Kulturens klassmärke

Anteckningar inför en essä Hur påverkar vår klassposition vår kulturkonsumtion? Att vår klassposition påverkar vår kulturkonsumtion är vad man skulle kunna kalla en fakticitet, om man ser till klasserna i stort. Det finns uppenbara skillnader i kvantiteten kultur de olika klasserna får sig till livs. Hur påverkas då det enskilda? Den enskilde borgarens kulturkonsumtion följer inga absoluta schematan, men likväl så uppvisar den sammanlagda borgerligheten andra mönster än proletariatet, och de enskilda proletärernas kulturkonsumtion – som finns i spannet mycket avancerat till närmast icke-konsumtion – visar samma mönster som bourgeoisien: det som ser ut som en slumpmässig anhopning av kulturkonsumenters vanor låter sig beskrivas i klasstermer. Men hur förklara dem? Att dra enkla streck mellan de materiella förhållandena i stort, och utifrån dem säga det ena eller andra om en individs tycke och smak är ogörligt. Det abstrakta kan inte till fullo förklara det konkreta. Då är frågan, kan vi genom att titta på det specifika fallet – den konkreta materiella basen – förklara skillnader i kulturkonsumtion? Jag tror att det är görligt, och tillbörligt. Genom att skärskåda de levnadsförhållanden som individen har (och inte minst viktigt – har haft), så kan vi finna de faktorer som lockar fram den kulturella lustan, och använda denna kunskap politiskt (och inomkapitalistiskt) för att jämna ut förhållandena, och ge chansen att bli intellektuella, kulturella och spirituella till en större grupp. Förutom konsumtionssidan så har vi produktionssidan och innehållsfrågan – kan vi där forska på samma sätt? Ja, torde svaret bli – med reservationen att individen måste förstås som aktörerna och inte alltid som en person av kött och blod.

Trivialt konkurerrar med trivialt

Har precis avslutat den fjärde deckaren på kort tid, och inte nog med det så har jag påbörjat en bok av Dean Koontz. Jag har blivit triviallitteraturens kung! Vad som dock är det mer intressanta i detta, förutom att jag pseudoblottar mig själv för världen, är att denna läsning av skräp (ja, det är i mångt och mycket skräp – reaktionärt sådant) inte stjäl tid från annan läsning utan från mitt tv-tittande och internetsurfande. Min läsning av kvalitets- och facklitteratur samt min radiolyssning är i stort sett oförändrade (trots att jag läst fyra och en halv deckare sen i lördags). Min vän Kulturella fåror skriver det klart och tydligt: "Triviallitteraturen konkurrerar inte med kvalitetslitteraturen, den tävlar med dokusåporna och bingoprogrammen."

Att bestämma sig på förhand

Tydligen så är man inte betrodd att debattera med vissa liberaler om man länkar till Bulten i Bo och Jinge, i alla fall inte om den liberala debattören heter Delphi-Lisa: "Innan man slösar för mycket tid på Malte [VoS] rekommenderas att läsa hans blog med hänvisnignar till både jinge och bulten. Bara för att känna in vad man pratar med/mot då...*" Att känna mig på pulsen genom att debattera med mig eller i alla fall läsa vad jag själv skriver här på min blogg verkar inte vara en metod som faller Hr/Fru/Frk Delphi-Lisa i smaken, bättre då att döma mig efter vad två personer jag aldrig träffat skriver. Ja, det är en konstig attityd, må jag säga. PS. Vill ni döma mig efter vad någon annan skriver så bör ni titta in hos Kulturella fåror, min allra bästa vän och kamrat, som jag har mer att göra med än både Bultas och Jinge. * www.louisep.com, "Under skatter vi digna…", kommentar avDelphi-lisa 02/05/2006 - 21:52

NMI – Inte att lita på

Jag tänkte här ge mig in i den debatt/trashing av NMI (Näringslivets Medieinstitut) som har pågått sen de slog upp portarna. Jag tänkte dock inte fokusera på att de köper horor, har anställda som hetsar mot historiker eller genomför undersökningar på lite mysko sätt. Jag tänkte ta nivån strax över och förklara varför NMI aldrig – aldrig! – är att lita på, att deras rapporter inte är mer värda än de elektroner de består av (i deras elektroniska form, när de trycks på papper så blir pappret värdelöst och inte värt något alls). Det så fint betitlade institutet är en Timbro-skapelse, och således satta att inte föra ut ett nyanserat och välgrundat budskap utan vad som är deras chefer behagliga budskap. Jag hävdar det trots att de själva beskriver sig som snudd på medievärldens räddare [1]. Hur kan jag då rättfärdiga detta mitt ställningstagande? Det är ganska simpelt: Timbro (med NMI) är en verksamhet som kostar pengar, och Svenskt Näringsliv som sponsrar Timbro köper inte tjänster som är dem obehagliga. Marknadslogik. Jepp, så enkelt är det. Nu kommer du säkert vilja invända att tidningar kan vara obehagliga för deras ägare. Ibland. Då ska du betänka att det är 1) sällsynt och 2) olika sorters verksamhet. Tidningsägare köper arbetskraft och arbetsprodukter av ett antal personer för att vidaresälja detta till det som ibland kallas gemene man, alltså du och jag. Därför blir det för (kommersiella) tidningar viktigt att ha ett säljande innehåll, så att tidningsägarna kan realisera sin profit. NMI säljer inget, de ger bort, tillhandahåller innehåll utan betalning från läsaren (varken genom reklam eller direktbetalning). Det är inget direkt kommersiellt profitintresse som styr, utan det är ett mer långsiktigt mål (sådant som alla klassorganisationer har – åsiktshegemoni). Det är inget konstigt med det, men det för med sig att material från NMI är propaganda – annars skulle det inte produceras. Nu ska inte inlägget tolkas som att jag är emot klassbaserade organisationer, eller propaganda [2] i sig. Jag är emot borgerliga (som i borgarklassen, inte pajasalliansen) klassorganisationer och deras propaganda, som är ett vapen riktat mot arbetarklassen. [1] "Om Näringslivets Medieinstitut", www.nmi.se 2005-04-29. [2] Med propaganda menar jag "mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning." Nationalencyklopedin [www] http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=287594 2005-04-29

Boktips: Män som hatar kvinnor

Boken Män som hatar kvinnor är en ganska vanlig kriminalroman om en journalist i onåd och en hacker med Aspergers syndrom (?). De löser 50 år gamla religiöst inspirerade sexualmord, liksom en drös nya och får mördaren att ta livet av sig. Vad som skiljer Stieg Larssons deckare från de värsta dussinböckerna är suget i den, ett sug som är om inte större så lika stort som i den till handligen och karaktärerna tämligen mediokra Da Vinci-koden av Dan Brown. Båda är pageturners, som man helst läser ut i ett svep, och man har överseende med de brister de kan ha. Alltså: för en snabb och medryckande läsning så är Män som hatar kvinnor att rekommendera! Larsson, Stieg (2005) Män som hatar kvinnor. Norstedts: Stockholm.

Om Tjeder och axiomen

David Tjeder, genusvetare, tar på sin blogg upp vad han ser som en möjlig svaghet hos genusforskare: att axiomatiskt utgå från att det som studeras är problematiskt ur ett genusperspektiv. Han ger ett ganska roligt exempel*, som vi inte ska fördjupa oss i. Kort går det ut på att man kan läsa in genusproblematik i i stort sett allt, och hamna i en situation som gör att man inte kan motbevisa genusteorierna. Med detta inte sagt att så är fallet överallt och alltid, mer att det inom genusvetenskapen (eller fältet eller korsningen) finns dålig forskning och vetenskap, precis som i alla andra vetenskapliga områden. Nåväl, när jag läste Tjeder, så dök Leo Löwenthal upp, inte i person, men väl i text (eller snarare i mitt huvud, som ett minne av några rader som jag läst och citerat i min magisteruppsats). Löwenthal skriver i alla fall att man genom att titta på den ekonomiska basen inte kan förklara kulturen till fullo ('in its entirety'), alltså att överbyggnaden har en viss autonomi i förhållande till basen. Denna autonomi uppkommer av att tidigare kultur påverkar den nuvarande och att människans tankeverksamhet i sig inte är en direkt avspegling (determinerad) av basen. Översatt till genusvetarna så torde det ovanstående betyda att även om det grundläggande mönstret är genus, och detta bestämmer, men inte överbestämmer, våra medvetanden så finns det uttryck som inte kan – till fullo – förklaras av genus. Jag vill inte lägga de orden i munnen på Tjeder, men det är så jag tolkar honom – och det är sympatiskt. Nu är det inte bara genusvetare som kan tänka och analysera axiomatiskt, det finns en hel del marxistiska tänkare som är lika förtjusta att se klassproblematik i allt och proklamera eviga sanningar, trots att det endast behövs en rudimentär kunskap om dialektiken för att veta att den förbjuder sådana proklamationer, då dess studieobjekt är hur verkligheten oavlåtligt förändras och de processer som ligger bakom förändringen. »Tvärtom, Herr Dühring presenterar oss satser vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk« skriver Engels om Eugen Dühring. Nu menar jag inte att genusvetare presenterar totala system, men jag tror att de precis som mer marxistiskt färgade intellektuella och akademiker riskerar att gå åt det hållet om inte man ställs inför väluppbyggda teorier av annat snitt än det man van vid från sin institution eller avdelning. * Jag vill hävda att alla fyra exempel kan vara problematiska, på grund av att vi i perceptionen tillskriver dem de konnotationer just det Tjeder tar upp, och att avsändarens intentioner måhända är oviktiga. Alltså: att vi uppfattar i stort sett alla bilder genom ett genusraster är problemet. Men det är inget vi ska tjafsa om här, och jag är ingen genusvetare och har antagligen fått det hela om bakfoten.

Fritänkare OCH folkpartist

"Jag är stolt folkpartist men också en fritänkande individ." Erik Svansbo, folkpartistisk riksdagskandidat

Proletären om "ungdomsavtal"

[…] Men den borgerliga arbetslöshetsstatistiken, som räknar allt som kan röra sig som arbetslöst, till och med de korttidssjukskrivna, ger vi inte mycket för. Här handlar det uteslutande om att svartmåla i syfte att bana väg för den arbetskraftens rättslöshet som är den borgerliga alliansens mål. Den verkliga ungdomsarbetslösheten ligger förmodligen någonstans emellan de 11 och 28 procenten, d.v.s. mellan 51.000 och 147.000 ungdomar i åldersgruppen 16-24 år är helt eller delvis arbetslösa. Detta trots att ungdomar redan nu är utsatta för den diskriminering som de borgerliga ungdomsförbunden försöka trolla fram som lösningen på ungdomsarbetslösheten. För så är det. Olika former av osäkra anställningar har kraftigt ökat i Sverige under de senaste 15 åren. Denna otrygghet drabbar kvinnor i högre utsträckning än män och invandrare i högre utsträckning än infödda svenskar. Men framförallt är det ungdomar som tvingas hanka sig fram i bemanningsföretag och på olika former av otrygga jobb. Alltså. De senaste 15 åren har sett en gradvis ökning av den otrygghet som borgaralliansen framställer som alexanderhugget i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Men trots det har ungdomsarbetslösheten fullkomligt exploderat. Detta faktum förtränger borgarpartiernas broilers i sin strävan att göra arbetet fullkomligt rättslöst i förhållande till kapitalet. Det grundläggande problemet har inte ett skvatt med ”för stor” trygghet eller ”för lite” flexibilitet att göra. Istället handlar det om att utbudet av arbetskraft är för stort i förhållande till efterfrågan. Det kan synas absurt - en produktionsordning som inte förmår ta tillvara den resurs som den mänskliga arbetskraften utgör är slösaktig och barbarisk. Men sådan är nu kapitalismen. Arbetslöshet ger arbetsköparna möjlighet att välja och vraka bland de arbetssökande och möjlighet att sätta press på dem i arbete. Därför älskar kapitalägarna arbetslöshet lika mycket som vi andra hatar den. […]

Proletärens ledare, 11 april 2006

Vad vill Tönnesson?

Alf Tönnesson är en rik man, tillika förläggare och nasare av diverse produkter (bland annat ägare till Nationalencyklopedin, Fleure de Sante, Bra Böcker och International Masters Publishing – IMP). En på de allra flesta sätt framgångsrik man som till och med har lyckats vända Bra Böckers negativa röda resultatsiffror till positiva, svarta dito. Imponerande. Bra Böcker levde länge bra på sin bokklubb, där det gröna lexikonet var ett starkt försäljningsargument. Tyvärr så gick det inte i längden, det blev för dyrt. Innan Tönnesson kom in och lyckades rekonstruera verksamheten för Bra Böcker så kostade ett bokpaket i bokklubben 600 kr, där hälften av kostnaden var för lexikonet. Alldeles för mycket pengar för den som är intresserad av Bra Böckers utgivning, som riktar sig till de som uppskattar masslitteratur, alltså helt vanligt folk. Vad göra? Dels avknoppa Nationalencyklopedin från Bra Böcker, lägga om bokklubben till den nuvarande konstruktionen, satsa på mer egenutgivet i bokklubben och vad som kanske är viktigast – sakna alla kulturbärande, -byggande och -främjande ambitioner. De böcker som Bra Böcker ska ge ut är "vad folk vill ha". I Svensk Bokhandel nummer 8, 2003 läser vi:

För den som följt Alf Tönnessons karriär, från reklambyrå via arbetet med att marknadsföra Hermods över Hemmets Journal till det första egna företaget IMP så är det ingen överraskning att höra honom prata om vad folk vill ha. Det har varit hans ledstjärna genom hela karriären och det är IMP:s affärsidé – ge folk vad folk vill ha. Vad vill folk ha? Det man köper, kort och gott.

Alf Tönnesson är inte bara ute efter pengarna, kan man tro. Han har satsat över hundra miljoner i det konkursfärdiga Bra Böcker – ett förlag som inte har något kulturellt kapital att skryta med, absolut inte sen NE avknoppades till ett eget bolag. Alf Tönnesson är – tror jag – dels ute efter att bygga sitt imperium (Cydonia Development och IMP) och dels ute efter att tjäna pengar, helst i kombination. Vad Tönnesson antagligen inte är intresserad av är att främja annat än mass- och populärlitteraturen – och det är antagligen därför Bra Böcker har svarta siffror.

Vilket perspektiv skall kulturen ha?

Kultur. Ett för svenskan inte särskilt märkvärdigt eller stort ord men med många och skiftande innebörder. Vad som avses här är inte det antropologiskt färgade kulturbegreppet, som kan sägas inkludera all mänsklig verksamhet, ej heller den mer ursprungliga betydelsen av odling (som vi fortfarande stöter på i ord som 'kulturlandskap' och 'hydrokultur'). Nej, den kultur som avhandlas här är den kultur som kan beskrivas som medvetet skapande av litterära, dramatiska, visuella och audiella produkter avsedda för konsumtion (i en bred bemärkelse) av andra än producenten. Ett vitt kulturbegrepp, men ändock med sina (luddiga) gränser. I denna kultur så kan man kategorisera och klassificera, väga och mäta och ställa den ena kulturprodukten mot den andra och försöka uppskatta nyttan av den ena eller andra. Nu är detta inte comme-il-faut att göra, produkternas värde sägs vara nivellerat och även om så inte vore fallet så vore det omöjligt att uttala sig om vad som är bra och dåligt verkar vissa mena. Och så är fallet. Ibland – av vissa aspekter av verket. Dock kan man göra bedömningar av verkets kvalitet, och vad som är viktigare – av dess nytta. Vad som behövs är en bra verktygslåda med analysverktyg. Har man en gedigen analytisk förmåga och och teorier som hjälper till att fokusera blicken och göra den skarp så kan man uttala sig om nyttan av en kulturprodukt – från ett bestämt perspektiv. Vilka perspektiv behövs då lyftas in i våra analyser, och vilka verktyg behöver vi? Det är egentligen en omöjlig fråga att besvara, då den också är beroende av vårt perspektiv eller – som det mer riktigt borde heta – vår klasståndpunkt. För vissa grupper är klassperspektivet totalt onödigt i kulturanalysen, den skymmer bara det estetiskt njutbara i verket, det som "den bildade medelklassen" (de halvbildade och halvkulturella mellanskikten alltså) ser som huvudpunkten i kulturprodukten. För arbetarklassen borde det vara viktigt med klassperspektivet, men om man ytligt granskar kulturkonsumtionen så verkar det inte vara fallet. Det är fel. Den vulgärkultur som produceras för folkflertalet är en klasskultur, dock inte en klasskultur som stammar ur egen kulturproduktion utan ur Kulturindustrin, som lever på att göra det alla industrier lever på: masstillverka varor. När arbetarklassens kultur kommer fram ur egen kulturproduktion så är klassperspektivet närvarande i mycket hög utsträckning. Ibland uttalat, ofta inte men likväl så finns det där som en del i den berättelse som berättas. Det finns en mängd exempel, från musiken, litteraturen, bildkonsten – den materiella verkligheten sätter sina spår i kulturen även om vi kämpar emot. För oss som är socialister och intellektuella ligger ett ansvar att hjälpa fram detta perspektiv, och att motverka Kulturindustrin. Nu är detta ett, i detta ekonomiska system, utsiktslöst företag då kulturen är inordnad under samma samhälleliga realiteter som annan mänsklig verksamhet, varesig det gäller bilproduktion eller idrottande. En vinst för vad som kan kallas en arbetarklassens kultur och ett nederlag för kulturindustrin är inte att vänta, men små och stora delsegerar kan vinnas. Dock inte av intellektuella, vi är satta att spela hjälparens roll. Vilket är nog så stort om man tänker efter.

Ungbondeförbundarna, reaktionärer

Frederick Federley (cuf) : “- Jag tycker att de franska politikerna ska stå pall gentemot demonstrationerna och jag tänker inte låta dem påverka den politik jag för. Egentligen kan man se oroligheterna som ett rättesnöre. Fransmän är generellt oroliga själar med starka särintressen som ofta gör sig hörda.” (från Jinge) Att kalla arbetarklassen ett särintresse är intressant, särskilt när den lyckas agera tillsammans med delar av mellanskikten. Nu är väl alla som inte tycker som Federley, ungböndernas ledare, särintressen enligt nämnda landsbygdsvurmare*. Ungefär som statare var särintressen för godsägarna och storbönderna på den tiden som Sveriges landsbygd såg ut som man kan tänka sig att Federley vill att den ska göra – öppna fält och nära nog livegenskap. * Jag påstår inte att Federley har något egentligt intresse för småbrukare eller lantarbetare, men jag antar att man gillar höskullar, landskapsdräkt och slikt när man är med i Bondeförbundets ungdomsorganisation. Eller så gillar man bara de gamla blut und boden-traditionerna från trettiotalet.

Ett klargörande

Med anledning av det alltsomoftast usla tv-programmet Existens: Evolutionsteorin, det som ibland slarvigt kallas darwinism, sysslar inte med livets ursprung.

Operation Enduring Beauty – Lägesrapport

Operation Enduring Beauty (renoveringen av min nyss inköpta lägenhet) går nästan efter tidtabell. Köksinredning som skulle byggas är byggd, alla väggar förutom den allt annat en spatiösa hallen är målade och flytten är halvt genomförd – jag själv är dock helt inflyttad. Listan över vad som återstår att göra är kort: hallen skall målas (fotlister skall även lackas), bokhylla skall byggas (det största av de delprojekt som återstår) och böcker samt lite krams skall hämtas från den gamla lägenheten. Vad gäller de mer adminstrativa delarna så har jag från och med internet och telefon (samma nummer som innan) och ett elavtal med Eon. Operation Enduring Beauty beräknas vara avklarad om en vecka, Inshallah.

Uppehåll i skrivandet

Som ni märker har jag inte skrivit särdeles mycket den senaste tiden. Det beror enbart på att jag har blivit med köpelägenhet och ägnar min tid åt att renovera denna. När det är klart så kommer jag att blogga på som förut, men ni som vill ha något annat att läsa under tiden så rekommenderar jag Kulturella fåror, min mycket gode vän och kära kamrat. Dessutom bör ni läsa Frihet & Framsteg, Bulten i Bo, Jinge, Esbati, Fotolasse, Röda Raketer, David Tjeder, Tora Breitholtz, Fredrich Legnemark, Mr Brown, Motvallsbloggen, Olydig och sist men inte minst: om ni gillar ungcenterns söta och starka kvinna från Värnamo läs då Annie. Vad gäller tidskrifter så vill jag rekommendera Clarté, Folket i Bild och ungkommunisternas Rebell. Tidningen Proletären ger dig ett arbetarperspektiv på verkligheten.

Till frågan om våldet

Utbildningsradions serie "Drömsamhället" har nu även avverkat kommunismen. Ett överlag dåligt program, som väntat. Dock så fanns det mycket intressanta bitar, främst en liten sekvens när Kalle Larsson (v), som tydligen själv betitlar sig kommunist, på en direkt fråga säger att han inte tror på våld i samband med kommunismen. I ett har han rätt, under kommunismen (Marx högre stadie) så kommer den organiserade våldsmakten i arbetarklassens tjänst inte behövas, då klasserna är upplösta, non-existenta. Vad gäller socialismen (Marx lägre stadie) så har KL fel – definitionsmässigt. Då det under socialismen existerar en arbetarstat – arbetarklassens organiserade våldsmakt – så måste man vara FÖR våldsmakten under socialismen. Man kan hoppas att det inte behöver bli blodigt, men våldsmakten måste finnas där, om man inte tror på kapitalismens omedelbara överslag i kommunism – det klass- och statslösa samhället. Kalle Larsson har dock efter programmet på sin blogg förklarat sig vara positiv till viss befrielsekamp. Det är gott. Hoppas att han också vill förklara sig positiv till arbetarstaten.

Vad är post scriptum?

En person kom in på min sida från Google-sökningen 'vad är post scriptum'. I och med att jag inte skrivit något om det så var personen antagligen lika undrande när den lämnade min sida som när den kom. Men, om du kommer tillbaka så har du här svaret: post scriptum (eller mer riktigt på svenska – postskriptum) är latin och betyder 'efter skriften'. Ofta används förkortningen P. S. eller PS. och i regel så finner man ett post scriptum i brev men det kan även förekomma i andra skrifter, särskilt om de är hållna i en personlig ton.

Social konstruktion av Förintelsen?

Ian Hackings Social konstruktiuon av vad? är en läsvärd bok för den som är sysselsatt med humanvetenskaperna. Boken tar upp, förklarar och argumenterar för och emot 'social konstruktion' på ett synnerligen balaserat sätt. Hacking visar på ett övertygande sätt att det är idén om ett fenomen eller objekt som oftast avses vara socialt konstruerat ('idén' bör läsas som kategori eller begrepp här). [1] Ett exempel på hur man har argumenterat mot 'social konstruktion' och relativism rör Förintelsen. Om man accepterar relativismen så måste vi acceptera Förintelse-förnekare. Hacking skriver att "[n]ästa steg i den ökända serien av förnekelser av Förintelsen skulle kunna vara en bok med titeln Den sociala konstruktionen av Förintelsen" [2]. Här behandlar Hacking Förintelsen (som konsekvent skrivs med ett versalt f) som ett objekt, och inte idén om ett objekt, och således skulle Den sociala konstruktionen av Förintelsen som verk vara historierevisionistiskt och förnekande av den nazistiska förintelsen av judar och andra. Det är ett antagande som blir mycket spännande när man ställer det mot en bok som rent faktiskt behandlar Förintelsen (med versalt f) som en social (eller rättare sagt ideologisk) konstruktion – Förintelseindustrin [3]. I Norman Finkelsteins, till omfånget lilla, bok Förintelseindustrin förnekas inte förintelsen en enda gång, men Förintelsen (idén – så som den förs fram av vissa organisationer och personer) utsätts för skoningslös kritik. Förintelsen (den med versalt f) visas fram som den ideologiska konstruktion som den är. Finkelstein skriver att han hävdar att "»Förintelsen« är en ideologiskt färgad framställning av den naziztiska förintelsen" [4]. Finkelsteins grepp är bra, för vi måste kunna dikutera de myter [5] som finns kring den nazistiska förintelsen och hur dessa används ideologiskt. Skall detta göras så är Förintelsen (på engelska The Holocaust) ett bra begrepp, för den frammanar alla de mytiska bilder vi bär med oss. Finkelstein skriver alltså den bok som Hacking menar skulle vara förintelseförnekande, utan att lämna minsta tvivel om att den nazistiska förintelsen verkligen ägt rum (och utan att nämna 'social konstruktion'), ett år efter att Hackings bok skrivits. Hacking hade fel i sak, Förintelsen kan granskas som en konstruktion. [1] Hacking, Ian Social konstruktion av vad? Thales: Stockholm, 2000, s. 14–52. [2] Hacking, s. 17. [3] Finkelstein, Norman G. Förintelseindustrin – exploateringen av nazismens offer. Ordfront: Stockholm, 2001. [4] Finkelstein, s. 13. [5] Med myter avses inte lögn eller propaganda, utan de sätt som vi oreflekterat och obelagt tänker och pratar om händelser som vi tillskriver stor vikt.

Ny länk

Med viss tvekan så har jag bestämt mig för att hädanefter även länka till Flamman, vänsterpartiets inofficiella organ, eller "vänsterns tidning" som de kallas (främst av sig själva). Ni ska inte ta min länkning som ett politiskt stöd till tidningen, utan jag länkar för att 1) vänstertidningar, även reformistiska som Flamman, finns det mycket få av och 2) ibland så hittar man läsvärda artiklar där.

Excerpt: Stalin, "Tal till de utländska gästerna vid SUKP(b)s 19:e kongress"

Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk personlighetens frihet - personlighetens rättigheter erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna. De borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den. Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem 'över allt annat'. Nu finns inte ett spår av 'den nationella principen'. Nu säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den. Utdraget är hämtat från Carlsson, Anders [www] "EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk", www.kommunstiskapartiet.org, 2006-02-21.

Folkhälsoinstitutet har inte stoppat öltävling

Vissa bloggare, med politiska poster, lyckas inte läsa innantill i en promemoria från Statens folkhälsoinstitut. Bloggarna är ungmoderaten Johan Forssell samt folkpartisten och politiska sekreteraren Johan Ingerö. De båda (Ingerö med Erixon) hävdar att Folkhälsoinstitutet skulle ha stoppat SM i hemmabryggning. Det är helt fel. FHI har på inkommen fråga från alkoholhandläggare, såsom varandes tillsynsmyndighet, yttrat sig om rättsläget kring arrangemanget i fråga, och har kommit fram till att med gällande lagstiftning så går det inte att avhålla i den form som det nu har. I slutet av PM:en kan man dock läsa: "Det sagda torde inte behöva tolkas så snävt att en hembryggare inte skulle kunna tillhandahålla starköl till en liten krets av smakdomare för bedömning och jämförelse med andra med samma hobby. Även i sådant fall måste dock förtärings- och förvaringsförbuden iakttas." Alltså: Håll SM, men inte under de former som ni har det nu, då det i nuläget är att betrakta som alkoholservering. Forssells kommentar "Vuxna människor som vill träffas för att tillsammans producera och provsmaka lite öl, är det verkligen någonting som ska förbjudas?" är alltså oförståelig, om man ser till vad FHI faktiskt skriver. Antagligen har Forssell inte bemödat sig med att läsa de knappt fyra sidorna, och detsamma gäller antagligen Ingerö.