Om hungern efter ett ondskefullt citat

Under en tid har det bloggats en del om ett Lenin-citat, där källangivelserna har varit bristfälliga. Citatet lyder:

"I vår kamp för makten får vi inte hejdas av några principer. Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst... Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer."

Dock kom Contra, trodde jag och Bulten i Bo, som en räddande ängel och försåg oss med inskannat material, både tryckort och det föregivna citatet i sitt sammanhang. Allt verkade vara frid och fröjd, och Lenin var inte tillnärmelsevis så förfärlig i sammanhang, som han lät i det lösryckta citatet. Vid en närmare titt i originalkällan, som skulle vara inskannad rakt av, framstår dock stora tveksamheter. På sidan 761, den som skulle vara inskannad, finns i den fysiska boken ett personregister och inte någon artikel av Lenin. "Om hungersnöden" heter den artikel av Lenin (Valda verk i tre band bd 2. Progress/Fram, 1979, s. 625–630) som någon har tagit som utgångspunkt att göra ett Lenin-falsifikat, antagligen för att belägga ett citat, som inte har stått att finna i de källangivelser som getts. I Contras utdrag lyder det så här:

Svälten är inte beroende av det faktum att det inte finns något spannmål, utan av det faktum att bourgeoisin och de rika ställer upp för en sista avgörande kamp mot de regler arbetarna och arbetarstaten har stadgat, mot Sovjeternas makt, mot de gällande förordningar vad gäller denna högst viktiga och mest akuta av frågor, spannmålsfrågan. Bourgeoisin och rikemännen, inklusive kulakerna, motarbetar spannmålsmonopolet; de stör och bringar oordning i distributionen av spannmål organiserad av staten i syfte för, och i intresse av, att tillhandahålla bröd åt hela befolkningen, och i första hand åt arbetarna och de behövande. Bourgeoisin söker upplösa de av de lokala sovjeterna fixerade priserna, de profiterar på spannmålet, de tjänar etthundra, ja - tvåhundra och än mer rubel, rubel som profiteras på varje vagnslast av spannmål.

VI

"Han som inte arbetar, han skall heller inte äta." Detta enkla budskap, ja, jag är beredd a tt [sic] kalla d et d en b egynnande s ovjetsocialismens f rämsta självklarhet o ch g rundlag, "Han s om i nte arbetar, han skall inte heller inte äta.". [sic] V arje a rbetare måste b egripa d etta, v arje m an o ch k vinna måste offra, offra och åsidosätta, både genom sitt arbete och genom sin trohet mot socialiststaten, om vi skall kunna mätta vårt lands alla hungriga munnar. Om vi för socialismens skull är tvugna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer. Han som inte arbetar, han skall heller inte äta.". [sic] Men hur skall denna enkla, och för den vanlige arbetarens och nödställdes egentligt självklara regel sättas i verket. [sic] Det framgick med all önskvärd tydlighet i mitt telegram till Izvestija förra veckan hur de rikemän och den bourgeoisie, ja - i sanning, men om ej tidigare nämnt, gällande också de småbönder, kulaker och blodsugare, skall behandlas som motsätter sig denna enkla regel. Exempel måste statueras, därför bör samtliga de punkter vilka fastslogs på mötet med kamraterna från moskvasovjeten (XII) iakttas i varje belägenhet där arbetarstatens spannmålsförordningar bryts. Spannmålsmonopolet är ovedersägligt ett av socialiststatens just nu absolut nödvändigaste politiska målsättning, förbudet mot all privat handel och därtill samtliga former av privat mervärdeskapande med spannmål är absolut, och straffet för brott mot sovjetstatens spannmålsmonopol är i sanning också detta absolut. [De felaktiga blanksteg som finns i texten är närvarande i Contras utdrag. Min anm.]

I Valda verk i tre band bd 2 (VV3:2), låter det annorlunda (jag börjar utdraget där Contras börjar sitt).

Hungersnöden kommer sig inte av att det inte skulle finnas spannmål i Ryssland utan av att bourgeoisin och alla rika går till den sista och avgörande kampen mot de arbetandes herravälde, mot arbetarstaten, mot sovjetmakten i den viktigaste och mest brännande frågan, frågan om brödet. Bourgeoisin och alla rika, däribland de rika på landsbygden, kulakerna, torpederar spannmålsmonopolet och ödelägger den statliga spannmålsfördelningen, vars syfte är att främja och gagna brödförsäljningen till hela befolkningen och främst till arbetarna, de arbetande, de behövande. Bourgeoisin undergräver de fasta priserna, spekulerar med spannmålen, håvar in en vinst på hundra, tvåhundra rubel och mer på varje pud spannmål, ödelägger spannmålsmonopolet och den riktiga fördelningen av spannmål genom att betjäna sig av mutor och korruption och genom att i illvillig avsikt stödja allt som är skadligt för arbetarmakten, vilken strävar efter att förverkliga socialismens främsta och viktigaste grundprincip: »Den som inte arbetar skall inte heller äta.» »Den som inte arbetar skall heller inte äta» – det är något som varje arbetande människa förstår. Däri instämmer alla arbetare, alla fattigbönder och även medelbönderna, alla som lidit nöd i sitt liv, alla som någonsin livnärt sig genom sitt arbete. Nio tiondelar av Rysslands befolkning instämmer i denna sanning. I denna enkla, elemäntära sanning ligger socialismens grundval, den outsinliga källan till dess kraft, den oförstörbara borgen för dess slutliga seger. Men kärnan i det hela är att det är en sak att betyga sitt instämmande i denna sanning, bedyra att man tror på den, i ord, och en annan sak att kunna omsätta den i handling. När hundratusentals, ja miljoner människor plågas av svält (i Petrograd, i de icke-jordbruksidkande guvernmenten, i Moskva) – i ett land där miljoner och åter miljoner och åter miljoner pud spannmål hålls gömda av de rika, av kulakerna och spekulanterna, i ett land som kallar sig socialistisk sovjetrepublik – då finns det något som varje medveten bonde och arbetare bör begrunda. »Den som inte arbetar skall heller inte äta» - hur skall detta omsättas i verkligheten? Det är klart som dagen att för att förverkliga detta så behövs det för det första ett statligt spannmålsmonopol, dvs. ett ovillkorligt förbud mot all privathandel med spannmål, obligatoriskt avlämnande av allt spannmålsöverskott till staten till ett fast pris, ovillkorligt förbud för alla, vem det än må vara, att kvarhålla och undangömma spannmålsöverskott. För det andra behövs det en ytterst sträng registrering av spannmålsöverskott och en oklanderligt organiserad tillförsel av spannmål från platser där det finns överskott till platser där det råder brist på spannmål samt uppläggning av förråd för konsumtion, för bearbetning och för utsäde. För det tredje behövs det en riktig och rättvis fördelning av spannmålen mellan statens samtliga medborgare, vilken skall stå under arbetarstatens, den proletära statens kontroll och inte tillerkänna den rike några som helst privilegier och förmåner. (Lenin, VV3:2, 1979, s. 624–625)

Det är alltså en mycket stor skillnad i de olika excerpterna, i ordalydelser med mera. Dock så finns ”Om hungern” även på engelska och där är ordalydelserna mer lika varandra. Det famösa citatet finns dock inte med där heller. ”On The Famine”, från marxists.org (utdraget motsvarar det från VV3:2):

The famine is not due to the fact that there is no grain in Russia, but to the fact that the bourgeoisie and the rich generally are putting up a last decisive fight against the rule of the toilers, against the state of the workers, against Soviet power, on this most important and acute of issues, the issue of bread. The bourgeoisie and the rich generally, including the rural rich, the kulaks, are thwarting the grain monopoly; they are disrupting the distribution of grain undertaken by the state for the purpose and in the interests of supplying bread to the whole of the population, and in the first place to the workers, the toilers, the needy. The bourgeoisie are disrupting the fixed prices, they are profiteering in grain, they are making a hundred, two hundred and more rubles’ profit on every pood of grain; they are disrupting the grain monopoly and the proper distribution of grain by resorting to bribery and corruption and by deliberately supporting everything tending to destroy the power of the workers, which is endeavouring to put into effect the prime, basic and root principle of socialism: “He who does not work, neither shall he eat.” “He who does not work, neither shall he eat”—every toiler understands that. Every worker, every poor and even middle peasant, everybody who has suffered need in his lifetime, everybody who has ever lived by his own labour, is in agreement with this. Nine-tenths of the population of Russia are in agreement with this truth. In this simple, elementary and perfectly obvious truth lies the basis of socialism, the indefeasible source of its strength, the indestructible pledge of its final victory. But the whole point is that it is one thing to subscribe to this truth, to swear one’s allegiance to it, to give it verbal recognition, but it is quite different to be able to put it into effect. When hundreds of thousands and millions of people are suffering the pangs of hunger (in Petrograd, in the non-agricultural gubernias, and in Moscow) in a country where millions upon millions of poods of grain are being concealed by the rich, the kulaks, and the profiteers-in a country which calls itself a socialist Soviet Republic-there is something to which every conscious worker and peasant must give serious and profound thought. “He who does not work, neither shall he eat”—how is this to be put into effect? It is as clear as daylight that in order to put it into effect we require, first, a state grain monopoly, i.e., the absolute prohibition of all private trade in grain, the compulsory delivery of all surplus grain to the state at a fixed price, the absolute prohibition of all hoarding and concealment of surplus grain, no matter by whom. Secondly, we require the strictest registration of all grain surpluses, faultless organisation of the transportation of grain from places of abundance to places of shortage, and the building up of reserves for consumption, for processing, and for seed. Thirdly, we require a just and proper distribution of bread, controlled by the workers’ state, the proletarian state, among all the citizens of the state, a distribution which will permit of no privileges and advantages for the rich.

Om vi jämför den engelska texten och texten från Contra, så hittar vi likheter som inte finns med den svenska texten från VV3:2. I den engelska versionen, hämtad från marxist.org heter det:

The famine is not due to the fact that there is no grain in Russia, but to the fact that the bourgeoisie and the rich generally are putting up a last decisive fight against the rule of the toilers, against the state of the workers, against Soviet power, on this most important and acute of issues, the issue of bread.

I Contras version heter det:

Svälten är inte beroende av det faktum att det inte finns något spannmål, utan av det faktum att bourgeoisin och de rika ställer upp för en sista avgörande kamp mot de regler arbetarna och arbetarstaten har stadgat, mot Sovjeternas makt, mot de gällande förordningar vad gäller denna högst viktiga och mest akuta av frågor, spannmålsfrågan.

I versionen från VV3:2: heter det:

Hungersnöden kommer sig inte av att det inte skulle finnas spannmål i Ryssland utan av att bourgeoisin och alla rika går till den sista och avgörande kampen mot de arbetandes herravälde, mot arbetarstaten, mot sovjetmakten i den viktigaste och mest brännande frågan, frågan om brödet.

Notera att i Contras version står det ”mest akuta av frågor” och den engelska versionen lyder ”acute of issues”, medan i den sovjetiskt godkännda översättning till svenska står det ”mest brännande fråga”. Frasen ”the rule of the toilers” i den engelska versionen motsvaras i contraversionen av ”de regler arbetarna…”, men i VV3:2 versionen av det korrekta ”de arbetandes herravälde”. Contraversionen har även versalt S på frasen ”Sovjeternas makt”, vilket motsvaras av den engelska texten Sowiet power, men VV3:2 har det på svenska mer korrekta ”sovjetmakten”. Telegrammet till Izvestija finns bara omnämnt i contraversionen:

Det framgick med all önskvärd tydlighet i mitt telegram till Izvestija förra veckan hur de rikemän och den bourgeoisie, ja - i sanning, men om ej tidigare nämnt, gällande också de småbönder, kulaker och blodsugare, skall behandlas som motsätter sig denna enkla regel. Exempel måste statueras, därför bör samtliga de punkter vilka fastslogs på mötet med kamraterna från moskvasovjeten (XII) iakttas i varje belägenhet där arbetarstatens spannmålsförordningar bryts.

Ett telegram till Izvestija sändes verkligen av Lenin, och behandlar kulaker och spannmålsfrågan. Stefan Lindgren återger det i sin biografi över Lenin (Lenin, Fischer & Co, 2001, s. 163).

11 augusti 1918

Till Penza Kamraterna Kuratjev, Bossj, Minkin och andra kommunister i Penza. Kamrater! Kulakupproret i distrikt fem måste skoningslöst slås ner. Det ligger i hela revolutionens intresse, ty nu står sista striden mot kulakerna. Vi måste statuera exempel. 1.Häng (häng absolut så att folk ser minst 100 kända kulaker, rikemän och blodsugare. 2. Publicera deras namn. 3. Ta ifrån dem all spannmål. 4. Ta gisslan – enligt gårdagens telegram. Gör så att folk inom hundra versts avstånd verkligen ser, skakas av och börjar skrika vitt och brett om att man kväver och stryper blodsugarna kulakerna. Bekräfta mottagandet och verkställandet med telegram. Er Lenin

P. S. Hitta så hårdföra personer ni kan.

Detta, eller rättare sagt ett snarlikt, som också uppmanade till att sätta personer som var tvekande inför koncentrationsläger i ett läger utanför staden, publicerades alltså i Izvestija. (Lindgren, 2001, s. 163). Om Lenin i något annat telegram eller artikel refererar till detta telegram är obekant, men det har alltså sin bakgrund i samma svält som ”Om hungern”. Det finns dock inte med i artikeln. Förutom de språkliga aspekterna, och den dåliga överensstäömmelsen mellan VV3:2 och contraversionen finns det ett par punkter som rör utseendet – typografin – på den .jpg-bild som kommer från Contras forum. Det första är att bilden föreställer en vänstersida med sidnummer 761. Det är mycket ovanligt, och stämmer inte med VV3:2, där udda sidnummer är högersidor. Detta stämmer för de allra flesta böcker (alla som jag kontrollerat, till exempel: Lindgren Lenin Fischer & Co, 2001. Marx, Theories of Surpulus Value Progress, 1968. Mshvenieradze Den nya antikommunismen Progress/Fram, 1977.) Det andra är att man i näst sista raden, första stycket använder ett bindestreck som tankstreck ”…ja - tvåhundra…”, och i resten av texten använder riktiga tankstrek n-dash (–). I VV3:2-versionen använder man sig dock av m-dash, som är ett längre tankstreck (—). Detta används även i andra Progress-publikationer, och även i utgåvor från Förlaget för litteratur på främmande språk. Det tredje är att man i contraversionen använder citationstecken som ser ut så här ”xx”, medan man i VV3:2 använder citattecken som ser ut så här »xx». Även detta följer mönstret hos andra Progress-publikationer. För det fjärde så är typsnitten inte detsamma, vilket avslöjas lättast genom att jämföra sexan (6) i sidnumrena. VV3:2 framstår även som mer ”sotig” i trycket än contraversionen. För det femte så ser indraget i det tredje stycket i contraversionen ("Men hur skall denna enkla…") ut som två blanksteg, medan man i VV3:2 (och i i stort sett alla andra böcker) använder helfyrkantsindrag. Efter genomgången så råder det inga tvivel om att contraversionen är ett falsifikat.