M Hazard: Kulturkritik

Ny adress för Vetenskap och socialism

2006-06-24T11:34:00.000+02:00

Vetenskap och socialism har följt med Kulturella fåror till Wordpress. VoS nya adress är http://vetsoc.wordpress.com. Blogspot-adressen kommer att ligga kvar men inte uppdateras, så se till att ändra bokmärken och RSS-flöden. Vi ses på Wordpress!

Citat: "En svensk arbetares memoarer"

2006-06-09T11:36:00.000+02:00

Metallarbetaren och kommunisten Gustav Ericson:

[J]ag var politiskt väckt så jag gick på kaféerna och läste alla dagliga tidningar. På konditorierna hängde de på pinnar i särskilda tidningshörn. Och på Interklubb hade vi bibliotek. Där läste jag mest politik . Marx och Engels, Lenin och Stalin. Men Eyvind Johnson också och Lo-Johan och Fridegård. Och jag gick på teater och konsert. Det hade börjat redan på ungdomshemmet som då och då tog med oss grabbar på teatern. Gösta Ekman [d. ä. VoS anm.] spelade på Konserthuset. Jag såg Verdun, Tidens Ansikte. Och på Dramaten såg jag de Wahl. Vi gick på Operan också. Jag var väldigt musikintresserad, sjöng i kör. Jag tyckte om att lyssna till orgelmusik. På den tiden var det nog bara i kyrkorna man kunde det. Jag var ofta i Storkyrkan eller Tyska kyrkan och lyssnade. Där gav man konserter. Och där kunde man verkligen få höra körsång. SKP [Sveriges Kommunistiska Parti, VoS anm.] hade abonnemang för sina medlemmar på teatrarna och Operan. Vi kunde gå ganska billigt. Vi gick på revyer också. Jag gick väldigt mycket på sådant, mer än de andra på jobbet. Fan vad du är snobbig, hörde man ibland. Men det var bara från såna som inte begrep att kommunisterna ville bilda arbetarna.

Ericson, Gustav & Rundberg, Arvid En svensk arbetares memoarer. Arbetarkultur: Stockholm, 1973, s. 41.

Vetenskapshistoria: Om arternas uppkomst

2006-05-25T23:09:00.000+02:00

Idag fick jag en fin present av min vän och kamrat Kulturella fåror: Darwins Om arternas uppkomst (Natur och Kultur, 2005) i översättning av Roland Adlerberth, med ett läsvärt förord av Nils Uddenberg och fackgranskat noterat av Kaj Bohman (noterna är kompletterade av Torbjörn Fagerström och Leif-Tage Jansson). Darwins stora verk är en av vetenskapens stora klassiker, menar Uddenberg, och visst är det så. Det finns antagligen ingen annan vetenskaplig avhandling som är så uppburen (och faktiskt fortfarande korrekt i det stora hela). Som marxist vill man nämna Karl Marx Kapitalet tillsammans med Om arternas uppkomst men det är att våldföra sig på sanningen. Inte för att Kapitalet inte är en klassiker och ett viktigt verk, utan för att Darwins teorier i så långt större grad har format vår bild av världen. Oftast inte direkt från Darwins bok (eller från moderna evolutionsbiologers verk) utan genom populariseringar och vulgariseringar, men likväl så är vi ett land av mer eller mindre evolutionistiskt färgade människor. Det är gott, även om det hade varit ännu bättre om de avarter av evolutionsteori som florerar och cirkulerar ibland kan göra anspråk på helt fel områden. Till exempel så kan kanske (det finns biologer som så påstår) evolutionen förklara vissa beteenden som vi upplever som moraliskt problematiska. Detta gör dem inte mindre moraliskt problematiska! Evolutionen och biologin kanske kan förklara (med all sannolikhet) hur de första mänskliga samhällena uppstod, men den är otillräcklig som förklaringsgrund till samhällets utveckling när det väl uppstått. Som avslutning så upprepar jag vad jag skrev i samband med tv-programmet Existens' avsnitt om evolution kontra kreation: Charles Darwins Om arternas uppkomst behandlar inte livets uppkomst. Vad som studeras är hur redan existerande liv specieras – delas upp i arter. Vidare så är det inte darwinism som moderna evolutionsbiologer håller på med, evolutionsbiologin innefattar så mycket mer efter den moderna syntesen, som förde samman genetiken och evolutionsteorin. [Ett lästips till den som är intresserad av Darwin, evolution och liv ur ett vetenskaps- och idéhistoriskt perspektiv är Nils Uddenbergs Idéer om livet i två band. En recension av fil. dr. Motvallstanten hittar du här.]

Kvinnor hos nassarna

2006-05-22T21:09:00.000+02:00

Fick tidningen Expo idag, en tidning som jag egentligen inte tycker är särskilt bra. Temat för detta nummer var dock intressant: Tjejer i den "nationella" eller "patriotiska" rörelsen. Förutom att nassarna är galna bara i sig, så ställer jag mig frågan om inte nassetjejerna är helt urblåsta. För vem vikll bli reducerad till en barnamaskin, vars största uppgift är att föda små ariska knoddar? Allvarligt talat, är det er dröm?

Marx och Engels om finskt foto (The Helsinki School)

2006-05-22T20:56:00.000+02:00

Jag har idag bevistat en presentation av en konstsociologisk D-uppsats och en film, båda med samma ämne: varumärken och kommersialism i konstvärlden, med fotokonstellationen The Helsinki School (läs Timothy Person, curator, grundare och mannen som styr med järnhand) som exempel. Som marxist så kan jag inte hjälpa att Marx och Engels ploppar upp. I Manifestet skriver de att »[b]ourgeoisien har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Man kan inte annat än hålla med.

Klärvoajans

2006-05-21T21:24:00.000+02:00

I mystikerkretsar, som de runt Torbjörn Sassersson och de runt tidskriften Sökaren, brukar man framhärda i att det finns personer som inte bara kan se det alla kan se, utan att de kan fjärrskåda – alltså se sådant som fysiskt sätt torde vara omöjligt – och skåda framtiden. För varje person med ett något sånär kritiskt sinnelag så framstår dessa anspråk på klärvoajans som antingen självbedrägeri eller självbedrägeri. Vilket som är vanligast låtes nog bäst vara osagt, även om man nog kan vara säker på att de båda existerar. Nåja, nog om charlatanernas och de självbedragnas klärvoajans, det finns nämligen en annan betydelse av ordet, rent etymologiskt: klarsyn. Och i den bemärkelsen så finns det ett antal i sanning klärvoajanta personer. Ibland är de stora erkända intellektuella, som Jan Myrdal eller Bo I. Cavefors (med bloggen Cavefors Position/Nya Svarta Fanor) och ibland är den klärvoajanta en kvinna på Söder: Claire Vojancé! Hon skådar inte in i framtiden, eller med andra magiska förmågor, utan med det litterära inre ögat som ger henne en klarsyn att avundas. Claires blogg heter "Claire Vojancé spekulerar" och är ett måste för den som önskar klarhet.

Hej till Timbro!

2006-05-19T14:55:00.000+02:00

Jag såg att Timbro har varit inne på min blogg idag, genom en länk från Esbati. Hej på er Timbro, ni är välkomna att titta runt. Är det något ni undrar över så går det bra att lämna en kommentar, jag svara i regel på alla som bemödar sig med att både läsa och kommentera. Nå, jag har faktiskt en fråga till er: Kan ni fixa ett jobb åt mig? Jag skulle kunna driva typ Näringslivets Kulturinstitut (NKI), och skriva lite allt möjligt om kultur och hur vänstervridet allt är (jag är bra på att nosa upp vänstersaker, jag är ju själv kommunist). Dessutom undrar jag om jag får pröjs för den källkoll* jag utförde åt er angående Lenin-citatet i förordet till Vägen till träldom. Jag uppskattar att det tog mig c:a 30 arbetstimmar, och om vi säger 300 kr/h så blir det 9000 kr allt som allt (ni får pröjsa alla avgifter och sånt, för jag har inte f-skattsedel längre). Deal? *Ni hittar rapporten "Ett falskt Lenin-citat?" här.

2006-05-19T13:38:00.000+02:00

I det rådande läget, när Mesopotamien brinner och terrorbalansen har ersatts av terror, utsvettningen av arbetande ökar och utslagningen av dem som förnekas att tjäna sitt bröd eskalerar, är det helt rätt att fråga: varför marxistisk kulturkritik? Ja, varför? Det finns ju som är uppenbart för envar som inte är ideologiskt förblindad mål och kamper för vår rörelse som de facto är på liv och död för stora grupper i världen, och problem vars sociala och mänskliga kostnader är enorma. I Sverige så har vi fortfarande en galopperande arbetslöshet, en ökad relativ utsugning, en cynisk nedbrytning av de arbetandes kroppar och psyken som resulterar i invaliditet för de som redan innan var illa behandlade. Internationellt har vi imperialismens härjningar, med ett nytt Song My i Irak, brösttoner mot Iran, Norra Korea, Venezuela, Colombia och alla andra som vägrar inordna sig i terrorns världsordning, med Förenta Staterna som den ledande imperialistiska och terroristiska staten. Och i detta läge ägnar jag mig åt marxistisk kulturkritik. Visst finns det ett värde i kulturen och den bör ägnas ett studium på sina egna premisser, utifrån sina egna säregenheter och processer. Men är det kulturen som skall vara i blickfånget nu, är det försvarbart? Bara i den mån det teoretiska relaterar till det praktiska, bara så länge den marxistiska kritiken förmår sätta nya vapen i händerna på den rörelse vars existens är förutsättningen för en sann marxitisk kritiks existens. För det är så, utan en revolutionär rörelse, så kan ingen revolutionär teori existera: enbart i förbindelse med arbetarklassen, den revolutionära klassen, kan en mångsidig, användbar och progressiv teori växa fram. Blir den avskuren från arbetarnas kamp så blir det skolastik, att med matematik söka bevisa Guds existens eller meddelst lingvistik transformera bögar till en samhällsklass. Övningar i resonerandets ädla konst, utan något värde för den högst verkliga kamp som försigår utanför institutioner och studerkamrar. Som en karriärväg kan skolastiken te sig lockande, man får på ett beläst och spirituellt sätt skriva om än det ena än det andra och vinner i intellektuellt hänseende aktning i salongerna, låt vara att man sällan är mer intellektuell än den simplaste notisskribent på Aftonbladet, men man får en air av kontinental radikalitet som går så väl ihop med en konjak eller en skotsk maltwhisky. Är man dock mer menande i sin kulturkritik så bör man ställa sig frågan: Cui bono? Vem tjänar på detta? Är det ett högst individuellt nöje, där njutningen av att formulera och publicera sig står som priorité primaire, så faller alla anspråk på att bedriva kritik, vilken storslagen teori om det gamlas störtande man än använder sig av, vare sig man kallar den modern eller postmodern, marxistisk eller post- dito. Vad som gäller för den marxistiska kulturkritiken är alltså att inte pro primo söka utveckla den ena eller andra litteraturteorin, eller finna lagen för verbens påverkan av klasskampen eller vice versa. Uppgiften står som följer: att meddelst kulturkritik söka understödja arbetarklassens kamp, och hjälpa den att flytta fram sina positioner. Politik, alltså. Marxismen är inget perspektiv, således, som man tar, det är något man gör. En upprorshandling, en spark i magen på det stelande, det vittrande. Det är att ge upp kraven på allomfattande spiritualitet och erkänna brutalitetens förlösande kraft. Men det är inte heller fascismens allomfattande brutalisering av konst och kultur, samhällsliv och politik. Det är en politisering av brutaliteten, där brutaliteten - det hårtslående - riktas, helst med kirurgens precision när han skär ut en tumör. Men det är också insikten om att enbart brutalitet och det hårtslående inte räcker. Tendentiös kultur utan estetiska och poetiska kvaliteter betjänar ingen annat än som material att användas till fördummning och den mest mekaniska indoktrinering. Yttermera så är det marxistiska perspektivet det motsatta mot det som vill estetisera politiken, vårt perspektiv vill politisera konsten. Och för oss som inte är kulturproducenter, utan kritiker så innebär det att vi främjar det politiserade, och själva politiserar våra analyser – som ett led i klasskampen. Ovanstående är grunden till varför man för en marxistisk kulturkritik. Utan den så blir det ett ihåligt bygge och barocka analyser.

D Cardell

2006-05-19T12:45:00.000+02:00

Det finns en blogg som går under namnet D Cardell. Det är en utmärkt blogg med skarpa, analytiska inlägg i skärningspunkten mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik. Att säga att den är helt utan problem är att ljuga, men den faiblesse för så kallade post*-moderna teorier som hr Cardell uppvisar förtar inte värdet av hans envetna gnetande för – inte de svaga, utan de verkligt starka - arbetarklassen och andra exploaterade skikt. * Exakt vad brevförmedling (och andra tjänster vi förknippar med Posten) har med dessa teorier har jag aldrig blivit klok på, men det kan vara så att det helt enkelt är så att det är postiljoner som tänkt ut dem. Det skulle kunna förklara den något splittrade bild som post-modernismen ger: det är inte lätt att läsa adresser, springa i trappor och filosofera samtidigt utan att tankarna blir lite splittrade.

Frankfurts mest berömda skola

2006-05-10T10:48:00.000+02:00

Frankfurtskolan, en grupp personer som satt i Frankfurt och bedrev forskning inom samhälls- och kulturvetenskaperna har av Aqurette utnämnts till marxister. Jag tror att både Adorno och Habermas skulle vara smått besvärade av den etiketteringen, men det är egentligen inte det intressanta med herr Aqurettes skriveri: att avfärda frankfurtianerna som strunt, med en hänvisning till att de var/är marxister, är i sanning ett mycket intressant grepp. A priori-diss inte utifrån deras vetenskap, utan på grundval av deras politiska hemvist känns lite unket faktiskt. Lite som att man skulle behöva vara stämplad som politiskt korrrekt av ett nattväktarstatens forskningsinstitut (som ju självklart är privat och här reinkarnerat i Aqurettes kött).

Kulturens klassmärke

2006-05-08T00:09:00.000+02:00

Anteckningar inför en essä Hur påverkar vår klassposition vår kulturkonsumtion? Att vår klassposition påverkar vår kulturkonsumtion är vad man skulle kunna kalla en fakticitet, om man ser till klasserna i stort. Det finns uppenbara skillnader i kvantiteten kultur de olika klasserna får sig till livs. Hur påverkas då det enskilda? Den enskilde borgarens kulturkonsumtion följer inga absoluta schematan, men likväl så uppvisar den sammanlagda borgerligheten andra mönster än proletariatet, och de enskilda proletärernas kulturkonsumtion – som finns i spannet mycket avancerat till närmast icke-konsumtion – visar samma mönster som bourgeoisien: det som ser ut som en slumpmässig anhopning av kulturkonsumenters vanor låter sig beskrivas i klasstermer. Men hur förklara dem? Att dra enkla streck mellan de materiella förhållandena i stort, och utifrån dem säga det ena eller andra om en individs tycke och smak är ogörligt. Det abstrakta kan inte till fullo förklara det konkreta. Då är frågan, kan vi genom att titta på det specifika fallet – den konkreta materiella basen – förklara skillnader i kulturkonsumtion? Jag tror att det är görligt, och tillbörligt. Genom att skärskåda de levnadsförhållanden som individen har (och inte minst viktigt – har haft), så kan vi finna de faktorer som lockar fram den kulturella lustan, och använda denna kunskap politiskt (och inomkapitalistiskt) för att jämna ut förhållandena, och ge chansen att bli intellektuella, kulturella och spirituella till en större grupp. Förutom konsumtionssidan så har vi produktionssidan och innehållsfrågan – kan vi där forska på samma sätt? Ja, torde svaret bli – med reservationen att individen måste förstås som aktörerna och inte alltid som en person av kött och blod.

Trivialt konkurerrar med trivialt

2006-05-04T23:46:00.000+02:00

Har precis avslutat den fjärde deckaren på kort tid, och inte nog med det så har jag påbörjat en bok av Dean Koontz. Jag har blivit triviallitteraturens kung! Vad som dock är det mer intressanta i detta, förutom att jag pseudoblottar mig själv för världen, är att denna läsning av skräp (ja, det är i mångt och mycket skräp – reaktionärt sådant) inte stjäl tid från annan läsning utan från mitt tv-tittande och internetsurfande. Min läsning av kvalitets- och facklitteratur samt min radiolyssning är i stort sett oförändrade (trots att jag läst fyra och en halv deckare sen i lördags). Min vän Kulturella fåror skriver det klart och tydligt: "Triviallitteraturen konkurrerar inte med kvalitetslitteraturen, den tävlar med dokusåporna och bingoprogrammen."

Att bestämma sig på förhand

2006-05-02T22:26:00.000+02:00

Tydligen så är man inte betrodd att debattera med vissa liberaler om man länkar till Bulten i Bo och Jinge, i alla fall inte om den liberala debattören heter Delphi-Lisa: "Innan man slösar för mycket tid på Malte [VoS] rekommenderas att läsa hans blog med hänvisnignar till både jinge och bulten. Bara för att känna in vad man pratar med/mot då...*" Att känna mig på pulsen genom att debattera med mig eller i alla fall läsa vad jag själv skriver här på min blogg verkar inte vara en metod som faller Hr/Fru/Frk Delphi-Lisa i smaken, bättre då att döma mig efter vad två personer jag aldrig träffat skriver. Ja, det är en konstig attityd, må jag säga. PS. Vill ni döma mig efter vad någon annan skriver så bör ni titta in hos Kulturella fåror, min allra bästa vän och kamrat, som jag har mer att göra med än både Bultas och Jinge. * www.louisep.com, "Under skatter vi digna…", kommentar avDelphi-lisa 02/05/2006 - 21:52

NMI – Inte att lita på

2006-04-28T23:52:00.000+02:00

Jag tänkte här ge mig in i den debatt/trashing av NMI (Näringslivets Medieinstitut) som har pågått sen de slog upp portarna. Jag tänkte dock inte fokusera på att de köper horor, har anställda som hetsar mot historiker eller genomför undersökningar på lite mysko sätt. Jag tänkte ta nivån strax över och förklara varför NMI aldrig – aldrig! – är att lita på, att deras rapporter inte är mer värda än de elektroner de består av (i deras elektroniska form, när de trycks på papper så blir pappret värdelöst och inte värt något alls). Det så fint betitlade institutet är en Timbro-skapelse, och således satta att inte föra ut ett nyanserat och välgrundat budskap utan vad som är deras chefer behagliga budskap. Jag hävdar det trots att de själva beskriver sig som snudd på medievärldens räddare [1]. Hur kan jag då rättfärdiga detta mitt ställningstagande? Det är ganska simpelt: Timbro (med NMI) är en verksamhet som kostar pengar, och Svenskt Näringsliv som sponsrar Timbro köper inte tjänster som är dem obehagliga. Marknadslogik. Jepp, så enkelt är det. Nu kommer du säkert vilja invända att tidningar kan vara obehagliga för deras ägare. Ibland. Då ska du betänka att det är 1) sällsynt och 2) olika sorters verksamhet. Tidningsägare köper arbetskraft och arbetsprodukter av ett antal personer för att vidaresälja detta till det som ibland kallas gemene man, alltså du och jag. Därför blir det för (kommersiella) tidningar viktigt att ha ett säljande innehåll, så att tidningsägarna kan realisera sin profit. NMI säljer inget, de ger bort, tillhandahåller innehåll utan betalning från läsaren (varken genom reklam eller direktbetalning). Det är inget direkt kommersiellt profitintresse som styr, utan det är ett mer långsiktigt mål (sådant som alla klassorganisationer har – åsiktshegemoni). Det är inget konstigt med det, men det för med sig att material från NMI är propaganda – annars skulle det inte produceras. Nu ska inte inlägget tolkas som att jag är emot klassbaserade organisationer, eller propaganda [2] i sig. Jag är emot borgerliga (som i borgarklassen, inte pajasalliansen) klassorganisationer och deras propaganda, som är ett vapen riktat mot arbetarklassen. [1] "Om Näringslivets Medieinstitut", www.nmi.se 2005-04-29. [2] Med propaganda menar jag "mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning." Nationalencyklopedin [www] http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=287594 2005-04-29

Boktips: Män som hatar kvinnor

2006-04-28T22:15:00.000+02:00

Boken Män som hatar kvinnor är en ganska vanlig kriminalroman om en journalist i onåd och en hacker med Aspergers syndrom (?). De löser 50 år gamla religiöst inspirerade sexualmord, liksom en drös nya och får mördaren att ta livet av sig. Vad som skiljer Stieg Larssons deckare från de värsta dussinböckerna är suget i den, ett sug som är om inte större så lika stort som i den till handligen och karaktärerna tämligen mediokra Da Vinci-koden av Dan Brown. Båda är pageturners, som man helst läser ut i ett svep, och man har överseende med de brister de kan ha. Alltså: för en snabb och medryckande läsning så är Män som hatar kvinnor att rekommendera! Larsson, Stieg (2005) Män som hatar kvinnor. Norstedts: Stockholm.

Om Tjeder och axiomen

2006-04-28T00:02:00.000+02:00

David Tjeder, genusvetare, tar på sin blogg upp vad han ser som en möjlig svaghet hos genusforskare: att axiomatiskt utgå från att det som studeras är problematiskt ur ett genusperspektiv. Han ger ett ganska roligt exempel*, som vi inte ska fördjupa oss i. Kort går det ut på att man kan läsa in genusproblematik i i stort sett allt, och hamna i en situation som gör att man inte kan motbevisa genusteorierna. Med detta inte sagt att så är fallet överallt och alltid, mer att det inom genusvetenskapen (eller fältet eller korsningen) finns dålig forskning och vetenskap, precis som i alla andra vetenskapliga områden. Nåväl, när jag läste Tjeder, så dök Leo Löwenthal upp, inte i person, men väl i text (eller snarare i mitt huvud, som ett minne av några rader som jag läst och citerat i min magisteruppsats). Löwenthal skriver i alla fall att man genom att titta på den ekonomiska basen inte kan förklara kulturen till fullo ('in its entirety'), alltså att överbyggnaden har en viss autonomi i förhållande till basen. Denna autonomi uppkommer av att tidigare kultur påverkar den nuvarande och att människans tankeverksamhet i sig inte är en direkt avspegling (determinerad) av basen. Översatt till genusvetarna så torde det ovanstående betyda att även om det grundläggande mönstret är genus, och detta bestämmer, men inte överbestämmer, våra medvetanden så finns det uttryck som inte kan – till fullo – förklaras av genus. Jag vill inte lägga de orden i munnen på Tjeder, men det är så jag tolkar honom – och det är sympatiskt. Nu är det inte bara genusvetare som kan tänka och analysera axiomatiskt, det finns en hel del marxistiska tänkare som är lika förtjusta att se klassproblematik i allt och proklamera eviga sanningar, trots att det endast behövs en rudimentär kunskap om dialektiken för att veta att den förbjuder sådana proklamationer, då dess studieobjekt är hur verkligheten oavlåtligt förändras och de processer som ligger bakom förändringen. »Tvärtom, Herr Dühring presenterar oss satser vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk« skriver Engels om Eugen Dühring. Nu menar jag inte att genusvetare presenterar totala system, men jag tror att de precis som mer marxistiskt färgade intellektuella och akademiker riskerar att gå åt det hållet om inte man ställs inför väluppbyggda teorier av annat snitt än det man van vid från sin institution eller avdelning. * Jag vill hävda att alla fyra exempel kan vara problematiska, på grund av att vi i perceptionen tillskriver dem de konnotationer just det Tjeder tar upp, och att avsändarens intentioner måhända är oviktiga. Alltså: att vi uppfattar i stort sett alla bilder genom ett genusraster är problemet. Men det är inget vi ska tjafsa om här, och jag är ingen genusvetare och har antagligen fått det hela om bakfoten.

Fritänkare OCH folkpartist

2006-04-12T19:19:00.000+02:00

"Jag är stolt folkpartist men också en fritänkande individ." Erik Svansbo, folkpartistisk riksdagskandidat

Proletären om "ungdomsavtal"

2006-04-12T11:02:00.000+02:00

[…] Men den borgerliga arbetslöshetsstatistiken, som räknar allt som kan röra sig som arbetslöst, till och med de korttidssjukskrivna, ger vi inte mycket för. Här handlar det uteslutande om att svartmåla i syfte att bana väg för den arbetskraftens rättslöshet som är den borgerliga alliansens mål. Den verkliga ungdomsarbetslösheten ligger förmodligen någonstans emellan de 11 och 28 procenten, d.v.s. mellan 51.000 och 147.000 ungdomar i åldersgruppen 16-24 år är helt eller delvis arbetslösa. Detta trots att ungdomar redan nu är utsatta för den diskriminering som de borgerliga ungdomsförbunden försöka trolla fram som lösningen på ungdomsarbetslösheten. För så är det. Olika former av osäkra anställningar har kraftigt ökat i Sverige under de senaste 15 åren. Denna otrygghet drabbar kvinnor i högre utsträckning än män och invandrare i högre utsträckning än infödda svenskar. Men framförallt är det ungdomar som tvingas hanka sig fram i bemanningsföretag och på olika former av otrygga jobb. Alltså. De senaste 15 åren har sett en gradvis ökning av den otrygghet som borgaralliansen framställer som alexanderhugget i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Men trots det har ungdomsarbetslösheten fullkomligt exploderat. Detta faktum förtränger borgarpartiernas broilers i sin strävan att göra arbetet fullkomligt rättslöst i förhållande till kapitalet. Det grundläggande problemet har inte ett skvatt med ”för stor” trygghet eller ”för lite” flexibilitet att göra. Istället handlar det om att utbudet av arbetskraft är för stort i förhållande till efterfrågan. Det kan synas absurt - en produktionsordning som inte förmår ta tillvara den resurs som den mänskliga arbetskraften utgör är slösaktig och barbarisk. Men sådan är nu kapitalismen. Arbetslöshet ger arbetsköparna möjlighet att välja och vraka bland de arbetssökande och möjlighet att sätta press på dem i arbete. Därför älskar kapitalägarna arbetslöshet lika mycket som vi andra hatar den. […]

Proletärens ledare, 11 april 2006

Vad vill Tönnesson?

2006-04-10T22:02:00.000+02:00

Alf Tönnesson är en rik man, tillika förläggare och nasare av diverse produkter (bland annat ägare till Nationalencyklopedin, Fleure de Sante, Bra Böcker och International Masters Publishing – IMP). En på de allra flesta sätt framgångsrik man som till och med har lyckats vända Bra Böckers negativa röda resultatsiffror till positiva, svarta dito. Imponerande. Bra Böcker levde länge bra på sin bokklubb, där det gröna lexikonet var ett starkt försäljningsargument. Tyvärr så gick det inte i längden, det blev för dyrt. Innan Tönnesson kom in och lyckades rekonstruera verksamheten för Bra Böcker så kostade ett bokpaket i bokklubben 600 kr, där hälften av kostnaden var för lexikonet. Alldeles för mycket pengar för den som är intresserad av Bra Böckers utgivning, som riktar sig till de som uppskattar masslitteratur, alltså helt vanligt folk. Vad göra? Dels avknoppa Nationalencyklopedin från Bra Böcker, lägga om bokklubben till den nuvarande konstruktionen, satsa på mer egenutgivet i bokklubben och vad som kanske är viktigast – sakna alla kulturbärande, -byggande och -främjande ambitioner. De böcker som Bra Böcker ska ge ut är "vad folk vill ha". I Svensk Bokhandel nummer 8, 2003 läser vi:

För den som följt Alf Tönnessons karriär, från reklambyrå via arbetet med att marknadsföra Hermods över Hemmets Journal till det första egna företaget IMP så är det ingen överraskning att höra honom prata om vad folk vill ha. Det har varit hans ledstjärna genom hela karriären och det är IMP:s affärsidé – ge folk vad folk vill ha. Vad vill folk ha? Det man köper, kort och gott.

Alf Tönnesson är inte bara ute efter pengarna, kan man tro. Han har satsat över hundra miljoner i det konkursfärdiga Bra Böcker – ett förlag som inte har något kulturellt kapital att skryta med, absolut inte sen NE avknoppades till ett eget bolag. Alf Tönnesson är – tror jag – dels ute efter att bygga sitt imperium (Cydonia Development och IMP) och dels ute efter att tjäna pengar, helst i kombination. Vad Tönnesson antagligen inte är intresserad av är att främja annat än mass- och populärlitteraturen – och det är antagligen därför Bra Böcker har svarta siffror.

Vilket perspektiv skall kulturen ha?

2006-04-05T18:28:00.000+02:00

Kultur. Ett för svenskan inte särskilt märkvärdigt eller stort ord men med många och skiftande innebörder. Vad som avses här är inte det antropologiskt färgade kulturbegreppet, som kan sägas inkludera all mänsklig verksamhet, ej heller den mer ursprungliga betydelsen av odling (som vi fortfarande stöter på i ord som 'kulturlandskap' och 'hydrokultur'). Nej, den kultur som avhandlas här är den kultur som kan beskrivas som medvetet skapande av litterära, dramatiska, visuella och audiella produkter avsedda för konsumtion (i en bred bemärkelse) av andra än producenten. Ett vitt kulturbegrepp, men ändock med sina (luddiga) gränser. I denna kultur så kan man kategorisera och klassificera, väga och mäta och ställa den ena kulturprodukten mot den andra och försöka uppskatta nyttan av den ena eller andra. Nu är detta inte comme-il-faut att göra, produkternas värde sägs vara nivellerat och även om så inte vore fallet så vore det omöjligt att uttala sig om vad som är bra och dåligt verkar vissa mena. Och så är fallet. Ibland – av vissa aspekter av verket. Dock kan man göra bedömningar av verkets kvalitet, och vad som är viktigare – av dess nytta. Vad som behövs är en bra verktygslåda med analysverktyg. Har man en gedigen analytisk förmåga och och teorier som hjälper till att fokusera blicken och göra den skarp så kan man uttala sig om nyttan av en kulturprodukt – från ett bestämt perspektiv. Vilka perspektiv behövs då lyftas in i våra analyser, och vilka verktyg behöver vi? Det är egentligen en omöjlig fråga att besvara, då den också är beroende av vårt perspektiv eller – som det mer riktigt borde heta – vår klasståndpunkt. För vissa grupper är klassperspektivet totalt onödigt i kulturanalysen, den skymmer bara det estetiskt njutbara i verket, det som "den bildade medelklassen" (de halvbildade och halvkulturella mellanskikten alltså) ser som huvudpunkten i kulturprodukten. För arbetarklassen borde det vara viktigt med klassperspektivet, men om man ytligt granskar kulturkonsumtionen så verkar det inte vara fallet. Det är fel. Den vulgärkultur som produceras för folkflertalet är en klasskultur, dock inte en klasskultur som stammar ur egen kulturproduktion utan ur Kulturindustrin, som lever på att göra det alla industrier lever på: masstillverka varor. När arbetarklassens kultur kommer fram ur egen kulturproduktion så är klassperspektivet närvarande i mycket hög utsträckning. Ibland uttalat, ofta inte men likväl så finns det där som en del i den berättelse som berättas. Det finns en mängd exempel, från musiken, litteraturen, bildkonsten – den materiella verkligheten sätter sina spår i kulturen även om vi kämpar emot. För oss som är socialister och intellektuella ligger ett ansvar att hjälpa fram detta perspektiv, och att motverka Kulturindustrin. Nu är detta ett, i detta ekonomiska system, utsiktslöst företag då kulturen är inordnad under samma samhälleliga realiteter som annan mänsklig verksamhet, varesig det gäller bilproduktion eller idrottande. En vinst för vad som kan kallas en arbetarklassens kultur och ett nederlag för kulturindustrin är inte att vänta, men små och stora delsegerar kan vinnas. Dock inte av intellektuella, vi är satta att spela hjälparens roll. Vilket är nog så stort om man tänker efter.

Ungbondeförbundarna, reaktionärer

2006-03-23T23:14:00.000+01:00

Frederick Federley (cuf) : “- Jag tycker att de franska politikerna ska stå pall gentemot demonstrationerna och jag tänker inte låta dem påverka den politik jag för. Egentligen kan man se oroligheterna som ett rättesnöre. Fransmän är generellt oroliga själar med starka särintressen som ofta gör sig hörda.” (från Jinge) Att kalla arbetarklassen ett särintresse är intressant, särskilt när den lyckas agera tillsammans med delar av mellanskikten. Nu är väl alla som inte tycker som Federley, ungböndernas ledare, särintressen enligt nämnda landsbygdsvurmare*. Ungefär som statare var särintressen för godsägarna och storbönderna på den tiden som Sveriges landsbygd såg ut som man kan tänka sig att Federley vill att den ska göra – öppna fält och nära nog livegenskap. * Jag påstår inte att Federley har något egentligt intresse för småbrukare eller lantarbetare, men jag antar att man gillar höskullar, landskapsdräkt och slikt när man är med i Bondeförbundets ungdomsorganisation. Eller så gillar man bara de gamla blut und boden-traditionerna från trettiotalet.

Ett klargörande

2006-03-22T23:14:00.000+01:00

Med anledning av det alltsomoftast usla tv-programmet Existens: Evolutionsteorin, det som ibland slarvigt kallas darwinism, sysslar inte med livets ursprung.

Operation Enduring Beauty – Lägesrapport

2006-03-13T13:15:00.000+01:00

Operation Enduring Beauty (renoveringen av min nyss inköpta lägenhet) går nästan efter tidtabell. Köksinredning som skulle byggas är byggd, alla väggar förutom den allt annat en spatiösa hallen är målade och flytten är halvt genomförd – jag själv är dock helt inflyttad. Listan över vad som återstår att göra är kort: hallen skall målas (fotlister skall även lackas), bokhylla skall byggas (det största av de delprojekt som återstår) och böcker samt lite krams skall hämtas från den gamla lägenheten. Vad gäller de mer adminstrativa delarna så har jag från och med internet och telefon (samma nummer som innan) och ett elavtal med Eon. Operation Enduring Beauty beräknas vara avklarad om en vecka, Inshallah.

Uppehåll i skrivandet

2006-03-08T09:57:00.000+01:00

Som ni märker har jag inte skrivit särdeles mycket den senaste tiden. Det beror enbart på att jag har blivit med köpelägenhet och ägnar min tid åt att renovera denna. När det är klart så kommer jag att blogga på som förut, men ni som vill ha något annat att läsa under tiden så rekommenderar jag Kulturella fåror, min mycket gode vän och kära kamrat. Dessutom bör ni läsa Frihet & Framsteg, Bulten i Bo, Jinge, Esbati, Fotolasse, Röda Raketer, David Tjeder, Tora Breitholtz, Fredrich Legnemark, Mr Brown, Motvallsbloggen, Olydig och sist men inte minst: om ni gillar ungcenterns söta och starka kvinna från Värnamo läs då Annie. Vad gäller tidskrifter så vill jag rekommendera Clarté, Folket i Bild och ungkommunisternas Rebell. Tidningen Proletären ger dig ett arbetarperspektiv på verkligheten.

Till frågan om våldet

2006-02-28T18:39:00.000+01:00

Utbildningsradions serie "Drömsamhället" har nu även avverkat kommunismen. Ett överlag dåligt program, som väntat. Dock så fanns det mycket intressanta bitar, främst en liten sekvens när Kalle Larsson (v), som tydligen själv betitlar sig kommunist, på en direkt fråga säger att han inte tror på våld i samband med kommunismen. I ett har han rätt, under kommunismen (Marx högre stadie) så kommer den organiserade våldsmakten i arbetarklassens tjänst inte behövas, då klasserna är upplösta, non-existenta. Vad gäller socialismen (Marx lägre stadie) så har KL fel – definitionsmässigt. Då det under socialismen existerar en arbetarstat – arbetarklassens organiserade våldsmakt – så måste man vara FÖR våldsmakten under socialismen. Man kan hoppas att det inte behöver bli blodigt, men våldsmakten måste finnas där, om man inte tror på kapitalismens omedelbara överslag i kommunism – det klass- och statslösa samhället. Kalle Larsson har dock efter programmet på sin blogg förklarat sig vara positiv till viss befrielsekamp. Det är gott. Hoppas att han också vill förklara sig positiv till arbetarstaten.

Vad är post scriptum?

2006-02-22T23:16:00.000+01:00

En person kom in på min sida från Google-sökningen 'vad är post scriptum'. I och med att jag inte skrivit något om det så var personen antagligen lika undrande när den lämnade min sida som när den kom. Men, om du kommer tillbaka så har du här svaret: post scriptum (eller mer riktigt på svenska – postskriptum) är latin och betyder 'efter skriften'. Ofta används förkortningen P. S. eller PS. och i regel så finner man ett post scriptum i brev men det kan även förekomma i andra skrifter, särskilt om de är hållna i en personlig ton.

Social konstruktion av Förintelsen?

2006-02-22T19:23:00.000+01:00

Ian Hackings Social konstruktiuon av vad? är en läsvärd bok för den som är sysselsatt med humanvetenskaperna. Boken tar upp, förklarar och argumenterar för och emot 'social konstruktion' på ett synnerligen balaserat sätt. Hacking visar på ett övertygande sätt att det är idén om ett fenomen eller objekt som oftast avses vara socialt konstruerat ('idén' bör läsas som kategori eller begrepp här). [1] Ett exempel på hur man har argumenterat mot 'social konstruktion' och relativism rör Förintelsen. Om man accepterar relativismen så måste vi acceptera Förintelse-förnekare. Hacking skriver att "[n]ästa steg i den ökända serien av förnekelser av Förintelsen skulle kunna vara en bok med titeln Den sociala konstruktionen av Förintelsen" [2]. Här behandlar Hacking Förintelsen (som konsekvent skrivs med ett versalt f) som ett objekt, och inte idén om ett objekt, och således skulle Den sociala konstruktionen av Förintelsen som verk vara historierevisionistiskt och förnekande av den nazistiska förintelsen av judar och andra. Det är ett antagande som blir mycket spännande när man ställer det mot en bok som rent faktiskt behandlar Förintelsen (med versalt f) som en social (eller rättare sagt ideologisk) konstruktion – Förintelseindustrin [3]. I Norman Finkelsteins, till omfånget lilla, bok Förintelseindustrin förnekas inte förintelsen en enda gång, men Förintelsen (idén – så som den förs fram av vissa organisationer och personer) utsätts för skoningslös kritik. Förintelsen (den med versalt f) visas fram som den ideologiska konstruktion som den är. Finkelstein skriver att han hävdar att "»Förintelsen« är en ideologiskt färgad framställning av den naziztiska förintelsen" [4]. Finkelsteins grepp är bra, för vi måste kunna dikutera de myter [5] som finns kring den nazistiska förintelsen och hur dessa används ideologiskt. Skall detta göras så är Förintelsen (på engelska The Holocaust) ett bra begrepp, för den frammanar alla de mytiska bilder vi bär med oss. Finkelstein skriver alltså den bok som Hacking menar skulle vara förintelseförnekande, utan att lämna minsta tvivel om att den nazistiska förintelsen verkligen ägt rum (och utan att nämna 'social konstruktion'), ett år efter att Hackings bok skrivits. Hacking hade fel i sak, Förintelsen kan granskas som en konstruktion. [1] Hacking, Ian Social konstruktion av vad? Thales: Stockholm, 2000, s. 14–52. [2] Hacking, s. 17. [3] Finkelstein, Norman G. Förintelseindustrin – exploateringen av nazismens offer. Ordfront: Stockholm, 2001. [4] Finkelstein, s. 13. [5] Med myter avses inte lögn eller propaganda, utan de sätt som vi oreflekterat och obelagt tänker och pratar om händelser som vi tillskriver stor vikt.

Ny länk

2006-02-21T23:03:00.000+01:00

Med viss tvekan så har jag bestämt mig för att hädanefter även länka till Flamman, vänsterpartiets inofficiella organ, eller "vänsterns tidning" som de kallas (främst av sig själva). Ni ska inte ta min länkning som ett politiskt stöd till tidningen, utan jag länkar för att 1) vänstertidningar, även reformistiska som Flamman, finns det mycket få av och 2) ibland så hittar man läsvärda artiklar där.

Excerpt: Stalin, "Tal till de utländska gästerna vid SUKP(b)s 19:e kongress"

2006-02-21T22:46:00.000+01:00

Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk personlighetens frihet - personlighetens rättigheter erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna. De borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den. Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem 'över allt annat'. Nu finns inte ett spår av 'den nationella principen'. Nu säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den. Utdraget är hämtat från Carlsson, Anders [www] "EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk", www.kommunstiskapartiet.org, 2006-02-21.

Folkhälsoinstitutet har inte stoppat öltävling

2006-02-16T13:35:00.000+01:00

Vissa bloggare, med politiska poster, lyckas inte läsa innantill i en promemoria från Statens folkhälsoinstitut. Bloggarna är ungmoderaten Johan Forssell samt folkpartisten och politiska sekreteraren Johan Ingerö. De båda (Ingerö med Erixon) hävdar att Folkhälsoinstitutet skulle ha stoppat SM i hemmabryggning. Det är helt fel. FHI har på inkommen fråga från alkoholhandläggare, såsom varandes tillsynsmyndighet, yttrat sig om rättsläget kring arrangemanget i fråga, och har kommit fram till att med gällande lagstiftning så går det inte att avhålla i den form som det nu har. I slutet av PM:en kan man dock läsa: "Det sagda torde inte behöva tolkas så snävt att en hembryggare inte skulle kunna tillhandahålla starköl till en liten krets av smakdomare för bedömning och jämförelse med andra med samma hobby. Även i sådant fall måste dock förtärings- och förvaringsförbuden iakttas." Alltså: Håll SM, men inte under de former som ni har det nu, då det i nuläget är att betrakta som alkoholservering. Forssells kommentar "Vuxna människor som vill träffas för att tillsammans producera och provsmaka lite öl, är det verkligen någonting som ska förbjudas?" är alltså oförståelig, om man ser till vad FHI faktiskt skriver. Antagligen har Forssell inte bemödat sig med att läsa de knappt fyra sidorna, och detsamma gäller antagligen Ingerö.

Vad med marxismen?

2006-02-15T11:29:00.000+01:00

I den marxistiska rörelsen – i Sverige såväl som i utlandet – finns det strömmningar som vill "gå tillbaka till Marx". Gå till källorna, skulle man kunna tänka sig att det betyder, men det är fel. Man vill gå till Marx för att se vad han "egentligen" skrev, för att kunna använda Marx mot de som har "vantolkat" honom. Eller så gör man det för att se vad Marx ville med socialismen. De båda syftena är helt legitima, men sätter ljuset på en fråga som rör marxismens kärna: om marxismen är vetenskaplig ("Origins of Societies", kanske Engels skulle ha sagt) varför är det då så att Marx får spela rollen som överstepräst? Om vi fortsätter parallellen med Darwin så ser vi att det är helt och fullt möjligt att skriva om evolutionen och dess mekanismer utan att referera Darwin. Så är inte fallet med marxismen. Som sagt, det är inte fel att läsa Marx – eller Lenin för den delen – jag gör det själv. Men något är fel när man inte lyckas frigöra sig från ovannämnda som överdomare, där man kan kontrollera om den ena eller andra tanken är rätt. Vad som borde vara överdomare (och detta är egentligen elementa för varje marxist) är verkligheten. Den grå och tråkiga, eller färgglada, roliga verkligheten. Engels menade att Marx hade dragit upp linjerna för samhällets utveckling, och det var detaljstudier som återstod. Jag är böjd att hålla med, men med ett varningens finger. Vi får inte vila på våra lagrar, då det sätter oss i en situation där vi riskerar att syssla med ideologi istället för med den konkreta analysen av den konkreta situationen. I denna konkreta analys har vi chansen att förutom att lära oss något om samhället även att testa våra teorier, omforma det som inte stämmer överrens med våra observationer. I detta arbete borde det, om processen fungerar, ackumuleras en mängd kunskap och en vidare utvecklad teori. Ser vi då detta? Ja, till viss del. Dock så ser vi lika ofta ett desperat famlande efter den ena eler andra meningen hos Marx, för att rättfärdiga vad vi sett och observerat. I stället för att utveckla teorin så vecklar vi in oss i Marx ord. Ord som ofta är sanna, ibland inte.

Redaktör med press

2006-02-13T21:01:00.000+01:00

Jag skrev tidigare om att bloggen kanske låter oss publicera lite för lätt. Att tankar inte får tid att ta sin logiska konsekvens, att de inte tillåts utsträcka sig i tid och rum. Det är tankar som är giltiga, tror jag, och vad som är mer besvärande är att de har bäring även på den "riktiga" texten, den som finns i böcker och tidskrifter. När en antologi skall sammanställas så är det vissa riktlinjer som behöver ställas upp. Omfånget på antologin i sig, omfånget på de enskilda essäerna och artiklarna, stilnivå et cetera. Allt detta ska redaktören sedan kommunicera till författarna (om det rör sig om nyskrivet material). Ofta tar antologiserandet sin tid, författare och redaktörer hinner tänka – kommunicera – och ändringar är möjliga. I andra fall har man inte tid nog, och tvingas till att godta det som kanske inte riktigt är färdigt. I det senare fallet så riskerar man att få bloggposter som innehåll i antologin – om ni godtar termen bloggpost för den halvsmälta, snabbpublicerade texten. I den antologi som jag nu är satt som en av två redaktörer för är det dock än värre – alla de essäer som skall ingå är skrivna av magisterstudenter (samtidigt som de skriver sin magisteruppsats) och alla texter måste vara skrivna av dessa magisterstudenter. Visst tillåts vi att utöva ett fullt redaktörskap, vi får refusera, be om ändringar, strykningar, utvidningar. Men vi är satta att välja inom ett ytterst begränsat antal essäer (c:a 35 st.) med omfånget 6 000–8 000 tecken. Inte kan vi heller välja efter en speciell tematik, då det rör sig om essäer från i stort sett hela det samhälls- och kulturvetenskapliga området. Para detta med olidligt lite tid, någon från författarnas deadline till tryck, så blir det uppenbart att antologin riskerar att fyllas med det halvsmälta tankarnas inte så underbara soppa. Hårt arbete kommer att krävas och rädda mitt goda namn från vanära, men det är omständigheter som jag inte vill jobba under egentligen.

Vad är en kultursida till för?

2006-02-09T21:20:00.000+01:00

Pilger får naturligtvis ha vilka åsikter han vill, och det får Aftonbladet också. Vad man kan opponera sig mot som läsare är hur i all världen detta politiska ordbajs har hamnat på kultursidan. Jag trodde att kultur handlade om något helt annat.

Ovanstående är ett citat från Israels hejaklacks blogg, al-hamatzav.org. Utan att förhåna skribenten så tar jag tillfället i akt att fundera kring kultursidornas uppdrag. Det mest uppenbara är väl att förse den tidningsköpande- och läsande allmänheten med artiklar om kultur i den snäva bemärkelsen: konst, scenkonst, litteratur, filmkonst et cetera. Detta med hjälp av kunniga kritiker som i sina artiklar analyserar och kritiserar – i en neutral bemärkelse – verk av det ena eller andra slaget. Vidare så bör kultursidan skriva om kulturens förutsättningar: kulturpolitik och -filosofi. Vid detta kan man stoppa och tycka att det är bra – längre än så ska kultursidan inte sträcka sig – det kan uppstå ljumma debatter mellan de olika kultursidorna i dessa frågor. Nu är dock uppdraget bredare än så, både från ägare, redaktörer och läsare. På kultursidorna vill man även se artiklar och essäer som ger bakgrund och sätter händelser i ett sammanhang. Ofta är det från ett om inte vänster- så i alla fall pseudovänsterperspektiv. Kultursidorna ingår i tidningarnas opinionsbildande/-drivande delar (ledarsidor, debattsidor et cetera) och skall verka för att skapa debatt och väcka tankar både med sina kulturartiklar och med sina mer världsliga artiklar och essäer. Kultursidan är ofta politiserad, men inte som ledarsidor partipolitiserad. Att kulturen är politisk i sitt väsen – som jag anser – håller inte alla med om, men att kultursidorna är det råder en bred konsensus om. Nu är detta läget, och man kan tycka att det borde vara annorlunda. Frågan är dock om det går att driva en kulturjournalistik som inte hemfaller åt konsumentupplysning (något som ökat på våra tidningars kultursidor) och snabbrecensioner som på nöjessidorna. För att begripliggöra kulturen så måste den placeras i ett sammanhang, och då är vi ofrånkomligt inne på ett politiskt område. För att se världen, måste vi ha en världsåskådning. Denna kan vara genomtänkt och uttalad, eller omedveten och outsagd. Vad vi oftast ser på kultursidorna är det senare, vilket gör att vi som läsare kan ta ställning till det som framförs på ett rakt och rättframt sätt. Är det däremot outsagt vilken världsåskådning som ligger till grund för det som framförs krävs ett mycket noggrannare studium av vad som verkligen sägs. Nyhetsartiklar är det schablonmässiga exemplet, men vi finner sådana texter även på ledarsidor, ofta på debattsidor och även på kultursidorna. Så är alltså min syn på kultursidans uppdrag och roll, och jag uppskattar att läsa dem – även i landsortspress. Dock är jag inte alldeles nöjd med hur det ser ut, det kan bli bättre – mer genomtänkt och uttalat vilket perspektiv man har, mer essäer, mer djuplodande. Att motsatsen inträffar är antagligen det mest troliga, men då kommer slaskblaskor som DN, SvD, GP, Aftonbladet, Expressen och så vidare tappa än mer i intellektuell hederlighet. Vi får hoppas att ägare och redaktörer förstår det.

Lukas Bonniers död och kapitalismens moral

2006-02-08T23:30:00.000+01:00

Lukas Bonnier har avlidit vid den respektabla åldern av 83 år. Albert Bonnier kallar honom modig publicist, andra kallar honom kolportör av snusk. Nåja, jag är inte moralist och jag vet hur kulturindustrin fungerar: allt för pengar. (Läs förövrigt Kulturella fårors text på ämnet.) I den snabbt producerade runan* över den avdöde Bonnier i Dagens Nyheter kan vi dock hitta ett mycket talande exempel på moralen och pengabegäret hos Bonnier**.

När Fria Proteatern gjorde sin scenkarikatyr av Lucke Bonnier i Typerna och draken var det Fib-Aktuellt som stod i skottgluggen. Hela Bonnier-imperiet sades vila på nakna småflickors fasta stjärt. Ekonomiskt var Fib-Aktuellt viktig under en period, säger Mats Larsson. Som kulturtidskrift nådde den knappt 100.000 i upplaga, men med nakna flickor rusade upplagan upp till 250.000. Alla ville avvara den, och blev närmast lättade när luften gick ur marknaden och Bonniers kunde göra sig av med den, säger Mats Larsson.

Så länge som det säljer, säljer vi det – även om det är skit och perversion!*** * Möjligtvis hade de en runa liggande, men i vilket fall lär vi se fler hyllningar till husse i DN. ** Jag menar inte att familjen Bonnier dyrkar pengarna mer än några andra kapitalister, så när jag säger att Bonnier dyrkar pengar så är det inte en antisemitisk schablon, utan en antikapitalistisk dito som är lika applicerbar på judiska, muslimska, hinduiska, kristna, buddhistiska, ateistiska och alla andra slags kapitalister. *** Med detta menas inte att allt som klassificeras som pornografi är perverst, men familjen Bonnier och Bonnierföretagen tyckte tydligen att Fib-Aktuellt var smuts.

Något slags bloggkedjebrev!

2006-02-08T01:19:00.000+01:00

Tobias Lindberg har utmanat mig, eller taggat mig, som han skriver. Man ska lista fyra saker i olika kategorier. Four jobs I’ve had in my life Fastighetsskötare Lagerarbetare Finmekanisk montör Livsmedelsarbetare Four movies I can watch over and over Life of Brian (sen tog det slut) Four places I have lived Skepplanda Lindholmen Kortedala Norrköping Four TV shows I love to watch CSI (alla olika) Simpsons Family Guy Vetenskapsmagasinet Four places I have been on vacation Danmark Tyskland Grekland Holland Four websites I visit daily dn.se arbejderen.dk intressant.se aftonbladet.se/kultur Four of my favorite foods Pannbiffar med bacon i och potatismos med parmesanost i Spaghetti med oliv- och tomatsås Spaghetti och köttfärssås Köttbullar i sås och potatis Four places I would rather be right now I sängen Kuba (värme och rom) Fotö I min nyinköpta lägenhet Four bloggers I am tagging Kulturella fåror Jenny Westerstrand Olydig Galateas livsirritationer

Lästips: Gahrton om Bachner

2006-02-08T00:38:00.000+01:00

Läs artikeln "Vad är antisemitism?" (pdf) av Per Gahrton, publicerad i FiB/K nummer 3-2000.

Tolkningar – anything goes?

2006-02-07T23:24:00.000+01:00

En av mina favoritbloggare, doktoranden i juridik Jenny Westerstrand drar än en gång i strid för rätten att tolka lite som man vill.

För mig var det därför en svart dag som jag inte kan komma över när dekanus Berit Hagekull uttryckte sig om granskningen av Lundgrens forskning på den pressträff universitetet ordnade genom att säga "Vi tvivlar inte på att intervjumaterialet finns, men eftersom vi inte haft tillgång till det i sin helhet har vi inte kunnat kontrollera Lundgrens tolkningar". Detta är för mig fundamentalism med sanningen som opak, stum och dödligt auktoritär lans mot den fria tanken och det demokratiska meningsutbytet.

Måhända håller sig Westerstrand med andra standarder än vad jag gör (detta är understatement, som det ibland kallas) men även om våra kunskapsteoretiska böjelser skiljer sig åt så finner jag det svårt att tro att denna bevisligen klipska (hon doktorerar ju!) människa verkligen menar det hon säger – men jag tar henne på orden. Tydligen så är alla tolkningar lika valida. Det är en ståndpunkt som jag finner svår att förlika mig med, och jag hävdar å det bestämdaste att vissa tolkningar är bättre och sannare än andra. Vilka dessa är, är ibland knepigt att avgöra – och ibland så lätt, så lätt! Vill ni kontrollera min tolkning så går det bra att göra det mot källmaterialet. Resten av JWs bloggpost handlar till delar om att Christer Sturmark är positivist, vilket jag ställer mig frågande till. En mer utdöd filosofisk skola är svår att hitta. Han kan måhända vara materialist, realist et cetera och kanske kunskapsteoretiskt kritisk rationalist (Popper är ju ofta mycket populär hos så kallade vetenskapstroende), men just positivist? Fast jag har mina aningar om att JW använder positivist i en mycket bred mening. Oklart dock riktigt i vilken mening och vilken bredd.

Lämna ideologierna

2006-02-06T12:12:00.000+01:00

Den debatt som har förts i det som kallas bloggosfären* om ideologier (liberalism och det som slarvigt kallas kommunism) är dödfödd. Ideologier är dels immuniserade mot kritik** – vare sig det är rättfärdig eller orättfärdig - dels är ideologier blott och enbart tankesystem. Vad vi behöver diskutera är alltså inte den ena eller andra ideologins förträfflighet alternativt förskräcklighet, utan det som ska diskuteras är hur världen faktiskt fungerar. Faktiskt som i verkligen. För att klara av detta behöver vi självklart hjälp för att hitta rätt ställen att titta på, men de resultat som våra studier ger måste vara intersubjektiva och förståeliga – de får inte brista i koherens och konsistens, eller stringens. Nu är det högt ställda krav, jag vet. Men jag gillar att ställa höga krav, i vilket fall på dem av oss som undersöker verkligheten. Vad är då verkligheten? Det är allt som sker och är (i god marxistisk tradition så är de begreppen för mig oupplösligt förenade). Detta oberoende om vi känner till att något händer eller är, oberoende om vi kan komma fram till "slutgiltiga sanningar i sista instans" för att låna av Engels (som lånar av Dühring). Att vi skulle kunna producera några sådana sanningar är ett förfelad förhoppning som är bäst att ge upp, tyvärr. För det är en lockande tanke att vi skulle kunna veta exakt allt. Möjligtvis kan vi göra det på begränsade utsnitt av verkligheten, men då måste vi ta en stillbild, frysa tiden. Då missar vi ju det som sker, och med det en viktig aspekt av verkligheten. Vi får således nöja oss med provisoriska sanningar, och lämna det absoluta åt ideologer och präster. * Den totala mängden bloggar och de kopplingar som finns mellan dem alt. det samtal som förs i och mellan bloggar. ** Det är en generalisering, men en ganska god sådan.

Sanningen som diktator?

2006-02-05T12:24:00.000+01:00

Doktoranden i juridik Jenny Westerstrand ondgör sig i en liten text över kravet på belägg och sanningsdikatur, med hjälp av Linda Skugge. Hennes text har rubriken "I framtiden, endast Sanning". Det versala s:et skall nog ses som en kritik av den moderna, sanningssökande 'stora berättelsen' som vissa anser kränker människors rätt att tycka vad fan de vill (vilket den ju inte gör, den gör det bara svårare att hävda att något är sant – för kriterierna är såpass högt ställda). Nåväl, Westerstrand skriver antagligen mest för att dra undan professor Eva Lundgren från kritik för bristande empiri, men det är en ganska tråkig diskussion, dethela har redan innan fuskutredningen debatterats inomvetenskapligt. Vad som är mer intressant är Westerstrands resonemang kring sanning i humaniora och litteratur. Att Westerstrand inte vill erkänna att någon sådan kan förekomma är givit, men är det rimligt? "Skönlitteratur och forskning har givetvis mycket skilda existensvillkor, men gemensamt för den humanistiska, teologiska och delar av den samhällsvetenskapliga forskningen och litteraturen är att de sysslar med tolkande verksamhet (det gör ju all vetenskap i någon mening, men här är det just tolkingar som står i centrum), på ett sätt som gör beläggkraven helt hinsides. Och läskiga." Man kan undra vad det är JW menar med belägg. Läser jag en diskurspsykologisk text, så vill jag ha belägg för de slutsatser som dras; ja till och med för slutsatsen att inga slutsatser kan dras. Vidare gör JW ett obelagt påstående om att humaniora är det samma som tolkande vetenskap. Riktigt så enkelt är det inte, man kan bedriva en kulturvetenskaplig forskning som är förklarande (se Marx! vill man ropa högt) vilket mitt lilla (och för mig nya) specialområde litteratursociologin i mångt sysslar med. Nu är ju Westerstrands område juridiken (där allt faktiskt är förhandling och tolkning), men jag är intresserad av att veta hur hon nådde fram till slutsatsen att humanioran är tolkande (uteslutande tolkande, samhällsvetenskapen nämner ju hon som delvis tolkande). Mitt område är inte vetenskapsfilosofin á priori, men som marxist som håller på med just kulturvetenskap så undrar man om kulturvetenskapen och dess förutsättningar (filosofiska och teoretiska likväl som praktiska) enbart ses med postmoderna ögon idag. "Det är förstås ap-diktatoriskt att kräva av en roman att den ska vara sann, men det finns politiska system i vår nära historia som har förkastat andra skildringar än 'de sanna' i konsternas värd [sic]." Vad det då gäller litteraturen (eller Litteraturen) så måste den vara sann, kanske inte i formell mening, att det som har hänt i verkligheten händer även i boken, men den måste vara mänskligt sann: karaktärer och händelser i boken är sanna som exempel och sanna i berättelsen. Detta är ju som sagt inte sanning i formell bemärkelse (Cornforths tes om att sanning är det som korresponderar med verkligheten, och att det är en glidande skala) men är ett krav man bör ställa på litteraturen (och absolut på Litteraturen) om den ska ha något att säga oss. För läsning sker ju inte enbart av rekreationsskäl, utan även för att vi vill vinna insikt och kunskap om samhället och människan. Och den kunskap som inte är sann, är ju bara en tro. Post scriptum: Självklart menar jag med sanning inte en sanning i sista instans, utan nöjer mig med Cornforths lilla korrespondensteori och är medveten om att det är mycket svårt att hävda att vi känner till hela sanningen i de flesta frågor, mindre fakticiteter möjligtvis undantagna.

Vänsterdemokraterna

2006-02-04T21:29:00.000+01:00

"Det vore oerhört enkelt att avfärda Vänsterdemokraterna som ytterligare ett parti bland andra från en splittrad och sönderfallande vänster. Men det vore inte en korrekt analys. Partiet är något så unikt som ett vänsterparti med både hjärna och förankring i verkligheten. Således är partiet för både marknadsekonomi och EU."

Ledare i Norrköpings Tidningar 4 feburai 2006

Det nya partiet vänsterdemokraterna är till namnet ett vänsterparti, och bland kadern verkar det finnas gamla "förnyare" från vänsterpartiet, med Margó Ingvardsson som den mest namnkunnige. Frågan är dock om det är ett vänsterparti som Ingvardsson förestår. Något socialistiskt parti är det ju uppenbart inte. I vänsterdemokraternas partiprogram läser vi "att det marknadsekonomiska systemet, byggt på olika ägandeformer, är det ekonomiska system som i vårt samhälle, i vår tid, fungerat bäst." Alltså ingen socialism. Men vänsterdemokraterna ser en hel radda problem med hur samhället ser ut: kvinnor, handikappade, och invandrare diskrimineras, USA agerar i motsättning till folkens intressen (genom att kriga och vara allmänt arroganta) och så vidare. I stället för allt detta dåliga vill man se social tillväxt och gemenskap. Alltså ganska allmänna socialliberala åsikter. Är de då vänster? Svaret varierar utefter hur man definierar vänster kontra höger. För marxisten så brukar egendomsfrågan, ägandet, vara det avgörande: är man för eller emot samhälligt ägande av det samhälleliga nyttigheterna? Har svarar alltså vänsterdemokraterna att de är emot det samhälleliga ägandet. Dessutom är man för ett imperiebyggande, i form av Europeiska Unionen (i förlängningen Europas Förenta Stater – en paroll som redan Lenin dömde ut). Alltså inget vänsterparti ur en marxistisk synvinkel. Men demokrater är de alldeles säkert.

Hans C. Pettersson polisanmäld

2006-02-02T14:41:00.000+01:00

Hans C. Pettersson, kristdemokrat i Malmö och vice ordförande i Civilförsvarsförbundet, har blivit polisanmäld för förtal och anmäld till Datainspektionen för brott mot PUL. Detta på grund av att Pettersson hängt ut bloggaren Jinge (www.jinge.se) på sin blogg "Jihad i Malmö"*. Petterssons tilltag är helt och fullt värt att förkastas, och vi får hoppas att Kristdemokraterna och Civilförsvarsförbundet agerar mot Pettersson. Läs mer om det hos anmälaren, Jinge. Hur har bloggaren fått tag på mitt hemliga nummer Bloggaren bakom "Jihad i Malmö" anmäld till Polis och DI * Jag väljer att inte länka till Pettersson, då jag inte vill hjälpa honom att sprida det som han skriver om Jinge

Nationalekonom försöker sig på språkvetenskap, misslyckas

2006-02-02T14:34:00.000+01:00

Marian Radetzki, inte professor i ett ämne som har med språk att göra, föreslår att svenskan ska ges upp till förmån för engelskan. Förutom att det rent praktiskt knappast är genomförbart så får det en att undra över Radetzkis mentala kapacitet och historiska kunskaper: Skulle vi gett upp svenskan för tyskan? För franskan? Och ska vi, när det är säg kinesiskan som dominerar, ge upp den antagna engelskan? Att Radetzki är ute och cyklar kanske ha att göra med att nationalekonomer allt som oftast ägnar sig åt hitte-på övningar.

Kulturella fåror

2006-02-01T15:12:00.000+01:00

Min kamrat på Kulturella fåror har meddelat att han kommer att bli mer aktiv i sitt kultur- och politikskriveri. Han sätter ingång storstilat med två nya texter, daterade igår. Läs dem, Anti Lump Aktion och Den böjda nackens tidsålder, för det är ingen tom tunna som bullrar i den kulturella myllan.

Anti Lump Aktion För att nyansera och förfina bilden av en dammig akademiker med hjärtat åt vänster så måste jag visa upp vilken konsumerande och god människa jag är. Detta är speciellt riktat till de som tror att "vänster" är lika med ché-kitsch, tovigt hår och lump. Det hela mynnar ur en debatt som blossade upp hos min vän och kollegas blogg Vetenskap och Socialism (VoS), Överklass i vardande, där bland andra den så kallade Studiomannen upprörs över den snabba klassanalys som VoS gör av fenomenet kring en "glamourblogg" han snubblat över. Den böjda nackens tidsålder Vi lever i en förunderlig tid. En tid av böjda nackar, kappor som fladdrar fritt för vinden och en tid av intellektuell flathet. Sällan har en nation i Europa haft så många ohederliga intellektuella som inte kan yttra sig utan att först ha kollat upp om yttrandet kan tänkas bryta mot morgontidningarnas agenda för dagen. De intellektuella lyser allt som oftast med sin frånvaro, om de inte tillhör etablisemanget eller möjligen önskar deltaga i kramkalaset och ryggdunkandet på maktens villkor. För visst är det skönare att vara inne i värmen, än att stå och stampa liv i sina stelfrusna tår ute i kylan?

Dagbladet Arbejderen om Muhammed-bilderna

2006-01-31T16:46:00.000+01:00

»Jyllands-Postens karikaturtegninger var en veltilrettelagt provokation, der i hvert fald havde et indenrigspolitisk mål, nemlig at sætte splid mellem danskere og indvandrere.« Läs hela artikeln hos Dagbladet Arbejderen.

Vilka frågor är viktiga att skriva om?

2006-01-30T14:46:00.000+01:00

På mina skriverier (som är koncentrerade runt litteratur, läsande och skrivande – och dessa frågors sociologi – samt allmänt politiska funderingar från ett marxistiskt perspektiv) så är responsen högst olikartad. I de frågor jag finner mest intressanta, de om kulturen (litteraturen) och dess villkor, så är responsen frånvarande. Någon kommentar här och där kanske, men inte mycket. När det handlar om Politiken, så är det annat ljud i skällan. råkar man dessutom ge ett tjuvnyp åt en annan skribent, så är det upplagt för allehanda anklagelser och missförstånd. Antagligen är det beroende på att i de Politiska texterna så är det lättare att projicera sina egna bilder av en kommunist, bilder som för mig är främmande, men tydligen närvarande i människors tanke- och föreställningsvärld. Det paradoxala med detta är att de Politiska texterna är precis lika politiska som de om litteratur. Samma grundtankar, samma analysverktyg ligger som grund för de båda sorternas texter. Samma »oxkommunism« får mig att skriva om bokmarknaden (som är drabbad av en överproduktionskris) som får mig att spekulera om andra skribenters uppväxtmiljö och klassbakgrund och på vilket sätt detta kan ha inverkat på deras skriverier. Samma gamla marxistiska grund alltså. Men bara det Politiska upprör. Det är fascinerande, men något irriterande. Det blir mindre intressant att skriva politiska drapor om det ena eller andra, om den ena eller andra, och mer intressant att skriva om böcker, för någon gång borde man kunna provocera fram en respons på en litteratursociologisk text ur ett marxistiskt perspektiv. För ni, läsarna, är väl medvetna om politiken – även i litteraturen?

Boktips: The Essential Frankfurt School Reader

2006-01-30T13:45:00.000+01:00

Arato, Andrew & Gebhardt, Eike (red.), Essential Frankfurt School Reader. Basil Blackwell: Oxford, 1978. The Essential Frankfurt School Reader innehåller texter (artiklar och essäer) av Frankfurtskolans medlemmar, indelade i tre tematiska block »Political Sociology and Critique of Politics«, »Estethic Theory and Cultural Criticism« och »A Critique of Methodology«. Varje område har en introduktion skriven av redaktörerna Arato eller Gebhardt. Introduktionerna är överlag välskrivna, med förbehållet att de (som är vanligt inom samhällsvetenskaperna) kan sägas försöka efterkonstruera åsikter och avståndstaganden hos Frankfurtskolans medlemmar, kanske för att göra dem mer gångbara i det neomarxistiska klimat som rådde 1978. Detta gör dock inte att Aratos och Gebhardts introduktioner är dåliga eller obrukbara, de sätter ofta på ett föredömligt sätt in texterna och området i ett sammanhang, och tar upp den kritik som riktats mot dem/det.

Kasta den! Publicera icke! Börja om!

2006-01-28T01:13:00.000+01:00

Förflackningen är långt gången, och tankar, resonemang och frågor sprids som korta notater. Det sammanhållna, resonerande texterna blir för långa, för tunga, för riktiga och viktiga. Essän sammanfattas som ett SMS, eller bloggas från telefonen. Meningar. Bryts. Sönder. Orden behandlar Hamas, böcker, onani. Men ingen säger något. Att oroa sig för bokens, essäns, reportagets eller något annats död, är inte tillrådligt för domedagsprofetian kommer att vara fel – i de allra flesta av fallen. Vad gäller det skrivna ordet så upplever det en renässans, en vildvuxen och spretig återfödelse i telefoner och datorer. Böcker ges ut, köpes och läses, eller lånas och läses och kommenteras/recenseras av lämpade och olämpade. Det skrivna ordet är centralt i vår kultursfär. Därmed inte sagt att det är det skrivna som når flest och påverkar mest, men det är texten – den tryckta – som har den högsta statusen. Essän – den som borde skrivas – riskerar att bli oskriven, fragment publicerade. I det dagliga arbetet med texter, både läsandet och skrivandet, så måste en viss disciplin finnas. Kroppen måste kuvas, fås att sitta still och tankarna måste tiga still eller som minst rangeras in på bestämda spår. I skrivandet så måste den högsta disciplinen hållas, avbrott planeras och "kreativiteten" kommenderas fram. De sidor som skall skrivas skall skrivas! Innan det dagliga värvet (eller nattliga) är avslutat, innan texten har kommit till sitt logiska slut så får inte skrivandet avbrytas, texten publiceras. Jan Myrdal sägs oroa sig för sin död, han har för mycket oskrivet. Han publicerar sig då och då i FiB/K eller Aftonbladet. Är texten allt för radikal för Aftonbladet går han till Flamman, eller till Proletären. Med mindre än en veckas notis kan han bli publicerad i en tidning med åtminstone 3 000 läsare. Är det än mer bråttom så kan han nå ut via FiB/K:s hemsida, eller e-post-lista. Det som inte är lika brådskande, det som kan vänta i mer än en vecka, en månad, ett halvår kan Myrdal ge ut som bok. Ett rent kvantitativt grepp på det skrivna kan vara på sin plats – räkna orden i varje text. Räkna ord, räkna titlar, räkna år. Hur många ord per titel, hur många ord per år. Hyllmeter är bedrägligt, Nya Testamentet tryckt 1837 behöver inte ta upp mer plats än American Psycho i pocketutgåvan från 2000. Men räkna även hyllmeter. Varje skriftställare bör vägas och mätas. Texter med för få ord bör bli misstrodda, för resonemang tar tid, tar plats. Att kondensera ner kärnpunkten till en enkel uppställning (Strindbergs Liten katekes för underklassen) är måhända slagkraftigt, fyndigt, tankeväckande och sant. Men det är inte att resonera, att väga argument, ställa åsikt mot åsikt, åsikt mot verklighet. Den tråkiga texten, den utan skönhet i form eller innehåll, den som är berövad all sensualism eller råhet, är idag idealet. Inte för att nå maximal uppmärksamhet eller stora skaror (där bör vi göra som Strindberg!), den är idealet för att den ger oss tid att skriva ner argument efter argument, bifoga material, redovisa. Läsaren förväntar sig inget skönt, koncentrerar sig på det sakliga. De höga ropen och det sensuella riskerar att leda oss fel – vi vill inte förföra med demagogi. Vi vill presentera, resonera och bevisa. Förlorar vi vår seriositet och hemfaller åt den tomma retoriken, åt de bara brösten eller de gälla skriken så förlorar vi vår rätt att skriva. Är vi inte ytterst noggranna i våra efterforskningar, källkritiska och insatta i vår avhandlings ämne så har vi ingen rätt att tycka i frågan, som Mao så riktigt påpekade. Våra skrivdon bör hållas inlåsta så länge vi inte använder dem för att nå sanningen. Vi får gärna publicera oss varje dag, om vi känner behovet. Publicera. Göra publikt. Tillställa allmänheten. Men när vi vänder oss till våra läsare så måste vi både säga och vilja något. Om tanken inte når ända fram, om orden tar slut, så bör även bläcket ta slut. Det som i förstone inte kan tänkas kan kanske skrivas fram, det är en välkänd teknik som används flitigt av de som måste producera text. Börja skriv! – lyder uppmaningen – så kommer resten av sig självt. Det är ofta sant, disciplinen och tankens inrangerande i bestämda spår kan ge väldiga resultat. Men vägrar tanken att utvecklas till sitt slut, fallerar logiken, trots disciplin och ivrigt knackande på tangenterna – överge tanken. Kasta den! Publicera icke! Börja om. Och låt din text, låt våra texter, ta tid att skriva och läsa. Låt dem ta plats. Utsträckningen av texten i tiden och rummet är ingen garanti för kvalitet, men det är en förutsättning för reflektionen – reflektionen över frågan och reflexen, speglingen, av samhället.

Om det sköna och det könsliga

2006-01-26T23:42:00.000+01:00

Jag är ingen estetiker – människans intryck av det sköna blir för mig mina personliga direkta intryck. Inte så att jag inte kan förstå teorin bakom en vacker strof, eller en skön målning. Det kan jag – det kan vi alla – med lite tid och hängivenhet. Jag kan med stöd av diverse analyser och teorier producera det harmoniska, det på ytan vackra. Alltså det som är ointressant. Vad jag är ute efter i min jakt efter det sköna är det som griper tag i mig – inte i hjärtat – i magen. I en dikt är jag ute efter samma känsla som jag får när jag ser en vacker kvinna i vackra kläder som dansar. Det är kanske en känsla som är er främmande, och jag kan inte beskriva det med bättre precision än som direkt drabbande lust/kärlek. Inte bara lust, inte bara kärlek. En av de första upplevelser av detta sköna, detta begär, fick jag av Eeva Kilpis lilla, oansenliga dikt: "Ring mig innan världen exploderar / vi säger hejdå". Den är så liten, men lyckades för mig bli ingången till en för mig stängd sfär av litteraturen. Den är vacker, spröd och alldeles vardaglig. Min längtan efter det sköna är antagligen lika beroende av min längtan efter kärlek (det mer köttsliga) som en genuin förståelse av och längtan till konsten, då jag alltid återkommer till att tänka på det sköna som en kvinna. Nu är jag inte ensam om det i kulturhistorien, och jag är tacksam över att inte se på det sköna (och kvinnorna) på samma sätt som Walter Sickert, som aldrig förmådde producera en skön målning av en kvinna. (Huruvida Sickert var Jack Uppskäraren, som Patricia Cornwell hävdar, låter jag vara osagt.) Frågan om könet och konsten är en av de mest genomtröskade och rent ut sagt uttjatade – jag tror dock att den kommer att återkomma (en feministisk konstkritik måste ju i alla fall tangera den) men jag tror aldrig att man kommer komma till konsensus om det sköna, då det är statt i ständig förändring, och bara upplevs som fast och stabilt.

Bokförvärv

2006-01-26T19:32:00.000+01:00

Idag har två böcker förvärvats, en litteraturvetenskaplig essäistik och en populärhistorisk framställning om Sveriges tidiga historia. De heter Obegränsningens Ljus – Texter om poesi och Färder till Sveriges födelse, respektive. Magnus William-Olssons Obegränsningens Ljus innehåller texter som från olika exempel och beskrivningar av dikter, diktare, litteraturkritiker och -teoretiker vill söka svaret på vad dikten är, alltså en litteratur-ontologisk fråga. Även om jag misstänker att William-Olsson kommer att ha ett helt annat perspektiv på litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet än vad jag har – min böjelse för det litteratursociologiska kommer antagligen inte alls bli tillfredställd – så tror jag att det både kan bli en läsupplevelse och en intellektuell stimulans. Mats G. Larssons Färder till Sveriges födelse är de tidigare utgivna Svitjod – Resor till Sveriges ursprung och Götarnas rike – Upptäcktsfärder till Sveriges enande utgivna i ett band. Det ska erkännas att det är den första boken av Larsson i min samling så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta. Vi får helt enkelt hoppas att Larssons docentur borgar för vederhäftighet även i hans populära författande.

Något för er som vill läsa

2006-01-25T23:24:00.000+01:00

Galateas livsirritationer heter en blogg, som verkar handla om just vad som irriterar Galatea, en kvinna som är "[n]egativ, viktfokuserad, hyggligt smart och generellt fantastisk." Om man får tro henne själv, och det är det väl god ton att göra. Nåja, läs! För det finns en del guldkorn hos den negativa och irriterade Galatea.

Problem på bokmarknaden ger nya lösningar

2006-01-25T20:13:00.000+01:00

Bokmarknadens kris i och med att bokpriserna släpptes fria 1970 gav upphov till grunderna för bokklubbarnas framgångar senare under 1970-talet och 1980-talet. Redan 1977/78 överstiger bokklubbarnas omsättning hela fackbokhandelns. I dag så har vi en ny kris (eller egentligen är det samma kris, den tidigare avtog aldrig i någon större omfattning). Förra årets bokrea gick så dåligt att Akademibokhandeln inte kunde ha halva reapriset i slutet av rean, och det samma gällde till exempel för Anderssons bokhandel i Norrköping. Nu går dock inte heller bokklubbarna bra, och bokklubbsmarknaden har drabbats av en viss överetablering. Det behövs alltså något annat som kan driva förlagens och bokhandlarnas profit. Svaret verkar vara ljudboken. Att ljudboken inte är alldeles självklart svar är dock uppenbart. Det är en dyr produkt, som inte helt och fullt säljer sig själv. Marginalen för en ljudbok är mindre än för pocketböcker om man räknar per enhet, per hyllmeter så blir marginalen till ljudbokens fördel. Frågan är dock om ljudboken säljer sig själv lika bra som pocketen. Att den skulle göra det talar bestsellerismen inom ljudboksutgivningen för, samt shot gun-marketing-strategin som man har för både pocket och inbundet (dock så är shot gun-tendensen mindre i pocketutgivningen, en sållning har ju redan gjorts när titlarna gavs ut inbundna eller i kartonnage). Vad gäller bondling (att paketera ljudboken med mediespelare) så har försök gjorts, och de har överlag slått väl ut. En sådan strategi kan fungera som en bra krok, för att fånga konsumenter för första gången. Skall man sedan behålla dem så är frågan om inte ljudboken ligger för högt i pris – och detta redan från förlaget. Vi kommer antagligen att få se en ökad utgivning av ljudböcker i mp3-format, sålda via nätet (och således piratkopierade och fritt spridda via samma nät) och bondling-sålda. Dessa nya sätt att sprida berättelser kanske räddar bokbranschen ett tag till, men det är egentligen vissa grundläggande förhållanden som har skapat krisen: överutgivning, överetablering och en bokens statusförlust. Att boken i sig skulle vara i kris finns det inget som tyder på, inte ens statusförlusten, som främst beror på att andra medier kommer upp på bokens nivå, inte att boken har deklasserats. Så, boken klarar sig. Bokbranschen kanske går åt helvete – och det är inte säkert att nya tekniska lösningar kan hjälpa den på fötter.

I väntans tider

2006-01-25T19:06:00.000+01:00

Jinge har lovat att skriva mer om Hedrup & Nordberg Consulting HB, företaget bakom BlogRankers, en sida som har kommentarsspammat bloggar. Jinge har skrivit om BlogRankers innan (och lite om H & N Consulting). Tidigare inlägg hittar ni här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Vi hoppas att Jinge kommer att sammanfatta sin kritik, och att BlogRankers och Hedrup & Nordberg Consulting HB lyssnar på bloggarna, samt upphör med sina hot om polisanmälningar, som bland andra drabbat KAS på bloggarna.se.

Det uppenbara är inte allt

2006-01-25T18:22:00.000+01:00

En tidigare bloggpost, om Karolina Lassbo och hennes strävan efter glamour, har fått en två upprörda kommentarer (1, 2). Det var väl väntat, men tyvärr har båda missat det väsentliga, och attackerat det uppenbara. På ytan (denna förrädiska yta) så kan man läsa den tidigare posten som en kritik av livsnjutare – med viss ansträngning. Vad som ligger en nivå längre ner i texten är dock det väsentliga, nämligen mellanskiktens osjälvständiga förhållande till produktionen och med detta en tendens att anpassa sig efter rådande överideologi. En sån anpassning är inget unikt för Lassbo, eller juridikstudenter, utan ett mer allmänt fenomen som även berör mig. På sjuttotalet tog det sig uttryck i en arbetarromantik eller en frivillig deklassering av vissa element inom mellanskikten: konstnärer blev kulturarbetare och man kunde hoppa av universitet för atgt börja på Volvo eller varvet – för att finnas hos arbetarna. Denna högst uppenbara parallell har tydligen undgått både opponenter och proponenter, men den gör det lättare att se bortom uppenbarelseformen och se innehållet. Lassbo är alltså bara ett tydligt exempel, och man kan hitta exempel åt andra hållet även idag, dock brukar de inte figurera i SvD till allmän beskådan.

Överklass i vardande?

2006-01-24T10:20:00.000+01:00

En tjusig drink bör dock matchas med en viss klädstil, poängterar Karolina. Går man till ett uteställe eller någon av nationerna i Uppsala är det främst partytoppar som gäller för tjejer. Nedtill kan man ha ett par kostymbyxor eller jeans, men i sådana fall av det lite dyrare slaget. Populära just nu är exempelvis jeansmärket Rock & Republic som designats av Victoria "Posh" Beckham. Pris: cirka 2 000 kronor. - Om jag gick till samma ställe två helger i rad skulle jag aldrig ha på mig samma kläder. Räknar jag bara de partytoppar som jag har i omlopp, blir det väl mellan 15 och 20 stycken. De får gärna ha mycket glitter eller paljetter. Guld går också bra, men det får inte bli för mycket.

Bloggaren Karolina Lassbo, bördig från Dalarna* men numera student i Uppsala, visar vad Juridicum kan göra med en. Hela Lassbo känns som en stererotyp av borgerlig ideologi, men jag antar att SvDs artikel om "glamourprinssessan" och Lassbos egna blogg inte ger hela bilden. Lassbo kommer från en mellanskiktsfamilj (mamma läkarsekreterare, pappa sektionschef på socialbyrån) och har troligen varit besmittad med borgerlighetens ideologi, i viss utsträckning, redan innan hon kom till Uppsala. Dock så har jag svårt att tro att någon, som är uppväxt på en gård utanför Falun, pysslat med kaninhoppning och började plugga till psykolog var så indoktrinerad från början. Men osvuret är bäst. Att Lassbo kommer från mellanskiktsförhållanden tror jag är viktigt, för vad man uppfattar både i artikeln och på Lassbos blogg är en stark vilja att BLI, inte en mer blaserad känsla av att VARA. Vetenskap och socialism kan inte annat än önska att Lassbo inte kan förverkliga sina drömmar om att bli överklass, då glamouren lever av merprodukten. *Ni vet den där landsändan som avbildades i Masjävlar.

Småhistorik

2006-01-23T22:17:00.000+01:00

Doktoranden i historia Henning Süssner gör en insats för min favoritgenre inom det mysiga – småhistoriken. Alltså den lilla berättelsen om det stora. Läs hans bloggpost Varför gick Sovjet åt helvete?! och… eh… mys!

Bachners "Återkomsten" – ett första intryck

2006-01-23T21:17:00.000+01:00

Henrik Bachners (FD) idéhistoriska skrift om antisemitism i Sverige efter 1945, Återkomsten*, säger sig vilja reda ut begreppen och visa när israelkritik blir antisemitism et cetera. I det formella så ser det ut att vara ett gediget verk, med en mänd noter och referenser. Dock så ställer jag mig frågande till Bachners citatteknik, som känns snuttifierande. En mening eller två (som inte alls behöver vara klart antisemitiska) kan få visa på det antijudiska i en hel artikel. Med tanke på hur Bachner behandlade TT-journalisten Stefan Hjerténs Faurisson-artikel i TfFR så är detta besvärande. Problematiskt är även hur Bachner beskriver antisionismen (vilket är en fråga vi skall återkomma till). Jag tvivlar inte på att Bachner refererar vissa fall av antisemitism, men jag kan inte med stöd av Återkomsten uttala mig om tendenser hos vissa tidningar, eller ens om vissa av de artiklar som Bachner citerar och refererar. Än mindre känns det som om jag kan uttala mig om varför antisemitismen visar sitt nylle. En av Bachners fördelar är att skriften är spridd och aktad bland "antisemit"-jägare, och innehåller vissa passager som man bör påminna de värsta gaphalsarna om, till exempel att "problemet är att vi med tendensen i kritiken som enda kriterium omöjligen kan avgöra [om en debattör är antijudisk]"**. Nu är detta omdömen efter en snabb genomläsning, och skall inte ses som en slutgiltig kritik av Bachners prestation, som möjligen har sina fördelar. * Bachner, Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945. Natur och Kultur, Stockholm, 2004. ** Ibid. s. 43.

En helt hysteriskt rolig blogg

2006-01-22T21:34:00.000+01:00

Jag ramlade över en helt hysteriskt rolig blogg, Nya maoismen (http://neomaoist.blogspot.com). Exakt vad bloggägaren vill är svårt att säga, men humor (ofrivillig sådan, vad jag har förstått) lyckas han åstadkomma.

Excerpt: Stalin, "Om marxismen i språkvetenskapen"

2006-01-22T11:04:00.000+01:00

FRÅGA: Är det riktigt att språket är en överbyggnad över grundvalen? Svar: Nej, det är inte riktigt. Grundvalen är samhällets ekonomiska system i en given etapp av samhällets utveckling. Överbyggnaden är samhällets politiska, rättsliga, religiösa, konstnärliga och filosofiska åskådningar och de mot dem svarande politiska, rättsliga och övriga institutionerna. Varje grundval har sin, motsvarande överbyggnad. Det feodala systemets grundval har sin överbyggnad, sina politiska, rättsliga och övriga åskådningar samt dem motsvarande instituitioner; den kapitalistiska grundvalen har sin överbyggnad, den socialistiska har sin. Om grundvalen ändras och likvideras, åtföljes det av att dess överbyggnad ändras och likvideras; om en ny grundval uppstår, så åtföljes detta av att en motsvarande överbyggnad uppkommer. språket särskiljer sig i detta hänseende i grunden från överbyggnaden. Tag exempelvis det ryska samhället och det ryska språket. Under de senaste 30 åren har i Ryssland den gamla, kapitalistiska grundvalen likviderats och en ny, socialistisk grundval byggts. I enlighet därmed likviderades överbyggnaden över den kapitalistiska grundvalen och det skapades en ny överbyggnad, som motsvarar den socialistiska grundvalen. Följaktligen ersattes de gamla politiska, rättsliga och övriga institutionerna med nya, socialistiska institutioner. Men trots detta förblev det ryska språket i allt väsentligt likadant som det var före Oktoberomvälvningen. Vad har förändrats i det ryska språket under denna period? I viss mån har det ryska språkets ordskatt förändrats, nämligen på det sättet att den tillförts en betydande mängd nya ord och uttryck, som uppstått i samband med uppkomsten av den nya socialistiska produktionen, med att det uppstått en ny stat, en ny socialistisk kultur, en ny social miljö och en ny moral, samt slutligen i samband med teknikens och vetenskapens utveckling, innebörden har förändrats för en rad ord och uttryck, som erhållit en ny begreppsmässig betydelse; ett antal föråldrade ord har fallit bort ur vokabulären. Men vad beträffar det ryska språkets grundläggande ordförråd och grammatiska uppbyggnad, vilka utgör språkets basis, så har de inte alls avskaffats och ersatts med ett nytt grundläggande ordförråd och en ny grammatisk uppbyggnad, sedan den kapitalistiska grundvalen avskaffats, utan de har tvärtom bevarats i sin helhet och förblivit utan några som helst väsentliga förändringar – de har bevarats just såsom en basis för det moderna ryska språket. Vidare. Överbyggnaden skapas av grundvalen, men det betyder inte alls att den bara endast återspeglar grundvalen, att den förhåller sig passiv, neutral, likgiltig gentemot sin grundvals öde, systemets karaktär. Tvärtom, sedan överbyggnaden uppstått, blir den en väldigt aktiv kraft, bistår aktivt sin grundval att ta form och konsolideras och vidtar alla åtgärder för att hjälpa det nya systemet att göra slut på och likvidera den gamla grundvalen och de gamla klasserna. Annorlunda kan det heller inte vara. Överbyggnaden skapas av grundvalen just för att tjäna den, för att aktivt bistå den att ta form och konsolideras, för att aktivt kämpa för att avskaffa den gamla grundvalen, som överlevt sig självt, tillsammans med dess gamla överbyggnad. Det behövs bara att överbyggnaden överger denna tjänande roll, det behövs bara att överbyggnaden övergår från aktivt försvar av grundvalen till likgiltighet gentemot den, till lika hållning gentemot klasserna, för att den skall förlora sin kvalitet och upphöra att vara en överbyggnad. Språket skiljer sig i detta hänseende i grunden från överyggnaden. Språket har inte alstrats av den ena eller andra grundvalen, av en gammal eller ny grundval inom ett givet samhälle, utan av hela utvecklingen av samhällets historia och grundvalarnas historia genom seklerna. Den har inte skapats av någon enskild klass, utan av samhället i dess helhet, av alla samhällsklasser genom hundratals generationers bemödanden. Det har inte skapats för att tillgodose behovet hos någon enskild klass, utan för att tillgodose behovet hos hela samhället, hos alla samhällsklasser. Just därför har det skapats som ett för samhället enhetligt språk, gemensamt för alla dess medlemmar, som ett gemensamt språk för hela folket. Med hänsyn härtill består språkets tjänande roll såsom medel för umgänget mellan människor inte i att tjäna en klass till förfång för andra klasser, utan att i lika mån tjäna hela samhället och alla samhällsklasser. Och egentligen är detta, som förklarar, att språket i lika mån kan tjäna det gamla, döende systemet som det nya, framväxande systemet; både den gamla grundvalen och den nya, både exploatören och den exploaterade. Stalin, J. V. "Om marxismen i språkvetenskapen" i Marxismens och språkvetenskapens frågor. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva, 1954, s. 7–9. Artikeln först publicerad i Pravda, 4 juli 1950.

Högerintellektuell?

2006-01-21T22:46:00.000+01:00

Vad gör en människa intellektuell? Enligt Clarté är det förmågan att tänka själv, och självständigt.

Att vara intellektuell bör vara en hederstitel, inte en pose eller ett yrke. Det betyder att man sätter en ära i att reflektera över och självständigt orientera sig och ta ställning i samtidens stora frågor. Det innebär att inte yla med tidens vargar, utan att i synnerhet betrakta de åsikter med misstro, som de härskande finner för självklara. (www.clarte.nu)

Det är en inte bara intellektuell hållning, syns det mig, utan även en hederlig hållning. Clarté fortsätter dock sin definition av intellektuell och snävar in den mot den vänsterintellektuelle. För att vara vänsterintellektuell krävs inte bara det kritiska sinnet, utan även solidaritet med de, för att använda ett något ålderdomligt ord, förtrampade. Alltså att inta en klasståndpunkt – arbetarklassens ståndpunkt. Detta är helt främmande för en högerintellektuell, då hon ofta underkänner klassbegreppet helt. Frågan är dock var dessa högerintellektuella finns, i Sverige av idag. Vänsterintellektuella finns - i små mängder, visst – runt vissa tidskrifter och i vissa organisationer. Det som såg ut att kunna bli ett forum för högerintellektuella, Salt, spårade ur ganska snabbt. Nu har dock Neo dykt upp. Tyvärr så verkar det inte bli allt för mycket med det intellektuella i Neo, om man får tro Torsten Kälvemark. Även om man – tillsammans med Kälvemark – får önska Neo lycka till, så ställer jag mig tveksam till om det fungerar att vara högerintellektuell i Sverige idag. För om de åsikter man företräder mer eller mindre är vad tidens vargar ylar - hur ser man till att inte yla med?

Åt helvete med Ordfront!

2006-01-19T19:08:00.000+01:00

Ordfront söker söker Kommunikatörer / Medlemsvärvare enligt sin hemsida.

Arbetet kräver goda kunskaper i svenska språket (både i tal och skrift), telefon- och viss datorvana samt att man kan arbeta minst 7 timmar per vecka i genom-snitt […]. Erfarenhet av Telemarketing, annan försäljningsverksamhet eller marknads-undersökningar respektive hur ideella organisationer/föreningar fungerar är meriterande. Under februari månad kommer vi även att erbjuda en intern utbildningsintroduktion rörande dessa frågor.

Ordfront ska dock ha heder att de tar och sköter sitt telemånglande själva, och inte tar in Transcom eller några andra slavdrivare. För visst är det så att den "oberoende radikal[a] demokratirörelse[n]" Ordfront själva är bäst lämpade att driva på sina telefonarbetare.

Arbetstider: Måndag – torsdag kl. 17.30 – 21.00 respektive söndagar 13.30 – 21.00. Minimiarbetstid 7 timmar per vecka i genomsnitt med möjlighet till mertids-arbete.

Huruvida lön utgår, och vilken storlek det är på den framgår inte, inte heller om det finns några fackliga representanter. Men det kanske inte Ordfront behöver ha? De är ju "the Good Guys" (på samma sätt som DN och SvD). Nä, ringer Ordfront hem till mig, så kan de vara säkra på att inte få sålt en endaste pinal. Åt helvete med Ordfront!

SVT 2, 22.30: Dödsfallet - dikt och verklighet

2006-01-18T22:25:00.000+01:00

Jag tror att programmet blir intressant, så gå och poppa lite popcorn och bänka er framför burken.

Engelsk dokumentär från 2005 Hur ser en deckarförfattare på en tv-serie som "Dödsfallet", byggd på enbart dokumentärt material men med många vändningar och berättargrepp som man kan vänta sig i en fiktion. Händelser och medverkande var verkliga men dramaturgin skapad av åklagare, försvarare och media. Kring fallet Michael Peterson talar Ian Rankin med andra författare om brott, verkliga och i romanens form. Bland de medverkande märks författare som P D James, Minette Walters och James Ellroy. En dokumentär från BBC av Nick Copus.

Hämtat från svt.se.

Ljudbokens plats på bokmarknaden

2006-01-17T11:03:00.000+01:00

Ljudboken har blivit en framgångssaga, den mest expansiva sektorn av bokmarknaden. Det har inte hänt över en natt, men nästan. En lång tid fanns ljudboken nästan bara hos ljudboksklubbar (Lyssnarklubben till exempel), men nu finns de med de senaste titlarna i våra vanliga boklådor. Detta är positivt, då det ger läshandikappade en chans att ta del av litteratur på ett otvunget sätt. Nu består köparna av ljudböcker dock inte främst av dyslektiker eller andra som har svårt att läsa, de flesta är sådana som inte orkar eller vill läsa. Medelålders män och kvinnor som sitter i bilköer (trängselskatten i Stockholm kanske påverkar ljudboksförsäljningen negativt?). Egentligen är det inget fel med detta heller. Dock så tror jag att det kan finnas ett problem med synen att bok/ljudbok är ömsesidigt utbytbara. Synen att ljudboken är en bok. Det är det inte. Ljudboken är en audiell produkt, inte visuell. Skillnaden mellan boken och ljudboken är innehållsmässigt måhända inte särskilt stor (ofta ingen skillnad alls), men tempot på läsningen/lyssningen skiljer sig åt, vilket man märker väl när man lyssnar på en deckare. Dessutom så är man mer uppbunden i det linjära när man lyssnar, att lätt bläddra fram och tillbaka är inte möjligt. De processer som lyssnadet och läsandet utnyttjar är inte likvärdiga, de har olika för- och nackdelar, men den mest framträdande fördelen är läsandets motstånd. Att vara tvungen (och ha möjligheten) att läsa om, stryka under, läsa fel eller hoppa över stycken, ger en annan förståelse av innehållet än det mer linjära lyssnandet. Boken försöker tvinga oss in i en berättarstruktur från A till Ö, men lyckas sällan. Med ljudboken så har vi få chanser att göra motstånd mot författaren och producenten: vill vi ta del av deras produkt så är det alltför svårt att göra som vi vill. Ljudboken är ingen bok, men den är en framgång. Det gör att vi inte varken kan avfärda den som en uppfinning för de sinnesslöa eller som en ekvivalent till boken. Vad vi ska betrakta den som är inte självklart, men att den är ett verk i sin egen rätt står klart.

Att debattera på contra.nu

2006-01-10T19:48:00.000+01:00

Jag har varit inblandad i en debatt på högerblaskan Contras forum* om det av flera omskrivna falsifierade Lenin-citatet. Debatten är högst märklig. 1) Jag länkar till mitt paper, och reaktionen är inte på det skrivna utan på att min blogg heter Vetenskap och socialism – då måste det ju bara bluff, eller? 2) Lubbe Ferrysson anmärker på att jag är anonym. När jag då påpekar att mitt namn finns vid varje inlägg jag gjort hos Contra samt på framsidan av mitt paper länkar han till min Blogger-profil. 3) Någon som kallar sig Ringaren hävdar att det jag sysslar med här inte är vetenskap. Nej, det har han helt rätt i – vetenskap sysslar man med fördel med i en vetenskaplig kontext med seminarier, peer-review och andra kontrollinstanser. Nåja, upplevelsen borta hos reaktionärerna har varit rolig. *Uppdatering: länken fungerar inte längre, diskussionen verkar vara borta från Contras forum. Enligt Bulten i Bo fungerar Contras forum på så sätt att diskussionerna försvinner efter ett tag.

Om att samla eller hamstra böcker

2006-01-08T14:44:00.000+01:00

Många lärda är boklärda mer än något annat. Bland dessa kan ibland en sida av det bokliga som man ofta inte tänker på uppenbara sig, inte boksamlande utan vad man på engelska skulle kalla ’book-hoarding’ – bokhamstring. Detta att närmast tvångsmässigt gå i antikvariat och bokhandlar och förvärva böcker om högt och lågt, med hög och låg kvalitet både i tryck och i det litterära hänseendet. Sedan så läser man – eller inte – sina nya skatter. Därefter så läggs de i lämplig hög, för bokhyllorna har sedan länge varit fulla. Vad som driver bokhamstraren är kärleken till böcker, men även känslan av att man går miste (kan gå miste) om en insikt eller litterär upplevelse om man inte förvärvar just den bok man håller i. Det kan röra sig om en bibel från 1837 i frakturstil med slitet läderband, eller en pocket från Historiska Media om drogernas historia. Eller, för all del, en essäsamling av Leo Löwenthal. Detta förhållningssätt till böcker ger naturligtvis stora boksamlingar, ofta med både bredd och djup. Dock så är den normale bokhamstraren från början inte allmän bokexpert, utan kan ett litet område av litteraturen fullgott, men famlar ofta i mörkret utanför sitt eget segment – i början av sin karriär. Ganska snart visar sig en bibliofil ådra, man blir en boksamlande bokhamstrare, för det finns så mycket kvalitetslitteratur att man kan tillfredställa både sin något maniska kärlek till böcker per se och sin längtan efter kvalitet. Nu ska inte kvalitet missförstås som enbart litterär kvalitet, det kan även vara ett vackert band eller kvalitet som historiskt dokument – över den litterära perioden eller över den faktiska historiska period verket är ifrån. Känslan av att besitta mängder av klokskap – i inbunden form – gör att den bokhamstrande veteranen vill dela med sig av sin visdom (den i inbunden form) i tryck, gärna inbundet, men artiklar i tidningar och tidskrifter produceras. De kan handla om omslagen på Bengt-Åke Cras ”Sexy Western”-böcker, språkliga skillnader i olika översättningar av Marx Kapitalet eller kanske reflektioner kring Uggle-biblioteket. Ofta är det mycket lärt, Balzac kanske citeras, och omåttligt ointressant – för alla andra än de andra bokhamstrarna. De som själva vill uttrycka sin kärlek till luntorna i skrift. Driften att vara med sina böcker driver vissa av bokhamstrarna att bli bibliotekarier. Det yrket kan dock upplevas som en chock för den naive: man är tvungen att gallra bland böckerna. Hyllorna i magasin och bibliotek är den plats man har tillgängligt. Det som inte lånas och läses får lämna plats åt nya luntor. Plötsligt upptäcker man också att en stor del av bokutgivningen inte ens kan väcka känslan av habegär: böcker om bantningsmetoder och Qi gong ingår inte i Litteraturen, men är en stor del av litteraturen som den är. I detta läge så kan man reagera på två sätt, antingen så tappar man hoppet om den läsande allmänheten som visat sig vara precis som den vanliga allmänheten, eller så ger man upp tanken på Litteraturen: Litteraturen var inte magisk. Den är bara ett sätt att vinna profit. I det enare fallet så kan man börja utforska en sann litterär värld, för som nämnde Leo Löwenthal skrev: ”A genuine, explanatory history of literature must proceed on materialistic principles. That is to say, it must investigate the economic structures as they present themselves in literature, as well as the impact which the materialistically interpreted work of art has in the economically determined society.* *Löwenthal, Leo ”On Sociology of Literature (1932)” i Literature and Mass Culture. Transaction Books: New Brunswik, 1984, s. 248.

Postmodernism?

2006-01-07T18:18:00.000+01:00

Talar Tuure Lehén om postmodernismen månde?

Finns världen till? Så enfaldig denna fråga än kan förefalla för en frisk människa måste vi i alla fall börja med den, eftersom grundegenskapen i den borgerliga modefilosofin är förnekandet av världens materiella verklighet, den försöker förklara världen enbart som sinnesförnimmelser, iakttagelser, erfarenheter, inbillningar, tankekonstruktioner osv.*

Ja, jag är medveten om att de flesta som bekänner sig till någon post-teori inte är uttalade idealister, men nog är Lehéns beskrivning av modefilosofin träffande. *Lehen, Tuure, Arbetarklassens världsåskådning. Kansankulttuuri: Helsingfors, 1961, s. 33.

Grunden för, och avsikten med Vetenskap och socialism

2006-01-07T14:08:00.000+01:00

Jag startade denna så kallade blogg för att i första rummet skriva om socialism och vetenskap, hur de två kan och bör korsbefrukta varandra, och hur marxismens filosofi påverkar vilka anspråk vi kan ha på vetenskapen et cetera. Nu är dock fallet som sådant att det har blivit mer leninologi och en del dagspolitik. Jag tror att det är en inriktning som kommer att bestå, dock inte utan inslag av den filosofiska sidan av myntet, eller den vetenskapliga (som ni märker behöver vi ett mynt med mer än två sidor). Som principförklaring så säger Vetenskap och socialism följande:

VoS kommer att granska nutiden, dåtiden och utifrån detta försöka visa på linjer i framtiden. VoS kommer i detta arbete använda den marxistiska metoden och filosofin, och ställer sig i sina studier oförbehållet på arbetarklassens sida i klasskampen. Det finns ingen opartisk samhällsvetenskap menade Tuure Lehen i Arbetarklassens världsåskådning (Kansankulttuuri: Helsingfors, 1961). VoS instämmer, och vill visa på hur det i debatt, vetenskap och kultur finns en borgerlig hegemoni – en borgarklassens privilegie att betsämma vad som skall diskuteras och ur vilket perspektiv. Detta läge i akademia och samhällsdebatt måste brytas, och intellektuella har en betydelsefull och ansvarsfull uppgift att testa och utforma redskap för en vetenskaplig samhällskritik, i samarbete med arbetarklassen och dess mest medvetna delar. De intellektuella måste bli intellektuella i arbetarklassens tjänst. Detta är VoS mål och grundsats.

Aqurette och Lenin

2006-01-07T11:55:00.000+01:00

C L K Aqurette har svarat lite kort om min uppsats om det falska Lenin-citatet på sin blogg. Då han inte har en kommentarsfunktion så svarar jag här. Aqurettes bloggpost har fått titeln "Selektivt våld", och han argumenterar för att både Hitler och Lenin var selektiva i sitt våld (det drabbade vissa grupper), och således är av samma skrot och korn. Jag måste säga att jag tycker att selektivt våld, som riktas mot just fienden, är bättre än urskillningslöst mördande (WTC-terroristerna, USAs bomber i ett flertal länder et cetera). Men Aqurette kanske är av en annan åsikt? (Tillägg: Att nazisterna var särdeles selektiva i sitt mördande är ju inte riktigt sant: arier, arbetare, nazister, homosexuella, direktörer, judar, kristna, kommunister, liberaler, intellektuella, kriminella och så vidare strök med.)

Vad som behövs

2006-01-06T00:53:00.000+01:00

Vad som bör göras i dagsläget – med ökad utsvettning av dem som har arbete, permanent utanförskap för de utan, med brinnande krig i Mesopotamien och annorstädes, en utvidgad bevakning av svenskarna och deras vanor med mera – står klart. Ett radikalt alternativ måste resas, ett radikalt alternativ som vilar på de medvetna och avancerade arbetarnas grund, och på det nationella självbestämmandets och alla de borgerliga fri- och rättigheternas grund. Det radikala alternativ måste ha som mål att inte bara slå vakt om det ovannämnda, utan måste även sträva mot att vinna hegemoni inom proletariatet och de andra arbetande skikten, och att leda dessa mot ett totalt krossande av all nuvarande samhällelig och ekonomisk makt. Det är vad som krävs för att det mesopotamiska kriget skall ta slut, för att alla krig om och för olja, marknader eller andra mål som de härskande kan ha (ofta uttrycks de verkliga målen inte, utan skrivs om till Allahu akbar eller What Would Jesus Do?). Alltså, vi måste vara för ett totalt utplånande av kapitalismen och kapitalistklassen. Så enkelt kan det sägas: ”Ner med de blodsugande asen! Vi vill arbetarmakt!”. Oftast låter det sig inte göras med samma lätthet dock. Men vi ska komma ihåg att principen är enkel: flertalet skall bestämma, och gud nåde den som kommer i vår väg. Igen, det låter sig inte göras med samma lätthet. Därför så ser vi att även de små, små stegen är värda mycket. Den knutna näven som plockas upp ur fickan. Varje liten grupp som samlas, och börjar prata med varandra kommer att upptäcka att erfarenheterna är lika, och kapitalismen luktar lika ruttet för din granne som för dig. Där ska det radikala alternativet finnas, som gnista och fnöske. Då kommer den svenska furan brinna, och gud nåde den som står bredvid!

Mitt paper om Lenin är nu färdigt

2006-01-05T20:33:00.000+01:00

Mitt paper om Lenin är nu färdigt och tillgängligt på min hemsida. Det fick namnet Ett falskt Lenin-citat och är, med bilagor och annat, 23 sidor långt och 1 mb tungt och i PDF-format. Argumentationen i det följer den i min bloggpost om citatet, men är utbyggd och mer grundlig. Om du har synpunkter eller åsikter om ämnet, hör gärna av dig. Men läs min post "Att bevisa det negativa" innan du gör det. Så, håll tillgodo, kamrater!

Bulten om Bachner

2006-01-05T12:00:00.000+01:00

Läs Bulten i Bos bloggpost om Henrik Bachner och hans vänner.

Plattast faller naturligtvis antisemit-doktorernas anklagelser mot Ordfront, och här får den akademiska eliten på slutet ta till ett riktigt "guilt by association" för att försöka rädda ansiktena och doktorshattarna

Att bevisa det negativa

2006-01-03T13:38:00.000+01:00

Att bevisa det negativa går inte. Jag kan inte slå fast, med någon säkerhet överhuvudtaget att det inte finns tomtar. Och du kan inte slå fast att det inte finns enhörningar. De kan finnas, även om inget talar för det, och den naturliga (och antagligen mentalt sunda) inställningen borde vara att förkasta det som inte kan bevisas, med rimlig säkerhet i kontexten. Ett sådant problem står jag inför i jakten på ett föregivet Lenin-citat, "[o]m vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer." Citatet står inte att finna på de ställen som finns angivna, Valda verk, s. 701 (alt. s. 761). Jag håller precis på att avsluta en gedigen genomgång av de olika utgåvor av Lenin som heter Valda verk, på ett eller annat sätt, och kan med säkerhet säga att citatet inte står att finna där, men jag kan inte med någon säkerhet alls säga att det inte finns någon annanstans. Och jag är säker på att den invändningen kommer att komma upp: "Lenin kan ha sagt det i någon annan skrift, på något annat språk." Sådana argument kommer inte att beaktas, om de inte backas upp med en hänvisning till den aktuella skriften, med namnet på artikeln eller arbetet och en korrekt sidhänvisning*. I RiktPunkt, SKPs tidning, gör man en helt korrekt iakttagelse angående citatet: "Om detta skulle varit Lenins filosofi – hur kunde alla kommunister som studerat hans skrifter undgå att stöta på det? Om det skulle vara en hörnsten för kommunismen – varför har det då hemlighållits för miljoner av kommunister?" Och så är det, varför lyckas inte kommunisterna hitta citatet? Finns det så borde det vara känt, med ordentlig hänvisning, av en mängd kommunister – både av den leninska typen och av andra sorter (rådskommunister, vänsterkommunister, anarkokommunister). Nu är det dock inte känt av varken den ena eller andra sortens kommunister, inte av socialistiska och kommunistiska akademiker, partifolk i de olika kommunistiska grupperna, eller bibliofiler som jag**. Lägger man samman det med att alla referenser som getts har varit felaktiga så är det en besvärande situation för citatets proponenter. Därför håller jag citatets faslkhet som en (relativ) sanning, tills någon kan visa upp det, med korrekt hänvisning så jag själv kan gå till boken och titta efter. *I internationella "leninologiska" kretsar så godtar man inte referenser som inte är till Lenins Collected Works (LCW), och jag hoppas att vi kan ta det som sed att göra det i denna fråga också i framtiden, då LCW även finns tillgängligt till största delen (volymerna 35–40 samt volymerna 44 och 45 är ännu inte överförda till hypertext) via Marxists.org. **Mitt specialområde är dock inte Lenin, eller hans Valda verk, utan främst Lenin och Stalin utgivna på svenska på Förlaget för litteratur på främmande språk, tidiga moskvautgåvor alltså.

Lenin, citat och mitt paper

2006-01-02T16:08:00.000+01:00

Jag utlovade för ett tag sen att jag skulle pressa fram en mer utökad granskning av det inskannade material som Contra försåg Bulten i Bo med, angående ett blodtörstigt Lenin-citat. Jag tog i och sa att det skulle vara klart om några dagar, vilket visade sig bli veckor. Nu är dock den sista biten av research avklarad och jag kan återigen lova er ett paper om någon eller några dagar.

Grattis Ola!

2005-12-22T09:50:00.000+01:00

Ola Gustafsson, förste bibliotekarie på Norrköpings Stadsbibliotek, har fått VoS att avbryta julstöket och sätta sig vid datorn, för att säga grattis och önska lycka till med det nya uppdraget.

Grattis Ola! Ola Gustafsson, förste bibliotekarie vid Norrköpings Stadsbibliotek och litteraturkritiker på Norrköpings Tidningar, har utnämnts till ledamot i Statens kulturråds arbetsgrupp för litteraturstöd till svensk skönlitteratur. Syftet med litterturstödet är att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen och kommer läsarna till fromma bl a genom att titlar som erhåller stöd distribueras till samtliga svenska kommuner och deras bibliotek. - Lika hedrande som roligt, säger Ola Gustafsson i en kommentar till uppdraget. Från www.nsb.norrkoping.se

Tillbaka efter jul

2005-12-21T15:48:00.000+01:00

Nu tar VoS julledigt och kommer tillbaka i mellandagarna. Läs Proletären så länge!

Att systematisera

2005-12-20T00:41:00.000+01:00

Jag är alldels i sluttampen av katalogiseringen av mitt bibliotek, och har stött på lite biblioteksvetenskapliga problem. Skall Marx' Till kritiken av den politiska ekonomin (som exempel) hänföras till marxism och dialektisk materialism (Dbceaa), revolutionär socialism (Ocgde) eller till ekonomi (rent Q som Kapitalet, kanske?)? Nå, hur löser man det? I mitt fall blev det att olika marxistiska verk som passar under någon annan kategori än de som är mer eller mindre avsedda för marxistiska skrifter (Dbceaa, Ocgde) hamnar där de hör hemma, samt att jag tog till avstjälpningsplatsen Oc (politik och statsvetenskap) där man kan låta en rad olika böcker samsas, utan att det blir allt för krystat.

Borgarna vill ha fler poliser

2005-12-19T01:03:00.000+01:00

Den så kallade Alliansen (inte att förväxlas med Alliansklubbarna IFK, GAIS och ÖIS) vill ha 3 000 fler poliser. Jag tror att det är bättre att anställa sekreterare och andra civila åt de poliser vi redan har. I en sak har jag och Alliansen antagligen gjort samma observation: man ser inte konstaplar särskilt ofta. Och polisen borde synas mer – utan radiobil, utan blåljus – på gatorna. Gärna obeväpnade, utan varken mer eller mindre dödliga vapen. Eller buggningsutrustning för den delen. Alltså: mindre kravallsnuteri och mindre blåljus men mer patrullerande konstaplar som ägnar sig åt att avstyra eller klara upp vardagsbrott.

Revidering pågår

2005-12-17T13:43:00.000+01:00

Jag håller nu på att skriva en mer genomarbetad artikel om Lenin-citatet som behandlas nedan, med fler jämförelser och än starkare bevisföring. Den beräknas vara klar om ett par dagar.

Om hungern efter ett ondskefullt citat

2005-12-16T22:57:00.000+01:00

Under en tid har det bloggats en del om ett Lenin-citat, där källangivelserna har varit bristfälliga. Citatet lyder:

"I vår kamp för makten får vi inte hejdas av några principer. Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst... Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer."

Dock kom Contra, trodde jag och Bulten i Bo, som en räddande ängel och försåg oss med inskannat material, både tryckort och det föregivna citatet i sitt sammanhang. Allt verkade vara frid och fröjd, och Lenin var inte tillnärmelsevis så förfärlig i sammanhang, som han lät i det lösryckta citatet. Vid en närmare titt i originalkällan, som skulle vara inskannad rakt av, framstår dock stora tveksamheter. På sidan 761, den som skulle vara inskannad, finns i den fysiska boken ett personregister och inte någon artikel av Lenin. "Om hungersnöden" heter den artikel av Lenin (Valda verk i tre band bd 2. Progress/Fram, 1979, s. 625–630) som någon har tagit som utgångspunkt att göra ett Lenin-falsifikat, antagligen för att belägga ett citat, som inte har stått att finna i de källangivelser som getts. I Contras utdrag lyder det så här:

Svälten är inte beroende av det faktum att det inte finns något spannmål, utan av det faktum att bourgeoisin och de rika ställer upp för en sista avgörande kamp mot de regler arbetarna och arbetarstaten har stadgat, mot Sovjeternas makt, mot de gällande förordningar vad gäller denna högst viktiga och mest akuta av frågor, spannmålsfrågan. Bourgeoisin och rikemännen, inklusive kulakerna, motarbetar spannmålsmonopolet; de stör och bringar oordning i distributionen av spannmål organiserad av staten i syfte för, och i intresse av, att tillhandahålla bröd åt hela befolkningen, och i första hand åt arbetarna och de behövande. Bourgeoisin söker upplösa de av de lokala sovjeterna fixerade priserna, de profiterar på spannmålet, de tjänar etthundra, ja - tvåhundra och än mer rubel, rubel som profiteras på varje vagnslast av spannmål.
VI
"Han som inte arbetar, han skall heller inte äta." Detta enkla budskap, ja, jag är beredd a tt [sic] kalla d et d en b egynnande s ovjetsocialismens f rämsta självklarhet o ch g rundlag, "Han s om i nte arbetar, han skall inte heller inte äta.". [sic] V arje a rbetare måste b egripa d etta, v arje m an o ch k vinna måste offra, offra och åsidosätta, både genom sitt arbete och genom sin trohet mot socialiststaten, om vi skall kunna mätta vårt lands alla hungriga munnar. Om vi för socialismens skull är tvugna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer. Han som inte arbetar, han skall heller inte äta.". [sic] Men hur skall denna enkla, och för den vanlige arbetarens och nödställdes egentligt självklara regel sättas i verket. [sic] Det framgick med all önskvärd tydlighet i mitt telegram till Izvestija förra veckan hur de rikemän och den bourgeoisie, ja - i sanning, men om ej tidigare nämnt, gällande också de småbönder, kulaker och blodsugare, skall behandlas som motsätter sig denna enkla regel. Exempel måste statueras, därför bör samtliga de punkter vilka fastslogs på mötet med kamraterna från moskvasovjeten (XII) iakttas i varje belägenhet där arbetarstatens spannmålsförordningar bryts. Spannmålsmonopolet är ovedersägligt ett av socialiststatens just nu absolut nödvändigaste politiska målsättning, förbudet mot all privat handel och därtill samtliga former av privat mervärdeskapande med spannmål är absolut, och straffet för brott mot sovjetstatens spannmålsmonopol är i sanning också detta absolut. [De felaktiga blanksteg som finns i texten är närvarande i Contras utdrag. Min anm.]

I Valda verk i tre band bd 2 (VV3:2), låter det annorlunda (jag börjar utdraget där Contras börjar sitt).

Hungersnöden kommer sig inte av att det inte skulle finnas spannmål i Ryssland utan av att bourgeoisin och alla rika går till den sista och avgörande kampen mot de arbetandes herravälde, mot arbetarstaten, mot sovjetmakten i den viktigaste och mest brännande frågan, frågan om brödet. Bourgeoisin och alla rika, däribland de rika på landsbygden, kulakerna, torpederar spannmålsmonopolet och ödelägger den statliga spannmålsfördelningen, vars syfte är att främja och gagna brödförsäljningen till hela befolkningen och främst till arbetarna, de arbetande, de behövande. Bourgeoisin undergräver de fasta priserna, spekulerar med spannmålen, håvar in en vinst på hundra, tvåhundra rubel och mer på varje pud spannmål, ödelägger spannmålsmonopolet och den riktiga fördelningen av spannmål genom att betjäna sig av mutor och korruption och genom att i illvillig avsikt stödja allt som är skadligt för arbetarmakten, vilken strävar efter att förverkliga socialismens främsta och viktigaste grundprincip: »Den som inte arbetar skall inte heller äta.» »Den som inte arbetar skall heller inte äta» – det är något som varje arbetande människa förstår. Däri instämmer alla arbetare, alla fattigbönder och även medelbönderna, alla som lidit nöd i sitt liv, alla som någonsin livnärt sig genom sitt arbete. Nio tiondelar av Rysslands befolkning instämmer i denna sanning. I denna enkla, elemäntära sanning ligger socialismens grundval, den outsinliga källan till dess kraft, den oförstörbara borgen för dess slutliga seger. Men kärnan i det hela är att det är en sak att betyga sitt instämmande i denna sanning, bedyra att man tror på den, i ord, och en annan sak att kunna omsätta den i handling. När hundratusentals, ja miljoner människor plågas av svält (i Petrograd, i de icke-jordbruksidkande guvernmenten, i Moskva) – i ett land där miljoner och åter miljoner och åter miljoner pud spannmål hålls gömda av de rika, av kulakerna och spekulanterna, i ett land som kallar sig socialistisk sovjetrepublik – då finns det något som varje medveten bonde och arbetare bör begrunda. »Den som inte arbetar skall heller inte äta» - hur skall detta omsättas i verkligheten? Det är klart som dagen att för att förverkliga detta så behövs det för det första ett statligt spannmålsmonopol, dvs. ett ovillkorligt förbud mot all privathandel med spannmål, obligatoriskt avlämnande av allt spannmålsöverskott till staten till ett fast pris, ovillkorligt förbud för alla, vem det än må vara, att kvarhålla och undangömma spannmålsöverskott. För det andra behövs det en ytterst sträng registrering av spannmålsöverskott och en oklanderligt organiserad tillförsel av spannmål från platser där det finns överskott till platser där det råder brist på spannmål samt uppläggning av förråd för konsumtion, för bearbetning och för utsäde. För det tredje behövs det en riktig och rättvis fördelning av spannmålen mellan statens samtliga medborgare, vilken skall stå under arbetarstatens, den proletära statens kontroll och inte tillerkänna den rike några som helst privilegier och förmåner. (Lenin, VV3:2, 1979, s. 624–625)

Det är alltså en mycket stor skillnad i de olika excerpterna, i ordalydelser med mera. Dock så finns ”Om hungern” även på engelska och där är ordalydelserna mer lika varandra. Det famösa citatet finns dock inte med där heller. ”On The Famine”, från marxists.org (utdraget motsvarar det från VV3:2):

The famine is not due to the fact that there is no grain in Russia, but to the fact that the bourgeoisie and the rich generally are putting up a last decisive fight against the rule of the toilers, against the state of the workers, against Soviet power, on this most important and acute of issues, the issue of bread. The bourgeoisie and the rich generally, including the rural rich, the kulaks, are thwarting the grain monopoly; they are disrupting the distribution of grain undertaken by the state for the purpose and in the interests of supplying bread to the whole of the population, and in the first place to the workers, the toilers, the needy. The bourgeoisie are disrupting the fixed prices, they are profiteering in grain, they are making a hundred, two hundred and more rubles’ profit on every pood of grain; they are disrupting the grain monopoly and the proper distribution of grain by resorting to bribery and corruption and by deliberately supporting everything tending to destroy the power of the workers, which is endeavouring to put into effect the prime, basic and root principle of socialism: “He who does not work, neither shall he eat.” “He who does not work, neither shall he eat”—every toiler understands that. Every worker, every poor and even middle peasant, everybody who has suffered need in his lifetime, everybody who has ever lived by his own labour, is in agreement with this. Nine-tenths of the population of Russia are in agreement with this truth. In this simple, elementary and perfectly obvious truth lies the basis of socialism, the indefeasible source of its strength, the indestructible pledge of its final victory. But the whole point is that it is one thing to subscribe to this truth, to swear one’s allegiance to it, to give it verbal recognition, but it is quite different to be able to put it into effect. When hundreds of thousands and millions of people are suffering the pangs of hunger (in Petrograd, in the non-agricultural gubernias, and in Moscow) in a country where millions upon millions of poods of grain are being concealed by the rich, the kulaks, and the profiteers-in a country which calls itself a socialist Soviet Republic-there is something to which every conscious worker and peasant must give serious and profound thought. “He who does not work, neither shall he eat”—how is this to be put into effect? It is as clear as daylight that in order to put it into effect we require, first, a state grain monopoly, i.e., the absolute prohibition of all private trade in grain, the compulsory delivery of all surplus grain to the state at a fixed price, the absolute prohibition of all hoarding and concealment of surplus grain, no matter by whom. Secondly, we require the strictest registration of all grain surpluses, faultless organisation of the transportation of grain from places of abundance to places of shortage, and the building up of reserves for consumption, for processing, and for seed. Thirdly, we require a just and proper distribution of bread, controlled by the workers’ state, the proletarian state, among all the citizens of the state, a distribution which will permit of no privileges and advantages for the rich.

Om vi jämför den engelska texten och texten från Contra, så hittar vi likheter som inte finns med den svenska texten från VV3:2. I den engelska versionen, hämtad från marxist.org heter det:

The famine is not due to the fact that there is no grain in Russia, but to the fact that the bourgeoisie and the rich generally are putting up a last decisive fight against the rule of the toilers, against the state of the workers, against Soviet power, on this most important and acute of issues, the issue of bread.

I Contras version heter det:

Svälten är inte beroende av det faktum att det inte finns något spannmål, utan av det faktum att bourgeoisin och de rika ställer upp för en sista avgörande kamp mot de regler arbetarna och arbetarstaten har stadgat, mot Sovjeternas makt, mot de gällande förordningar vad gäller denna högst viktiga och mest akuta av frågor, spannmålsfrågan.

I versionen från VV3:2: heter det:

Hungersnöden kommer sig inte av att det inte skulle finnas spannmål i Ryssland utan av att bourgeoisin och alla rika går till den sista och avgörande kampen mot de arbetandes herravälde, mot arbetarstaten, mot sovjetmakten i den viktigaste och mest brännande frågan, frågan om brödet.

Notera att i Contras version står det ”mest akuta av frågor” och den engelska versionen lyder ”acute of issues”, medan i den sovjetiskt godkännda översättning till svenska står det ”mest brännande fråga”. Frasen ”the rule of the toilers” i den engelska versionen motsvaras i contraversionen av ”de regler arbetarna…”, men i VV3:2 versionen av det korrekta ”de arbetandes herravälde”. Contraversionen har även versalt S på frasen ”Sovjeternas makt”, vilket motsvaras av den engelska texten Sowiet power, men VV3:2 har det på svenska mer korrekta ”sovjetmakten”. Telegrammet till Izvestija finns bara omnämnt i contraversionen:

Det framgick med all önskvärd tydlighet i mitt telegram till Izvestija förra veckan hur de rikemän och den bourgeoisie, ja - i sanning, men om ej tidigare nämnt, gällande också de småbönder, kulaker och blodsugare, skall behandlas som motsätter sig denna enkla regel. Exempel måste statueras, därför bör samtliga de punkter vilka fastslogs på mötet med kamraterna från moskvasovjeten (XII) iakttas i varje belägenhet där arbetarstatens spannmålsförordningar bryts.

Ett telegram till Izvestija sändes verkligen av Lenin, och behandlar kulaker och spannmålsfrågan. Stefan Lindgren återger det i sin biografi över Lenin (Lenin, Fischer & Co, 2001, s. 163).

11 augusti 1918
Till Penza Kamraterna Kuratjev, Bossj, Minkin och andra kommunister i Penza. Kamrater! Kulakupproret i distrikt fem måste skoningslöst slås ner. Det ligger i hela revolutionens intresse, ty nu står sista striden mot kulakerna. Vi måste statuera exempel. 1.Häng (häng absolut så att folk ser minst 100 kända kulaker, rikemän och blodsugare. 2. Publicera deras namn. 3. Ta ifrån dem all spannmål. 4. Ta gisslan – enligt gårdagens telegram. Gör så att folk inom hundra versts avstånd verkligen ser, skakas av och börjar skrika vitt och brett om att man kväver och stryper blodsugarna kulakerna. Bekräfta mottagandet och verkställandet med telegram. Er Lenin
P. S. Hitta så hårdföra personer ni kan.

Detta, eller rättare sagt ett snarlikt, som också uppmanade till att sätta personer som var tvekande inför koncentrationsläger i ett läger utanför staden, publicerades alltså i Izvestija. (Lindgren, 2001, s. 163). Om Lenin i något annat telegram eller artikel refererar till detta telegram är obekant, men det har alltså sin bakgrund i samma svält som ”Om hungern”. Det finns dock inte med i artikeln. Förutom de språkliga aspekterna, och den dåliga överensstäömmelsen mellan VV3:2 och contraversionen finns det ett par punkter som rör utseendet – typografin – på den .jpg-bild som kommer från Contras forum. Det första är att bilden föreställer en vänstersida med sidnummer 761. Det är mycket ovanligt, och stämmer inte med VV3:2, där udda sidnummer är högersidor. Detta stämmer för de allra flesta böcker (alla som jag kontrollerat, till exempel: Lindgren Lenin Fischer & Co, 2001. Marx, Theories of Surpulus Value Progress, 1968. Mshvenieradze Den nya antikommunismen Progress/Fram, 1977.) Det andra är att man i näst sista raden, första stycket använder ett bindestreck som tankstreck ”…ja - tvåhundra…”, och i resten av texten använder riktiga tankstrek n-dash (–). I VV3:2-versionen använder man sig dock av m-dash, som är ett längre tankstreck (—). Detta används även i andra Progress-publikationer, och även i utgåvor från Förlaget för litteratur på främmande språk. Det tredje är att man i contraversionen använder citationstecken som ser ut så här ”xx”, medan man i VV3:2 använder citattecken som ser ut så här »xx». Även detta följer mönstret hos andra Progress-publikationer. För det fjärde så är typsnitten inte detsamma, vilket avslöjas lättast genom att jämföra sexan (6) i sidnumrena. VV3:2 framstår även som mer ”sotig” i trycket än contraversionen. För det femte så ser indraget i det tredje stycket i contraversionen ("Men hur skall denna enkla…") ut som två blanksteg, medan man i VV3:2 (och i i stort sett alla andra böcker) använder helfyrkantsindrag. Efter genomgången så råder det inga tvivel om att contraversionen är ett falsifikat.

Något mer om Lenin-citat

2005-12-16T13:10:00.000+01:00

OBS!!! CONTRAS SIDHÄNVISNING OCH DE DOKUMENT SOM STYRKER DEN ÄR ANTAGLIGEN FALSKA. JAG ÅTERKOMMER SENARE I FRÅGAN. SE KOMMENTARERNA HOS BULTEN I BO TILLSVIDARE. Då det famösa Lenin-citatet "Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer." har hittats (av Contra och Bulten i Bo) så har jag lite läsning att göra. Vad som framgår av det material (tryckort, text) som finns tillgängligt via Contra så är citatet taget ur Valda verk i tre band, band 2, s. 761 (Fram, 1979). Sammanhanget handlar om att den som inte arbetar inte heller skall få ta del av samhällets frukter, för att undvika svält. Det som nu skall göras är att läsa hela den artikel som citatet är hämtat ifrån (vilken vet jag inte, jag måste slå upp den i VVi3:2) och referera den, så att bilden blir lite fylligare än vad som nu är fallet. Aqurette skriver att han ska svara de sansade bloggar som har ifrågasatt honom. Jag ska här föregripa hans svar helt kort: citatet han refererade till var bara till hälften rätt (eller måhända är båda hälfterna rätt, men de står inte att finna i ett och samma sammanhang), och när de båda leden sätts samman så blir det ett helt annat yttrande än det Lenin gjorde. Det är inte okej. Det är förfalskning.

Saxat från Proletären

2005-12-13T22:07:00.000+01:00

Proletärens ledare vecka 49 handlar om borgardrevet efter Katastrofkommissionens rapport, och skevheten i krisberedskapsdebatten. Läs den. Jag bjussar på slutorden:

För övrigt är vi som sagt för att utkräva politiskt ansvar, också personligt ansvar. För svikna vallöften. För det politiska bedrägeri som består i att säga en sak före val för att sedan göra tvärtom efteråt. För en politik som accepterar massarbetslöshet och befrämjar social nedrustning. För lurendrejeriet i samband med EU. För pensionsbedrägeriet. För behandlingen av de apatiska flyktingbarnen. För kärnkraftsbedrägeriet. Av dem som bakom ryggen på folket fört Sverige i krig. Men det får vi ta en annan gång. För att skurkarna är så många. Och ansvarslistan så oändligt lång.

Ny kulturpolitik

2005-12-13T19:59:00.000+01:00

I dagens kulturnyheter talas det om att det behövs en ny kulturpolitik. Det är rätt, då dagens kulturpolitik inte är för en folkens kultur – utan för elitens och institutionernas kultur. "70-talets fina tal om att nå alla gäller inte idag. För mycket resurser går till institutioner, vars publik inte speglar befolkningen." Så skriver man på Kulturnyheterna. Och det är en sanning. Arbetare och de med gymnasial eller förgymnasial utbildning tar del av mindre kultur överlag. [1] Den skillnad som finns bör man tillskriva inte bara kulturutbudet, utan även vanan av att konsumera kultur, en parallell till studievanan. Att förstå avancerad litteratur, till exempel, kräver mer än bara läskunnighet: det kräver läsfärdighet. Lars Furuland skriver angående den tidiga arbetarrörelsens förhoppningar om att det svenska folket skulle bli ett läsande folk att han är "benägen att i varje fall ge [Harry] Järv rätt i att man knappast kan påvisa olikheter i 'den intellektuella och känslomässiga utrustningen', som är så stora som de faktiska skillnaderna i läsvanor. Det är nämligen, menar Järv, inte förmågan utan snarare viljan som brister, och detta beror på 'en ond cirkel bestående av miljöskador (åsamkade i hemmet eller i skolan), bristande träning, kulturfientlig ideologi'." [2] Så, vad är det den nya kulturpolitiken måste kontra? Jo, hundraåriga traditioner av kulturförsakelse hos arbetarklassen. Att bryta den onda cirkeln. Och detta var alltså det man försökte på 70-talet, både från vänsterns håll och från statens håll. Man hade vissa framgångar med till exempel teaterscener i miljonprogramsförorter, satsningar på bibliotek et cetera. Idag så är det verksamheter som det skärs i. Kulturen som ligger närmast, biblioteksfilialen och den utlokaliserade scenen får strypta anslag, för att det centrala skall klara sig. Det är helt fel väg att gå. Om kulturen skall vara en folkens kultur så ska den finnas där folket finns. I bostadsområdena, på arbetsplatserna och i skolorna. Bara så kan man bryta cirkeln – med hög exponering. För det är med kultur som med sprit. Man konsumerar mer om det finns tillgängligt. [1] Kulturbarometern 2002. Kulturådet: Stockholm, 2003, s. 14ff. [2]Furuland, Lars, "Konsten att läsa" i Ljus över landet. Gidlunds bokförlag: Hedemora, 1991, s. 17.

Vad med radikalismen?

2005-12-12T01:06:00.000+01:00

I mitt dagliga värv träffar jag människor med intellektuell kapacitet och kokande sinnen. Människor som är upprörda över dagens samhälle. Vissa är nostalgiskt tillbakablickande, andra är aggressivt nytänkande. Vad jag dock inte träffar är radikalt handlande människor – varken av den förra eller senare sorten. Nu är detta inte en i raden av texter som undrar var folkrörelserna tog vägen, eller varför unga inte går med i SSU (eller MUF, CUF, LUF KDU eller UV). Frågan är nämligen redan besvarad: etablissemanget och dess symbolrörelser är misstrodda. Med rätta. Men det är som sagt inte detta denna text handlar om, utan den handlar om varför det inte kommer något nytt. De små vänsterpartierna är lika små som förut, Attac dog när mediernas intresse gjorde det och så vidare. Vad som finns idag är ett myller. Och vad än hrr Hardt och Negri med epigoner och apostlar än vill hävda så får detta myller inget gjort. De som idag i praktiken försvarar arbetarklassen (om än bara till hälften och inte alls ibland) är sådana urtidstingestar som LO och vissa småsossar (i SAP och V). Alltså en arbetarrörelsens schizofreni – slå med ena handen, plåstra om med den andra. Men vad gör de som jag träffar, som är så upprörda? I stort sett ingenting. En delförklaring till detta är att de jag träffar är studenter och lektorer, doktorander och doktorer – på filosofisk fakultet. Det vill säga de som alltid är upprörda men aldrig gör något egentligt. Men! -68 så ockuperade man i alla fall sitt kårhus, delade flygblad med arga texter och – och detta är det viktigaste – man hävdade sin rätt, och att denna rätt var baserad på ett vetenskapligt studium av verkligheten. Det gör man inte idag. "Verkligheten är död, leve verkligheterna!" Ur den i många fall positivt kritiska intellektuella rörelse som uppstod i reaktion mot en förstockad akademi – postmodernism – har en relativism stigit fram, en relativism som för den radikale verkar passiviserande. Man har ingen fast grund av verklighet att basera sina krav på, de blir bara ännu en historia som berättas. Ibland har det talats om ett "Science Wars" mellan humaniora/samhällsvetenskap och naturvetenskaperna. Det är fel. De naturvetenskapliga ämnena som har som den yttre världen som sitt studieområde behöver inte bry sig om de epistemologiska (och ibland ontologiska) påståenden som relativister gör. Nej, kriget står inom humanvetenskaperna, och de som lider förlusterna vid en postmodernistisk framryckning är vänstern.

Bara slarv, inte lögn

2005-12-11T23:41:00.000+01:00

I veckan som gick fick jag ett brev från Lunds universitets bibliotek i vilket de förklarade att ett par böcker av Lenin jag beställt blivit ytterligare försenade. De undrade om jag ville fortsätta vänta. Jag ringde biblioteket och meddelade att jag inte längre är intresserad av böckerna. Det har gått så lång tid sedan ifrågasättandet av ett citat jag publicerade här på bloggen att jag inte längre vill lägga tid på att leta i böcker för att bekräfta det. Jag har mycket viktigare saker att göra. Men samtidigt kräver saken ett avslut eftersom jag lovat mina läsare detta.
CLK Aqurette

Aqurette skriver på sin blogg att det enbart var slarv, och inget annat, som gjorde att han publicerade ett obelagt Lenin-citat. Jag har inga skäl till att inte tro honom, Lenin-citatet passade hans bild av den gamle ryssen, och sålunda publicerade han det. Med den ursäkt och förklaring som Aqurette ger på sin blogg idag, så är väl saken utagerad. Det var dumt och slarvigt, som det gärna blir när man ideologiserar. Vad kan vi då lära av det hela? För det första att även de som ibland kan verka dumdryga kan framföra en ursäkt. För det andra att de enda delarna av Lenins Valda verk som inte finns tillgängliga på Lunds UB just nu är del 2. Den är tydligen utlånad i alla olika uppsättningar på svenska. Att just den är den populära delen i alla olika upplagor kan jag inte förklara, men att Lenin läses är ju alltid trevligt.

Kulturell ogräsbekämpning

2005-12-09T22:40:00.000+01:00

Medan min vän på Kulturella fåror ar börjat plöja upp ny mark i det intellektuella landskapet, så har jag tänkt att ägna mig lite år vad som skulle kunna ses som trädgårdsskötsel i jämförelse. CLK Aqurette skrev för ett tag sen om Lenins ondska. Citaten som användes hävdades vara falska, eller i vilket fall inte finnas i den källa Aqurette hänvisade till (V. I. Lenin, Valda verk, del 2, "Förlaget för litteratur på främmande språk", Moskva 1956, s 701f). I själva verket så finns det inget utgivet av Lenin på svenska 1956 som heter enbart Valda verk utan det heter Valda verk i två band och består av två band, med två delar var. Dock, band 2 har i alla fall i sin andra del nog med sidor (851) för att kunna komma ifråga. Slår man upp sida 701, så finner man dock inte citatet. Ingen av de andra delarna innehåller tillräckligt med sidor (band 1:1, 661; band 1:2, 640; band 2:1, 531; band 2:2, 851). När detta kom till CLK Aqurettes kännedom medgav han att han inte hade läst oroiginalkällan, utan bara en andrahandsredogörelse, som han bedömde som trovärdig. Dumt, kanske men det har nog hänt oss alla nån gång (även om vi inte publicerar det på nätet utan en ordentlig faktagranskning). Samtidigt som CLK erkände att han hade gjort ett misstag, så skrev han att han skulle försöka spåra citatet, som han fortfarande trodde (tror?) var rätt. Detta var alltså den 15 november innevarande år. Så, om man får undra, hur går det för CLK? Det är det ingen som vet, men jag skulle tro att det lär dröja innan vi får svaret för det är inte första gången någon använder sig av citatet, och det är inte första gången det inte hittas. Som ett PS så kan jag tillägga att jag fick Ture Nermans Arbetarnas bildningsarbete (1923) från Lunds universitetsbibliotek (varifrån CLK har beställt Lenins skrift) på en vecka, så jag tror inte att det är Lunda-bibliotekarierna som gör att CLK inte har postat sina resultat på sin blogg. [2005-12-12] Tillägg: Jag sprang in i denna historia borta hos Bulten i Bo

Vetenskapen och socialismen

2005-12-09T17:51:00.000+01:00

I dagens läge så är vetenskapen – i den breda meningen - till viss del influerad av marxismen. Inom historieforskningen är detta tydligt, man är hur man en vrider och vänder på det tvungen att förhålla sig till den marxistiska historiefilosofin, och den materialistiska utgångspunkten är legitim och nödvändig. I andra discipliner, så är det absurt att tala om marxism, till exempel fysik eller biologi. Detta utan att säga att fysiker och biologer inte kan vara inspirerade av den dialektiska materialismen på samma sätt som marxister (om nu hrr Engels och Marx hade godtagit den definitionen) har blivit inspirerade av fysiken och biologin. Inom humanioran så är det marxistiska genomslaget väl känt, och numera tillbakaslaget, dock med vissa fickor av kvardröjande klassperspektiv och dialektisk analys. Dessa små reservat handlar nog oftast om att den aklademiska omsättningen (dödsfrekvensen) inte är tillräckligt stor i västerlandet, snarare än akademias acceptans av de samma. Efter en sån summarisk genomgång av läget, så kan det vara lämpligt att komma till poängen. Och poängen är vad denna 'blogg' överhuvudtaget skall handla om: hur knyta ihop vetenskapen med socialismen, så att de båda mår bra av det.