Vad med radikalismen?

I mitt dagliga värv träffar jag människor med intellektuell kapacitet och kokande sinnen. Människor som är upprörda över dagens samhälle. Vissa är nostalgiskt tillbakablickande, andra är aggressivt nytänkande. Vad jag dock inte träffar är radikalt handlande människor – varken av den förra eller senare sorten. Nu är detta inte en i raden av texter som undrar var folkrörelserna tog vägen, eller varför unga inte går med i SSU (eller MUF, CUF, LUF KDU eller UV). Frågan är nämligen redan besvarad: etablissemanget och dess symbolrörelser är misstrodda. Med rätta. Men det är som sagt inte detta denna text handlar om, utan den handlar om varför det inte kommer något nytt. De små vänsterpartierna är lika små som förut, Attac dog när mediernas intresse gjorde det och så vidare. Vad som finns idag är ett myller. Och vad än hrr Hardt och Negri med epigoner och apostlar än vill hävda så får detta myller inget gjort. De som idag i praktiken försvarar arbetarklassen (om än bara till hälften och inte alls ibland) är sådana urtidstingestar som LO och vissa småsossar (i SAP och V). Alltså en arbetarrörelsens schizofreni – slå med ena handen, plåstra om med den andra. Men vad gör de som jag träffar, som är så upprörda? I stort sett ingenting. En delförklaring till detta är att de jag träffar är studenter och lektorer, doktorander och doktorer – på filosofisk fakultet. Det vill säga de som alltid är upprörda men aldrig gör något egentligt. Men! -68 så ockuperade man i alla fall sitt kårhus, delade flygblad med arga texter och – och detta är det viktigaste – man hävdade sin rätt, och att denna rätt var baserad på ett vetenskapligt studium av verkligheten. Det gör man inte idag. "Verkligheten är död, leve verkligheterna!" Ur den i många fall positivt kritiska intellektuella rörelse som uppstod i reaktion mot en förstockad akademi – postmodernism – har en relativism stigit fram, en relativism som för den radikale verkar passiviserande. Man har ingen fast grund av verklighet att basera sina krav på, de blir bara ännu en historia som berättas. Ibland har det talats om ett "Science Wars" mellan humaniora/samhällsvetenskap och naturvetenskaperna. Det är fel. De naturvetenskapliga ämnena som har som den yttre världen som sitt studieområde behöver inte bry sig om de epistemologiska (och ibland ontologiska) påståenden som relativister gör. Nej, kriget står inom humanvetenskaperna, och de som lider förlusterna vid en postmodernistisk framryckning är vänstern.