda via samma nät) och bondling-sålda. Dessa nya sätt att sprida berättelser kanske räddar bokbranschen ett tag till, men det är egentligen vissa grundläggande förhållanden som har skapat krisen: överutgivning, överetablering och en bokens statusförlust. Att boken i sig skulle vara i kris finns det inget som tyder på, inte ens statusförlusten, som främst beror på att andra medier kommer upp på bokens nivå, inte att boken har deklasserats. Så, boken klarar sig. Bokbranschen kanske går åt helvete – och det är inte säkert att nya tekniska lösningar kan hjälpa den på fötter.

I väntans tider

Jinge har lovat att skriva mer om Hedrup & Nordberg Consulting HB, företaget bakom BlogRankers, en sida som har kommentarsspammat bloggar. Jinge har skrivit om BlogRankers innan (och lite om H & N Consulting). Tidigare inlägg hittar ni här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Vi hoppas att Jinge kommer att sammanfatta sin kritik, och att BlogRankers och Hedrup & Nordberg Consulting HB lyssnar på bloggarna, samt upphör med sina hot om polisanmälningar, som bland andra drabbat KAS på bloggarna.se.

Det uppenbara är inte allt

En tidigare bloggpost, om Karolina Lassbo och hennes strävan efter glamour, har fått en två upprörda kommentarer (1, 2). Det var väl väntat, men tyvärr har båda missat det väsentliga, och attackerat det uppenbara. På ytan (denna förrädiska yta) så kan man läsa den tidigare posten som en kritik av livsnjutare – med viss ansträngning. Vad som ligger en nivå längre ner i texten är dock det väsentliga, nämligen mellanskiktens osjälvständiga förhållande till produktionen och med detta en tendens att anpassa sig efter rådande överideologi. En sån anpassning är inget unikt för Lassbo, eller juridikstudenter, utan ett mer allmänt fenomen som även berör mig. På sjuttotalet tog det sig uttryck i en arbetarromantik eller en frivillig deklassering av vissa element inom mellanskikten: konstnärer blev kulturarbetare och man kunde hoppa av universitet för atgt börja på Volvo eller varvet – för att finnas hos arbetarna. Denna högst uppenbara parallell har tydligen undgått både opponenter och proponenter, men den gör det lättare att se bortom uppenbarelseformen och se innehållet. Lassbo är alltså bara ett tydligt exempel, och man kan hitta exempel åt andra hållet även idag, dock brukar de inte figurera i SvD till allmän beskådan.

Överklass i vardande?

En tjusig drink bör dock matchas med en viss klädstil, poängterar Karolina. Går man till ett uteställe eller någon av nationerna i Uppsala är det främst partytoppar som gäller för tjejer. Nedtill kan man ha ett par kostymbyxor eller jeans, men i sådana fall av det lite dyrare slaget. Populära just nu är exempelvis jeansmärket Rock & Republic som designats av Victoria "Posh" Beckham. Pris: cirka 2 000 kronor. - Om jag gick till samma ställe två helger i rad skulle jag aldrig ha på mig samma kläder. Räknar jag bara de partytoppar som jag har i omlopp, blir det väl mellan 15 och 20 stycken. De får gärna ha mycket glitter eller paljetter. Guld går också bra, men det får inte bli för mycket.

Bloggaren Karolina Lassbo, bördig från Dalarna* men numera student i Uppsala, visar vad Juridicum kan göra med en. Hela Lassbo känns som en stererotyp av borgerlig ideologi, men jag antar att SvDs artikel om "glamourprinssessan" och Lassbos egna blogg inte ger hela bilden. Lassbo kommer från en mellanskiktsfamilj (mamma läkarsekreterare, pappa sektionschef på socialbyrån) och har troligen varit besmittad med borgerlighetens ideologi, i viss utsträckning, redan innan hon kom till Uppsala. Dock så har jag svårt att tro att någon, som är uppväxt på en gård utanför Falun, pysslat med kaninhoppning och började plugga till psykolog var så indoktrinerad från början. Men osvuret är bäst. Att Lassbo kommer från mellanskiktsförhållanden tror jag är viktigt, för vad man uppfattar både i artikeln och på Lassbos blogg är en stark vilja att BLI, inte en mer blaserad känsla av att VARA. Vetenskap och socialism kan inte annat än önska att Lassbo inte kan förverkliga sina drömmar om att bli överklass, då glamouren lever av merprodukten. *Ni vet den där landsändan som avbildades i Masjävlar.

Småhistorik

Doktoranden i historia Henning Süssner gör en insats för min favoritgenre inom det mysiga – småhistoriken. Alltså den lilla berättelsen om det stora. Läs hans bloggpost Varför gick Sovjet åt helvete?! och… eh… mys!

Bachners "Återkomsten" – ett första intryck

Henrik Bachners (FD) idéhistoriska skrift om antisemitism i Sverige efter 1945, Återkomsten*, säger sig vilja reda ut begreppen och visa när israelkritik blir antisemitism et cetera. I det formella så ser det ut att vara ett gediget verk, med en mänd noter och referenser. Dock så ställer jag mig frågande till Bachners citatteknik, som känns snuttifierande. En mening eller två (som inte alls behöver vara klart antisemitiska) kan få visa på det antijudiska i en hel artikel. Med tanke på hur Bachner behandlade TT-journalisten Stefan Hjerténs Faurisson-artikel i TfFR så är detta besvärande. Problematiskt är även hur Bachner beskriver antisionismen (vilket är en fråga vi skall återkomma till). Jag tvivlar inte på att Bachner refererar vissa fall av antisemitism, men jag kan inte med stöd av Återkomsten uttala mig om tendenser hos vissa tidningar, eller ens om vissa av de artiklar som Bachner citerar och refererar. Än mindre känns det som om jag kan uttala mig om varför antisemitismen visar sitt nylle. En av Bachners fördelar är att skriften är spridd och aktad bland "antisemit"-jägare, och innehåller vissa passager som man bör påminna de värsta gaphalsarna om, till exempel att "problemet är att vi med tendensen i kritiken som enda kriterium omöjligen kan avgöra [om en debattör är antijudisk]"**. Nu är detta omdömen efter en snabb genomläsning, och skall inte ses som en slutgiltig kritik av Bachners prestation, som möjligen har sina fördelar. * Bachner, Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945. Natur och Kultur, Stockholm, 2004. ** Ibid. s. 43.

En helt hysteriskt rolig blogg

Jag ramlade över en helt hysteriskt rolig blogg, Nya maoismen (http://neomaoist.blogspot.com). Exakt vad bloggägaren vill är svårt att säga, men humor (ofrivillig sådan, vad jag har förstått) lyckas han åstadkomma.

Excerpt: Stalin, "Om marxismen i språkvetenskapen"

FRÅGA: Är det riktigt att språket är en överbyggnad över grundvalen? Svar: Nej, det är inte riktigt. Grundvalen är samhällets ekonomiska system i en given etapp av samhällets utveckling. Överbyggnaden är samhällets politiska, rättsliga, religiösa, konstnärliga och filosofiska åskådningar och de mot dem svarande politiska, rättsliga och övriga institutionerna. Varje grundval har sin, motsvarande överbyggnad. Det feodala systemets grundval har sin överbyggnad, sina politiska, rättsliga och övriga åskådningar samt dem motsvarande instituitioner; den kapitalistiska grundvalen har sin överbyggnad, den socialistiska har sin. Om grundvalen ändras och likvideras, åtföljes det av att dess överbyggnad ändras och likvideras; om en ny grundval uppstår, så åtföljes detta av att en motsvarande överbyggnad uppkommer. språket särskiljer sig i detta hänseende i grunden från överbyggnaden. Tag exempelvis det ryska samhället och det ryska språket. Under de senaste 30 åren har i Ryssland den gamla, kapitalistiska grundvalen likviderats och en ny, socialistisk grundval byggts. I enlighet därmed likviderades överbyggnaden över den kapitalistiska grundvalen och det skapades en ny överbyggnad, som motsvarar den socialistiska grundvalen. Följaktligen ersattes de gamla politiska, rättsliga och övriga institutionerna med nya, socialistiska institutioner. Men trots detta förblev det ryska språket i allt väsentligt likadant som det var före Oktoberomvälvningen. Vad har förändrats i det ryska språket under denna period? I viss mån har det ryska språkets ordskatt förändrats, nämligen på det sättet att den tillförts en betydande mängd nya ord och uttryck, som uppstått i samband med uppkomsten av den nya socialistiska produktionen, med att det uppstått en ny stat, en ny socialistisk kultur, en ny social miljö och en ny moral, samt slutligen i samband med teknikens och vetenskapens utveckling, innebörden har förändrats för en rad ord och uttryck, som erhållit en ny begreppsmässig betydelse; ett antal föråldrade ord har fallit bort ur vokabulären. Men vad beträffar det ryska språkets grundläggande ordförråd och grammatiska uppbyggnad, vilka utgör språkets basis, så har de inte alls avskaffats och ersatts med ett nytt grundläggande ordförråd och en ny grammatisk uppbyggnad, sedan den kapitalistiska grundvalen avskaffats, utan de har tvärtom bevarats i sin helhet och förblivit utan några som helst väsentliga förändringar – de har bevarats just såsom en basis för det moderna ryska språket. Vidare. Överbyggnaden skapas av grundvalen, men det betyder inte alls att den bara endast återspeglar grundvalen, att den förhåller sig passiv, neutral, likgiltig gentemot sin grundvals öde, systemets karaktär. Tvärtom, sedan överbyggnaden uppstått, blir den en väldigt aktiv kraft, bistår aktivt sin grundval att ta form och konsolideras och vidtar alla åtgärder för att hjälpa det nya systemet att göra slut på och likvidera den gamla grundvalen och de gamla klasserna. Annorlunda kan det heller inte vara. Överbyggnaden skapas av grundvalen just för att tjäna den, för att aktivt bistå den att ta form och konsolideras, för att aktivt kämpa för att avskaffa den gamla grundvalen, som överlevt sig självt, tillsammans med dess gamla överbyggnad. Det behövs bara att överbyggnaden överger denna tjänande roll, det behövs bara att överbyggnaden övergår från aktivt försvar av grundvalen till likgiltighet gentemot den, till lika hållning gentemot klasserna, för att den skall förlora sin kvalitet och upphöra att vara en överbyggnad. Språket skiljer sig i detta hänseende i grunden från överyggnaden. Språket har inte alstrats av den ena eller andra grundvalen, av en gammal eller ny grundval inom ett givet samhälle, utan av hela utvecklingen av samhällets historia och grundvalarnas historia genom seklerna. Den har inte skapats av någon enskild klass, utan av samhället i dess helhet, av alla samhällsklasser genom hundratals generationers bemödanden. Det har inte skapats för att tillgodose behovet hos någon enskild klass, utan för att tillgodose behovet hos hela samhället, hos alla samhällsklasser. Just därför har det skapats som ett för samhället enhetligt språk, gemensamt för alla dess medlemmar, som ett gemensamt språk för hela folket. Med hänsyn härtill består språkets tjänande roll såsom medel för umgänget mellan människor inte i att tjäna en klass till förfång för andra klasser, utan att i lika mån tjäna hela samhället och alla samhällsklasser. Och egentligen är detta, som förklarar, att språket i lika mån kan tjäna det gamla, döende systemet som det nya, framväxande systemet; både den gamla grundvalen och den nya, både exploatören och den exploaterade. Stalin, J. V. "Om marxismen i språkvetenskapen" i Marxismens och språkvetenskapens frågor. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva, 1954, s. 7–9. Artikeln först publicerad i Pravda, 4 juli 1950.

Högerintellektuell?

Vad gör en människa intellektuell? Enligt Clarté är det förmågan att tänka själv, och självständigt.

Att vara intellektuell bör vara en hederstitel, inte en pose eller ett yrke. Det betyder att man sätter en ära i att reflektera över och självständigt orientera sig och ta ställning i samtidens stora frågor. Det innebär att inte yla med tidens vargar, utan att i synnerhet betrakta de åsikter med misstro, som de härskande finner för självklara. (www.clarte.nu)

Det är en inte bara intellektuell hållning, syns det mig, utan även en hederlig hållning. Clarté fortsätter dock sin definition av intellektuell och snävar in den mot den vänsterintellektuelle. För att vara vänsterintellektuell krävs inte bara det kritiska sinnet, utan även solidaritet med de, för att använda ett något ålderdomligt ord, förtrampade. Alltså att inta en klasståndpunkt – arbetarklassens ståndpunkt. Detta är helt främmande för en högerintellektuell, då hon ofta underkänner klassbegreppet helt. Frågan är dock var dessa högerintellektuella finns, i Sverige av idag. Vänsterintellektuella finns - i små mängder, visst – runt vissa tidskrifter och i vissa organisationer. Det som såg ut att kunna bli ett forum för högerintellektuella, Salt, spårade ur ganska snabbt. Nu har dock Neo dykt upp. Tyvärr så verkar det inte bli allt för mycket med det intellektuella i Neo, om man får tro Torsten Kälvemark. Även om man – tillsammans med Kälvemark – får önska Neo lycka till, så ställer jag mig tveksam till om det fungerar att vara högerintellektuell i Sverige idag. För om de åsikter man företräder mer eller mindre är vad tidens vargar ylar - hur ser man till att inte yla med?

Åt helvete med Ordfront!

Ordfront söker söker Kommunikatörer / Medlemsvärvare enligt sin hemsida.

Arbetet kräver goda kunskaper i svenska språket (både i tal och skrift), telefon- och viss datorvana samt att man kan arbeta minst 7 timmar per vecka i genom-snitt […]. Erfarenhet av Telemarketing, annan försäljningsverksamhet eller marknads-undersökningar respektive hur ideella organisationer/föreningar fungerar är meriterande. Under februari månad kommer vi även att erbjuda en intern utbildningsintroduktion rörande dessa frågor.

Ordfront ska dock ha heder att de tar och sköter sitt telemånglande själva, och inte tar in Transcom eller några andra slavdrivare. För visst är det så att den "oberoende radikal[a] demokratirörelse[n]" Ordfront själva är bäst lämpade att driva på sina telefonarbetare.

Arbetstider: Måndag – torsdag kl. 17.30 – 21.00 respektive söndagar 13.30 – 21.00. Minimiarbetstid 7 timmar per vecka i genomsnitt med möjlighet till mertids-arbete.

Huruvida lön utgår, och vilken storlek det är på den framgår inte, inte heller om det finns några fackliga representanter. Men det kanske inte Ordfront behöver ha? De är ju "the Good Guys" (på samma sätt som DN och SvD). Nä, ringer Ordfront hem till mig, så kan de vara säkra på att inte få sålt en endaste pinal. Åt helvete med Ordfront!

SVT 2, 22.30: Dödsfallet - dikt och verklighet

Jag tror att programmet blir intressant, så gå och poppa lite popcorn och bänka er framför burken.

Engelsk dokumentär från 2005 Hur ser en deckarförfattare på en tv-serie som "Dödsfallet", byggd på enbart dokumentärt material men med många vändningar och berättargrepp som man kan vänta sig i en fiktion. Händelser och medverkande var verkliga men dramaturgin skapad av åklagare, försvarare och media. Kring fallet Michael Peterson talar Ian Rankin med andra författare om brott, verkliga och i romanens form. Bland de medverkande märks författare som P D James, Minette Walters och James Ellroy. En dokumentär från BBC av Nick Copus.

Hämtat från svt.se.

Ljudbokens plats på bokmarknaden

Ljudboken har blivit en framgångssaga, den mest expansiva sektorn av bokmarknaden. Det har inte hänt över en natt, men nästan. En lång tid fanns ljudboken nästan bara hos ljudboksklubbar (Lyssnarklubben till exempel), men nu finns de med de senaste titlarna i våra vanliga boklådor. Detta är positivt, då det ger läshandikappade en chans att ta del av litteratur på ett otvunget sätt. Nu består köparna av ljudböcker dock inte främst av dyslektiker eller andra som har svårt att läsa, de flesta är sådana som inte orkar eller vill läsa. Medelålders män och kvinnor som sitter i bilköer (trängselskatten i Stockholm kanske påverkar ljudboksförsäljningen negativt?). Egentligen är det inget fel med detta heller. Dock så tror jag att det kan finnas ett problem med synen att bok/ljudbok är ömsesidigt utbytbara. Synen att ljudboken är en bok. Det är det inte. Ljudboken är en audiell produkt, inte visuell. Skillnaden mellan boken och ljudboken är innehållsmässigt måhända inte särskilt stor (ofta ingen skillnad alls), men tempot på läsningen/lyssningen skiljer sig åt, vilket man märker väl när man lyssnar på en deckare. Dessutom så är man mer uppbunden i det linjära när man lyssnar, att lätt bläddra fram och tillbaka är inte möjligt. De processer som lyssnadet och läsandet utnyttjar är inte likvärdiga, de har olika för- och nackdelar, men den mest framträdande fördelen är läsandets motstånd. Att vara tvungen (och ha möjligheten) att läsa om, stryka under, läsa fel eller hoppa över stycken, ger en annan förståelse av innehållet än det mer linjära lyssnandet. Boken försöker tvinga oss in i en berättarstruktur från A till Ö, men lyckas sällan. Med ljudboken så har vi få chanser att göra motstånd mot författaren och producenten: vill vi ta del av deras produkt så är det alltför svårt att göra som vi vill. Ljudboken är ingen bok, men den är en framgång. Det gör att vi inte varken kan avfärda den som en uppfinning för de sinnesslöa eller som en ekvivalent till boken. Vad vi ska betrakta den som är inte självklart, men att den är ett verk i sin egen rätt står klart.

Att debattera på contra.nu

Jag har varit inblandad i en debatt på högerblaskan Contras forum* om det av flera omskrivna falsifierade Lenin-citatet. Debatten är högst märklig. 1) Jag länkar till mitt paper, och reaktionen är inte på det skrivna utan på att min blogg heter Vetenskap och socialism – då måste det ju bara bluff, eller? 2) Lubbe Ferrysson anmärker på att jag är anonym. När jag då påpekar att mitt namn finns vid varje inlägg jag gjort hos Contra samt på framsidan av mitt paper länkar han till min Blogger-profil. 3) Någon som kallar sig Ringaren hävdar att det jag sysslar med här inte är vetenskap. Nej, det har han helt rätt i – vetenskap sysslar man med fördel med i en vetenskaplig kontext med seminarier, peer-review och andra kontrollinstanser. Nåja, upplevelsen borta hos reaktionärerna har varit rolig. *Uppdatering: länken fungerar inte längre, diskussionen verkar vara borta från Contras forum. Enligt Bulten i Bo fungerar Contras forum på så sätt att diskussionerna försvinner efter ett tag.

Om att samla eller hamstra böcker

Många lärda är boklärda mer än något annat. Bland dessa kan ibland en sida av det bokliga som man ofta inte tänker på uppenbara sig, inte boksamlande utan vad man på engelska skulle kalla ’book-hoarding’ – bokhamstring. Detta att närmast tvångsmässigt gå i antikvariat och bokhandlar och förvärva böcker om högt och lågt, med hög och låg kvalitet både i tryck och i det litterära hänseendet. Sedan så läser man – eller inte – sina nya skatter. Därefter så läggs de i lämplig hög, för bokhyllorna har sedan länge varit fulla. Vad som driver bokhamstraren är kärleken till böcker, men även känslan av att man går miste (kan gå miste) om en insikt eller litterär upplevelse om man inte förvärvar just den bok man håller i. Det kan röra sig om en bibel från 1837 i frakturstil med slitet läderband, eller en pocket från Historiska Media om drogernas historia. Eller, för all del, en essäsamling av Leo Löwenthal. Detta förhållningssätt till böcker ger naturligtvis stora boksamlingar, ofta med både bredd och djup. Dock så är den normale bokhamstraren från början inte allmän bokexpert, utan kan ett litet område av litteraturen fullgott, men famlar ofta i mörkret utanför sitt eget segment – i början av sin karriär. Ganska snart visar sig en bibliofil ådra, man blir en boksamlande bokhamstrare, för det finns så mycket kvalitetslitteratur att man kan tillfredställa både sin något maniska kärlek till böcker per se och sin längtan efter kvalitet. Nu ska inte kvalitet missförstås som enbart litterär kvalitet, det kan även vara ett vackert band eller kvalitet som historiskt dokument – över den litterära perioden eller över den faktiska historiska period verket är ifrån. Känslan av att besitta mängder av klokskap – i inbunden form – gör att den bokhamstrande veteranen vill dela med sig av sin visdom (den i inbunden form) i tryck, gärna inbundet, men artiklar i tidningar och tidskrifter produceras. De kan handla om omslagen på Bengt-Åke Cras ”Sexy Western”-böcker, språkliga skillnader i olika översättningar av Marx Kapitalet eller kanske reflektioner kring Uggle-biblioteket. Ofta är det mycket lärt, Balzac kanske citeras, och omåttligt ointressant – för alla andra än de andra bokhamstrarna. De som själva vill uttrycka sin kärlek till luntorna i skrift. Driften att vara med sina böcker driver vissa av bokhamstrarna att bli bibliotekarier. Det yrket kan dock upplevas som en chock för den naive: man är tvungen att gallra bland böckerna. Hyllorna i magasin och bibliotek är den plats man har tillgängligt. Det som inte lånas och läses får lämna plats åt nya luntor. Plötsligt upptäcker man också att en stor del av bokutgivningen inte ens kan väcka känslan av habegär: böcker om bantningsmetoder och Qi gong ingår inte i Litteraturen, men är en stor del av litteraturen som den är. I detta läge så kan man reagera på två sätt, antingen så tappar man hoppet om den läsande allmänheten som visat sig vara precis som den vanliga allmänheten, eller så ger man upp tanken på Litteraturen: Litteraturen var inte magisk. Den är bara ett sätt att vinna profit. I det enare fallet så kan man börja utforska en sann litterär värld, för som nämnde Leo Löwenthal skrev: ”A genuine, explanatory history of literature must proceed on materialistic principles. That is to say, it must investigate the economic structures as they present themselves in literature, as well as the impact which the materialistically interpreted work of art has in the economically determined society.* *Löwenthal, Leo ”On Sociology of Literature (1932)” i Literature and Mass Culture. Transaction Books: New Brunswik, 1984, s. 248.

Postmodernism?

Talar Tuure Lehén om postmodernismen månde?

Finns världen till? Så enfaldig denna fråga än kan förefalla för en frisk människa måste vi i alla fall börja med den, eftersom grundegenskapen i den borgerliga modefilosofin är förnekandet av världens materiella verklighet, den försöker förklara världen enbart som sinnesförnimmelser, iakttagelser, erfarenheter, inbillningar, tankekonstruktioner osv.*

Ja, jag är medveten om att de flesta som bekänner sig till någon post-teori inte är uttalade idealister, men nog är Lehéns beskrivning av modefilosofin träffande. *Lehen, Tuure, Arbetarklassens världsåskådning. Kansankulttuuri: Helsingfors, 1961, s. 33.

Grunden för, och avsikten med Vetenskap och socialism

Jag startade denna så kallade blogg för att i första rummet skriva om socialism och vetenskap, hur de två kan och bör korsbefrukta varandra, och hur marxismens filosofi påverkar vilka anspråk vi kan ha på vetenskapen et cetera. Nu är dock fallet som sådant att det har blivit mer leninologi och en del dagspolitik. Jag tror att det är en inriktning som kommer att bestå, dock inte utan inslag av den filosofiska sidan av myntet, eller den vetenskapliga (som ni märker behöver vi ett mynt med mer än två sidor). Som principförklaring så säger Vetenskap och socialism följande:

VoS kommer att granska nutiden, dåtiden och utifrån detta försöka visa på linjer i framtiden. VoS kommer i detta arbete använda den marxistiska metoden och filosofin, och ställer sig i sina studier oförbehållet på arbetarklassens sida i klasskampen. Det finns ingen opartisk samhällsvetenskap menade Tuure Lehen i Arbetarklassens världsåskådning (Kansankulttuuri: Helsingfors, 1961). VoS instämmer, och vill visa på hur det i debatt, vetenskap och kultur finns en borgerlig hegemoni – en borgarklassens privilegie att betsämma vad som skall diskuteras och ur vilket perspektiv. Detta läge i akademia och samhällsdebatt måste brytas, och intellektuella har en betydelsefull och ansvarsfull uppgift att testa och utforma redskap för en vetenskaplig samhällskritik, i samarbete med arbetarklassen och dess mest medvetna delar. De intellektuella måste bli intellektuella i arbetarklassens tjänst. Detta är VoS mål och grundsats.

Aqurette och Lenin

C L K Aqurette har svarat lite kort om min uppsats om det falska Lenin-citatet på sin blogg. Då han inte har en kommentarsfunktion så svarar jag här. Aqurettes bloggpost har fått titeln "Selektivt våld", och han argumenterar för att både Hitler och Lenin var selektiva i sitt våld (det drabbade vissa grupper), och således är av samma skrot och korn. Jag måste säga att jag tycker att selektivt våld, som riktas mot just fienden, är bättre än urskillningslöst mördande (WTC-terroristerna, USAs bomber i ett flertal länder et cetera). Men Aqurette kanske är av en annan åsikt? (Tillägg: Att nazisterna var särdeles selektiva i sitt mördande är ju inte riktigt sant: arier, arbetare, nazister, homosexuella, direktörer, judar, kristna, kommunister, liberaler, intellektuella, kriminella och så vidare strök med.)

Vad som behövs

Vad som bör göras i dagsläget – med ökad utsvettning av dem som har arbete, permanent utanförskap för de utan, med brinnande krig i Mesopotamien och annorstädes, en utvidgad bevakning av svenskarna och deras vanor med mera – står klart. Ett radikalt alternativ måste resas, ett radikalt alternativ som vilar på de medvetna och avancerade arbetarnas grund, och på det nationella självbestämmandets och alla de borgerliga fri- och rättigheternas grund. Det radikala alternativ måste ha som mål att inte bara slå vakt om det ovannämnda, utan måste även sträva mot att vinna hegemoni inom proletariatet och de andra arbetande skikten, och att leda dessa mot ett totalt krossande av all nuvarande samhällelig och ekonomisk makt. Det är vad som krävs för att det mesopotamiska kriget skall ta slut, för att alla krig om och för olja, marknader eller andra mål som de härskande kan ha (ofta uttrycks de verkliga målen inte, utan skrivs om till Allahu akbar eller What Would Jesus Do?). Alltså, vi måste vara för ett totalt utplånande av kapitalismen och kapitalistklassen. Så enkelt kan det sägas: ”Ner med de blodsugande asen! Vi vill arbetarmakt!”. Oftast låter det sig inte göras med samma lätthet dock. Men vi ska komma ihåg att principen är enkel: flertalet skall bestämma, och gud nåde den som kommer i vår väg. Igen, det låter sig inte göras med samma lätthet. Därför så ser vi att även de små, små stegen är värda mycket. Den knutna näven som plockas upp ur fickan. Varje liten grupp som samlas, och börjar prata med varandra kommer att upptäcka att erfarenheterna är lika, och kapitalismen luktar lika ruttet för din granne som för dig. Där ska det radikala alternativet finnas, som gnista och fnöske. Då kommer den svenska furan brinna, och gud nåde den som står bredvid!

Mitt paper om Lenin är nu färdigt

Mitt paper om Lenin är nu färdigt och tillgängligt på min hemsida. Det fick namnet Ett falskt Lenin-citat och är, med bilagor och annat, 23 sidor långt och 1 mb tungt och i PDF-format. Argumentationen i det följer den i min bloggpost om citatet, men är utbyggd och mer grundlig. Om du har synpunkter eller åsikter om ämnet, hör gärna av dig. Men läs min post "Att bevisa det negativa" innan du gör det. Så, håll tillgodo, kamrater!

2012-06-03:  Uppdaterade länken till papret. /MH

Bulten om Bachner

Läs Bulten i Bos bloggpost om Henrik Bachner och hans vänner.

Plattast faller naturligtvis antisemit-doktorernas anklagelser mot Ordfront, och här får den akademiska eliten på slutet ta till ett riktigt "guilt by association" för att försöka rädda ansiktena och doktorshattarna

Att bevisa det negativa

Att bevisa det negativa går inte. Jag kan inte slå fast, med någon säkerhet överhuvudtaget att det inte finns tomtar. Och du kan inte slå fast att det inte finns enhörningar. De kan finnas, även om inget talar för det, och den naturliga (och antagligen mentalt sunda) inställningen borde vara att förkasta det som inte kan bevisas, med rimlig säkerhet i kontexten. Ett sådant problem står jag inför i jakten på ett föregivet Lenin-citat, "[o]m vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer." Citatet står inte att finna på de ställen som finns angivna, Valda verk, s. 701 (alt. s. 761). Jag håller precis på att avsluta en gedigen genomgång av de olika utgåvor av Lenin som heter Valda verk, på ett eller annat sätt, och kan med säkerhet säga att citatet inte står att finna där, men jag kan inte med någon säkerhet alls säga att det inte finns någon annanstans. Och jag är säker på att den invändningen kommer att komma upp: "Lenin kan ha sagt det i någon annan skrift, på något annat språk." Sådana argument kommer inte att beaktas, om de inte backas upp med en hänvisning till den aktuella skriften, med namnet på artikeln eller arbetet och en korrekt sidhänvisning*. I RiktPunkt, SKPs tidning, gör man en helt korrekt iakttagelse angående citatet: "Om detta skulle varit Lenins filosofi – hur kunde alla kommunister som studerat hans skrifter undgå att stöta på det? Om det skulle vara en hörnsten för kommunismen – varför har det då hemlighållits för miljoner av kommunister?" Och så är det, varför lyckas inte kommunisterna hitta citatet? Finns det så borde det vara känt, med ordentlig hänvisning, av en mängd kommunister – både av den leninska typen och av andra sorter (rådskommunister, vänsterkommunister, anarkokommunister). Nu är det dock inte känt av varken den ena eller andra sortens kommunister, inte av socialistiska och kommunistiska akademiker, partifolk i de olika kommunistiska grupperna, eller bibliofiler som jag**. Lägger man samman det med att alla referenser som getts har varit felaktiga så är det en besvärande situation för citatets proponenter. Därför håller jag citatets faslkhet som en (relativ) sanning, tills någon kan visa upp det, med korrekt hänvisning så jag själv kan gå till boken och titta efter. *I internationella "leninologiska" kretsar så godtar man inte referenser som inte är till Lenins Collected Works (LCW), och jag hoppas att vi kan ta det som sed att göra det i denna fråga också i framtiden, då LCW även finns tillgängligt till största delen (volymerna 35–40 samt volymerna 44 och 45 är ännu inte överförda till hypertext) via Marxists.org. **Mitt specialområde är dock inte Lenin, eller hans Valda verk, utan främst Lenin och Stalin utgivna på svenska på Förlaget för litteratur på främmande språk, tidiga moskvautgåvor alltså.

Lenin, citat och mitt paper

Jag utlovade för ett tag sen att jag skulle pressa fram en mer utökad granskning av det inskannade material som Contra försåg Bulten i Bo med, angående ett blodtörstigt Lenin-citat. Jag tog i och sa att det skulle vara klart om några dagar, vilket visade sig bli veckor. Nu är dock den sista biten av research avklarad och jag kan återigen lova er ett paper om någon eller några dagar.