2006-05-19

I det rådande läget, när Mesopotamien brinner och terrorbalansen har ersatts av terror, utsvettningen av arbetande ökar och utslagningen av dem som förnekas att tjäna sitt bröd eskalerar, är det helt rätt att fråga: varför marxistisk kulturkritik? Ja, varför? Det finns ju som är uppenbart för envar som inte är ideologiskt förblindad mål och kamper för vår rörelse som de facto är på liv och död för stora grupper i världen, och problem vars sociala och mänskliga kostnader är enorma. I Sverige så har vi fortfarande en galopperande arbetslöshet, en ökad relativ utsugning, en cynisk nedbrytning av de arbetandes kroppar och psyken som resulterar i invaliditet för de som redan innan var illa behandlade. Internationellt har vi imperialismens härjningar, med ett nytt Song My i Irak, brösttoner mot Iran, Norra Korea, Venezuela, Colombia och alla andra som vägrar inordna sig i terrorns världsordning, med Förenta Staterna som den ledande imperialistiska och terroristiska staten. Och i detta läge ägnar jag mig åt marxistisk kulturkritik. Visst finns det ett värde i kulturen och den bör ägnas ett studium på sina egna premisser, utifrån sina egna säregenheter och processer. Men är det kulturen som skall vara i blickfånget nu, är det försvarbart? Bara i den mån det teoretiska relaterar till det praktiska, bara så länge den marxistiska kritiken förmår sätta nya vapen i händerna på den rörelse vars existens är förutsättningen för en sann marxitisk kritiks existens. För det är så, utan en revolutionär rörelse, så kan ingen revolutionär teori existera: enbart i förbindelse med arbetarklassen, den revolutionära klassen, kan en mångsidig, användbar och progressiv teori växa fram. Blir den avskuren från arbetarnas kamp så blir det skolastik, att med matematik söka bevisa Guds existens eller meddelst lingvistik transformera bögar till en samhällsklass. Övningar i resonerandets ädla konst, utan något värde för den högst verkliga kamp som försigår utanför institutioner och studerkamrar. Som en karriärväg kan skolastiken te sig lockande, man får på ett beläst och spirituellt sätt skriva om än det ena än det andra och vinner i intellektuellt hänseende aktning i salongerna, låt vara att man sällan är mer intellektuell än den simplaste notisskribent på Aftonbladet, men man får en air av kontinental radikalitet som går så väl ihop med en konjak eller en skotsk maltwhisky. Är man dock mer menande i sin kulturkritik så bör man ställa sig frågan: Cui bono? Vem tjänar på detta? Är det ett högst individuellt nöje, där njutningen av att formulera och publicera sig står som priorité primaire, så faller alla anspråk på att bedriva kritik, vilken storslagen teori om det gamlas störtande man än använder sig av, vare sig man kallar den modern eller postmodern, marxistisk eller post- dito. Vad som gäller för den marxistiska kulturkritiken är alltså att inte pro primo söka utveckla den ena eller andra litteraturteorin, eller finna lagen för verbens påverkan av klasskampen eller vice versa. Uppgiften står som följer: att meddelst kulturkritik söka understödja arbetarklassens kamp, och hjälpa den att flytta fram sina positioner. Politik, alltså. Marxismen är inget perspektiv, således, som man tar, det är något man gör. En upprorshandling, en spark i magen på det stelande, det vittrande. Det är att ge upp kraven på allomfattande spiritualitet och erkänna brutalitetens förlösande kraft. Men det är inte heller fascismens allomfattande brutalisering av konst och kultur, samhällsliv och politik. Det är en politisering av brutaliteten, där brutaliteten - det hårtslående - riktas, helst med kirurgens precision när han skär ut en tumör. Men det är också insikten om att enbart brutalitet och det hårtslående inte räcker. Tendentiös kultur utan estetiska och poetiska kvaliteter betjänar ingen annat än som material att användas till fördummning och den mest mekaniska indoktrinering. Yttermera så är det marxistiska perspektivet det motsatta mot det som vill estetisera politiken, vårt perspektiv vill politisera konsten. Och för oss som inte är kulturproducenter, utan kritiker så innebär det att vi främjar det politiserade, och själva politiserar våra analyser – som ett led i klasskampen. Ovanstående är grunden till varför man för en marxistisk kulturkritik. Utan den så blir det ett ihåligt bygge och barocka analyser.

Inga kommentarer: