Vilket perspektiv skall kulturen ha?

Kultur. Ett för svenskan inte särskilt märkvärdigt eller stort ord men med många och skiftande innebörder. Vad som avses här är inte det antropologiskt färgade kulturbegreppet, som kan sägas inkludera all mänsklig verksamhet, ej heller den mer ursprungliga betydelsen av odling (som vi fortfarande stöter på i ord som 'kulturlandskap' och 'hydrokultur'). Nej, den kultur som avhandlas här är den kultur som kan beskrivas som medvetet skapande av litterära, dramatiska, visuella och audiella produkter avsedda för konsumtion (i en bred bemärkelse) av andra än producenten. Ett vitt kulturbegrepp, men ändock med sina (luddiga) gränser. I denna kultur så kan man kategorisera och klassificera, väga och mäta och ställa den ena kulturprodukten mot den andra och försöka uppskatta nyttan av den ena eller andra. Nu är detta inte comme-il-faut att göra, produkternas värde sägs vara nivellerat och även om så inte vore fallet så vore det omöjligt att uttala sig om vad som är bra och dåligt verkar vissa mena. Och så är fallet. Ibland – av vissa aspekter av verket. Dock kan man göra bedömningar av verkets kvalitet, och vad som är viktigare – av dess nytta. Vad som behövs är en bra verktygslåda med analysverktyg. Har man en gedigen analytisk förmåga och och teorier som hjälper till att fokusera blicken och göra den skarp så kan man uttala sig om nyttan av en kulturprodukt – från ett bestämt perspektiv. Vilka perspektiv behövs då lyftas in i våra analyser, och vilka verktyg behöver vi? Det är egentligen en omöjlig fråga att besvara, då den också är beroende av vårt perspektiv eller – som det mer riktigt borde heta – vår klasståndpunkt. För vissa grupper är klassperspektivet totalt onödigt i kulturanalysen, den skymmer bara det estetiskt njutbara i verket, det som "den bildade medelklassen" (de halvbildade och halvkulturella mellanskikten alltså) ser som huvudpunkten i kulturprodukten. För arbetarklassen borde det vara viktigt med klassperspektivet, men om man ytligt granskar kulturkonsumtionen så verkar det inte vara fallet. Det är fel. Den vulgärkultur som produceras för folkflertalet är en klasskultur, dock inte en klasskultur som stammar ur egen kulturproduktion utan ur Kulturindustrin, som lever på att göra det alla industrier lever på: masstillverka varor. När arbetarklassens kultur kommer fram ur egen kulturproduktion så är klassperspektivet närvarande i mycket hög utsträckning. Ibland uttalat, ofta inte men likväl så finns det där som en del i den berättelse som berättas. Det finns en mängd exempel, från musiken, litteraturen, bildkonsten – den materiella verkligheten sätter sina spår i kulturen även om vi kämpar emot. För oss som är socialister och intellektuella ligger ett ansvar att hjälpa fram detta perspektiv, och att motverka Kulturindustrin. Nu är detta ett, i detta ekonomiska system, utsiktslöst företag då kulturen är inordnad under samma samhälleliga realiteter som annan mänsklig verksamhet, varesig det gäller bilproduktion eller idrottande. En vinst för vad som kan kallas en arbetarklassens kultur och ett nederlag för kulturindustrin är inte att vänta, men små och stora delsegerar kan vinnas. Dock inte av intellektuella, vi är satta att spela hjälparens roll. Vilket är nog så stort om man tänker efter.