Ny adress för Vetenskap och socialism

Vetenskap och socialism har följt med Kulturella fåror till Wordpress. VoS nya adress är http://vetsoc.wordpress.com. Blogspot-adressen kommer att ligga kvar men inte uppdateras, så se till att ändra bokmärken och RSS-flöden. Vi ses på Wordpress!

Citat: "En svensk arbetares memoarer"

Metallarbetaren och kommunisten Gustav Ericson:

[J]ag var politiskt väckt så jag gick på kaféerna och läste alla dagliga tidningar. På konditorierna hängde de på pinnar i särskilda tidningshörn. Och på Interklubb hade vi bibliotek. Där läste jag mest politik . Marx och Engels, Lenin och Stalin. Men Eyvind Johnson också och Lo-Johan och Fridegård. Och jag gick på teater och konsert. Det hade börjat redan på ungdomshemmet som då och då tog med oss grabbar på teatern. Gösta Ekman [d. ä. VoS anm.] spelade på Konserthuset. Jag såg Verdun, Tidens Ansikte. Och på Dramaten såg jag de Wahl. Vi gick på Operan också. Jag var väldigt musikintresserad, sjöng i kör. Jag tyckte om att lyssna till orgelmusik. På den tiden var det nog bara i kyrkorna man kunde det. Jag var ofta i Storkyrkan eller Tyska kyrkan och lyssnade. Där gav man konserter. Och där kunde man verkligen få höra körsång. SKP [Sveriges Kommunistiska Parti, VoS anm.] hade abonnemang för sina medlemmar på teatrarna och Operan. Vi kunde gå ganska billigt. Vi gick på revyer också. Jag gick väldigt mycket på sådant, mer än de andra på jobbet. Fan vad du är snobbig, hörde man ibland. Men det var bara från såna som inte begrep att kommunisterna ville bilda arbetarna.

Ericson, Gustav & Rundberg, Arvid En svensk arbetares memoarer. Arbetarkultur: Stockholm, 1973, s. 41.

Vetenskapshistoria: Om arternas uppkomst

Idag fick jag en fin present av min vän och kamrat Kulturella fåror: Darwins Om arternas uppkomst (Natur och Kultur, 2005) i översättning av Roland Adlerberth, med ett läsvärt förord av Nils Uddenberg och fackgranskat noterat av Kaj Bohman (noterna är kompletterade av Torbjörn Fagerström och Leif-Tage Jansson). Darwins stora verk är en av vetenskapens stora klassiker, menar Uddenberg, och visst är det så. Det finns antagligen ingen annan vetenskaplig avhandling som är så uppburen (och faktiskt fortfarande korrekt i det stora hela). Som marxist vill man nämna Karl Marx Kapitalet tillsammans med Om arternas uppkomst men det är att våldföra sig på sanningen. Inte för att Kapitalet inte är en klassiker och ett viktigt verk, utan för att Darwins teorier i så långt större grad har format vår bild av världen. Oftast inte direkt från Darwins bok (eller från moderna evolutionsbiologers verk) utan genom populariseringar och vulgariseringar, men likväl så är vi ett land av mer eller mindre evolutionistiskt färgade människor. Det är gott, även om det hade varit ännu bättre om de avarter av evolutionsteori som florerar och cirkulerar ibland kan göra anspråk på helt fel områden. Till exempel så kan kanske (det finns biologer som så påstår) evolutionen förklara vissa beteenden som vi upplever som moraliskt problematiska. Detta gör dem inte mindre moraliskt problematiska! Evolutionen och biologin kanske kan förklara (med all sannolikhet) hur de första mänskliga samhällena uppstod, men den är otillräcklig som förklaringsgrund till samhällets utveckling när det väl uppstått. Som avslutning så upprepar jag vad jag skrev i samband med tv-programmet Existens' avsnitt om evolution kontra kreation: Charles Darwins Om arternas uppkomst behandlar inte livets uppkomst. Vad som studeras är hur redan existerande liv specieras – delas upp i arter. Vidare så är det inte darwinism som moderna evolutionsbiologer håller på med, evolutionsbiologin innefattar så mycket mer efter den moderna syntesen, som förde samman genetiken och evolutionsteorin. [Ett lästips till den som är intresserad av Darwin, evolution och liv ur ett vetenskaps- och idéhistoriskt perspektiv är Nils Uddenbergs Idéer om livet i två band. En recension av fil. dr. Motvallstanten hittar du här.]

Kvinnor hos nassarna

Fick tidningen Expo idag, en tidning som jag egentligen inte tycker är särskilt bra. Temat för detta nummer var dock intressant: Tjejer i den "nationella" eller "patriotiska" rörelsen. Förutom att nassarna är galna bara i sig, så ställer jag mig frågan om inte nassetjejerna är helt urblåsta. För vem vikll bli reducerad till en barnamaskin, vars största uppgift är att föda små ariska knoddar? Allvarligt talat, är det er dröm?

Marx och Engels om finskt foto (The Helsinki School)

Jag har idag bevistat en presentation av en konstsociologisk D-uppsats och en film, båda med samma ämne: varumärken och kommersialism i konstvärlden, med fotokonstellationen The Helsinki School (läs Timothy Person, curator, grundare och mannen som styr med järnhand) som exempel. Som marxist så kan jag inte hjälpa att Marx och Engels ploppar upp. I Manifestet skriver de att »[b]ourgeoisien har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare." Man kan inte annat än hålla med.

Klärvoajans

I mystikerkretsar, som de runt Torbjörn Sassersson och de runt tidskriften Sökaren, brukar man framhärda i att det finns personer som inte bara kan se det alla kan se, utan att de kan fjärrskåda – alltså se sådant som fysiskt sätt torde vara omöjligt – och skåda framtiden. För varje person med ett något sånär kritiskt sinnelag så framstår dessa anspråk på klärvoajans som antingen självbedrägeri eller självbedrägeri. Vilket som är vanligast låtes nog bäst vara osagt, även om man nog kan vara säker på att de båda existerar. Nåja, nog om charlatanernas och de självbedragnas klärvoajans, det finns nämligen en annan betydelse av ordet, rent etymologiskt: klarsyn. Och i den bemärkelsen så finns det ett antal i sanning klärvoajanta personer. Ibland är de stora erkända intellektuella, som Jan Myrdal eller Bo I. Cavefors (med bloggen Cavefors Position/Nya Svarta Fanor) och ibland är den klärvoajanta en kvinna på Söder: Claire Vojancé! Hon skådar inte in i framtiden, eller med andra magiska förmågor, utan med det litterära inre ögat som ger henne en klarsyn att avundas. Claires blogg heter "Claire Vojancé spekulerar" och är ett måste för den som önskar klarhet.

Hej till Timbro!

Jag såg att Timbro har varit inne på min blogg idag, genom en länk från Esbati. Hej på er Timbro, ni är välkomna att titta runt. Är det något ni undrar över så går det bra att lämna en kommentar, jag svara i regel på alla som bemödar sig med att både läsa och kommentera. Nå, jag har faktiskt en fråga till er: Kan ni fixa ett jobb åt mig? Jag skulle kunna driva typ Näringslivets Kulturinstitut (NKI), och skriva lite allt möjligt om kultur och hur vänstervridet allt är (jag är bra på att nosa upp vänstersaker, jag är ju själv kommunist). Dessutom undrar jag om jag får pröjs för den källkoll* jag utförde åt er angående Lenin-citatet i förordet till Vägen till träldom. Jag uppskattar att det tog mig c:a 30 arbetstimmar, och om vi säger 300 kr/h så blir det 9000 kr allt som allt (ni får pröjsa alla avgifter och sånt, för jag har inte f-skattsedel längre). Deal? *Ni hittar rapporten "Ett falskt Lenin-citat?" här.

I det rådande läget, när Mesopotamien brinner och terrorbalansen har ersatts av terror, utsvettningen av arbetande ökar och utslagningen av dem som förnekas att tjäna sitt bröd eskalerar, är det helt rätt att fråga: varför marxistisk kulturkritik? Ja, varför? Det finns ju som är uppenbart för envar som inte är ideologiskt förblindad mål och kamper för vår rörelse som de facto är på liv och död för stora grupper i världen, och problem vars sociala och mänskliga kostnader är enorma. I Sverige så har vi fortfarande en galopperande arbetslöshet, en ökad relativ utsugning, en cynisk nedbrytning av de arbetandes kroppar och psyken som resulterar i invaliditet för de som redan innan var illa behandlade. Internationellt har vi imperialismens härjningar, med ett nytt Song My i Irak, brösttoner mot Iran, Norra Korea, Venezuela, Colombia och alla andra som vägrar inordna sig i terrorns världsordning, med Förenta Staterna som den ledande imperialistiska och terroristiska staten. Och i detta läge ägnar jag mig åt marxistisk kulturkritik. Visst finns det ett värde i kulturen och den bör ägnas ett studium på sina egna premisser, utifrån sina egna säregenheter och processer. Men är det kulturen som skall vara i blickfånget nu, är det försvarbart? Bara i den mån det teoretiska relaterar till det praktiska, bara så länge den marxistiska kritiken förmår sätta nya vapen i händerna på den rörelse vars existens är förutsättningen för en sann marxitisk kritiks existens. För det är så, utan en revolutionär rörelse, så kan ingen revolutionär teori existera: enbart i förbindelse med arbetarklassen, den revolutionära klassen, kan en mångsidig, användbar och progressiv teori växa fram. Blir den avskuren från arbetarnas kamp så blir det skolastik, att med matematik söka bevisa Guds existens eller meddelst lingvistik transformera bögar till en samhällsklass. Övningar i resonerandets ädla konst, utan något värde för den högst verkliga kamp som försigår utanför institutioner och studerkamrar. Som en karriärväg kan skolastiken te sig lockande, man får på ett beläst och spirituellt sätt skriva om än det ena än det andra och vinner i intellektuellt hänseende aktning i salongerna, låt vara att man sällan är mer intellektuell än den simplaste notisskribent på Aftonbladet, men man får en air av kontinental radikalitet som går så väl ihop med en konjak eller en skotsk maltwhisky. Är man dock mer menande i sin kulturkritik så bör man ställa sig frågan: Cui bono? Vem tjänar på detta? Är det ett högst individuellt nöje, där njutningen av att formulera och publicera sig står som priorité primaire, så faller alla anspråk på att bedriva kritik, vilken storslagen teori om det gamlas störtande man än använder sig av, vare sig man kallar den modern eller postmodern, marxistisk eller post- dito. Vad som gäller för den marxistiska kulturkritiken är alltså att inte pro primo söka utveckla den ena eller andra litteraturteorin, eller finna lagen för verbens påverkan av klasskampen eller vice versa. Uppgiften står som följer: att meddelst kulturkritik söka understödja arbetarklassens kamp, och hjälpa den att flytta fram sina positioner. Politik, alltså. Marxismen är inget perspektiv, således, som man tar, det är något man gör. En upprorshandling, en spark i magen på det stelande, det vittrande. Det är att ge upp kraven på allomfattande spiritualitet och erkänna brutalitetens förlösande kraft. Men det är inte heller fascismens allomfattande brutalisering av konst och kultur, samhällsliv och politik. Det är en politisering av brutaliteten, där brutaliteten - det hårtslående - riktas, helst med kirurgens precision när han skär ut en tumör. Men det är också insikten om att enbart brutalitet och det hårtslående inte räcker. Tendentiös kultur utan estetiska och poetiska kvaliteter betjänar ingen annat än som material att användas till fördummning och den mest mekaniska indoktrinering. Yttermera så är det marxistiska perspektivet det motsatta mot det som vill estetisera politiken, vårt perspektiv vill politisera konsten. Och för oss som inte är kulturproducenter, utan kritiker så innebär det att vi främjar det politiserade, och själva politiserar våra analyser – som ett led i klasskampen. Ovanstående är grunden till varför man för en marxistisk kulturkritik. Utan den så blir det ett ihåligt bygge och barocka analyser.

D Cardell

Det finns en blogg som går under namnet D Cardell. Det är en utmärkt blogg med skarpa, analytiska inlägg i skärningspunkten mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik. Att säga att den är helt utan problem är att ljuga, men den faiblesse för så kallade post*-moderna teorier som hr Cardell uppvisar förtar inte värdet av hans envetna gnetande för – inte de svaga, utan de verkligt starka - arbetarklassen och andra exploaterade skikt. * Exakt vad brevförmedling (och andra tjänster vi förknippar med Posten) har med dessa teorier har jag aldrig blivit klok på, men det kan vara så att det helt enkelt är så att det är postiljoner som tänkt ut dem. Det skulle kunna förklara den något splittrade bild som post-modernismen ger: det är inte lätt att läsa adresser, springa i trappor och filosofera samtidigt utan att tankarna blir lite splittrade.

Frankfurts mest berömda skola

Frankfurtskolan, en grupp personer som satt i Frankfurt och bedrev forskning inom samhälls- och kulturvetenskaperna har av Aqurette utnämnts till marxister. Jag tror att både Adorno och Habermas skulle vara smått besvärade av den etiketteringen, men det är egentligen inte det intressanta med herr Aqurettes skriveri: att avfärda frankfurtianerna som strunt, med en hänvisning till att de var/är marxister, är i sanning ett mycket intressant grepp. A priori-diss inte utifrån deras vetenskap, utan på grundval av deras politiska hemvist känns lite unket faktiskt. Lite som att man skulle behöva vara stämplad som politiskt korrrekt av ett nattväktarstatens forskningsinstitut (som ju självklart är privat och här reinkarnerat i Aqurettes kött).