Om Tjeder och axiomen

David Tjeder, genusvetare, tar på sin blogg upp vad han ser som en möjlig svaghet hos genusforskare: att axiomatiskt utgå från att det som studeras är problematiskt ur ett genusperspektiv. Han ger ett ganska roligt exempel*, som vi inte ska fördjupa oss i. Kort går det ut på att man kan läsa in genusproblematik i i stort sett allt, och hamna i en situation som gör att man inte kan motbevisa genusteorierna. Med detta inte sagt att så är fallet överallt och alltid, mer att det inom genusvetenskapen (eller fältet eller korsningen) finns dålig forskning och vetenskap, precis som i alla andra vetenskapliga områden. Nåväl, när jag läste Tjeder, så dök Leo Löwenthal upp, inte i person, men väl i text (eller snarare i mitt huvud, som ett minne av några rader som jag läst och citerat i min magisteruppsats). Löwenthal skriver i alla fall att man genom att titta på den ekonomiska basen inte kan förklara kulturen till fullo ('in its entirety'), alltså att överbyggnaden har en viss autonomi i förhållande till basen. Denna autonomi uppkommer av att tidigare kultur påverkar den nuvarande och att människans tankeverksamhet i sig inte är en direkt avspegling (determinerad) av basen. Översatt till genusvetarna så torde det ovanstående betyda att även om det grundläggande mönstret är genus, och detta bestämmer, men inte överbestämmer, våra medvetanden så finns det uttryck som inte kan – till fullo – förklaras av genus. Jag vill inte lägga de orden i munnen på Tjeder, men det är så jag tolkar honom – och det är sympatiskt. Nu är det inte bara genusvetare som kan tänka och analysera axiomatiskt, det finns en hel del marxistiska tänkare som är lika förtjusta att se klassproblematik i allt och proklamera eviga sanningar, trots att det endast behövs en rudimentär kunskap om dialektiken för att veta att den förbjuder sådana proklamationer, då dess studieobjekt är hur verkligheten oavlåtligt förändras och de processer som ligger bakom förändringen. »Tvärtom, Herr Dühring presenterar oss satser vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk« skriver Engels om Eugen Dühring. Nu menar jag inte att genusvetare presenterar totala system, men jag tror att de precis som mer marxistiskt färgade intellektuella och akademiker riskerar att gå åt det hållet om inte man ställs inför väluppbyggda teorier av annat snitt än det man van vid från sin institution eller avdelning. * Jag vill hävda att alla fyra exempel kan vara problematiska, på grund av att vi i perceptionen tillskriver dem de konnotationer just det Tjeder tar upp, och att avsändarens intentioner måhända är oviktiga. Alltså: att vi uppfattar i stort sett alla bilder genom ett genusraster är problemet. Men det är inget vi ska tjafsa om här, och jag är ingen genusvetare och har antagligen fått det hela om bakfoten.