Redaktör med press

Jag skrev tidigare om att bloggen kanske låter oss publicera lite för lätt. Att tankar inte får tid att ta sin logiska konsekvens, att de inte tillåts utsträcka sig i tid och rum. Det är tankar som är giltiga, tror jag, och vad som är mer besvärande är att de har bäring även på den "riktiga" texten, den som finns i böcker och tidskrifter. När en antologi skall sammanställas så är det vissa riktlinjer som behöver ställas upp. Omfånget på antologin i sig, omfånget på de enskilda essäerna och artiklarna, stilnivå et cetera. Allt detta ska redaktören sedan kommunicera till författarna (om det rör sig om nyskrivet material). Ofta tar antologiserandet sin tid, författare och redaktörer hinner tänka – kommunicera – och ändringar är möjliga. I andra fall har man inte tid nog, och tvingas till att godta det som kanske inte riktigt är färdigt. I det senare fallet så riskerar man att få bloggposter som innehåll i antologin – om ni godtar termen bloggpost för den halvsmälta, snabbpublicerade texten. I den antologi som jag nu är satt som en av två redaktörer för är det dock än värre – alla de essäer som skall ingå är skrivna av magisterstudenter (samtidigt som de skriver sin magisteruppsats) och alla texter måste vara skrivna av dessa magisterstudenter. Visst tillåts vi att utöva ett fullt redaktörskap, vi får refusera, be om ändringar, strykningar, utvidningar. Men vi är satta att välja inom ett ytterst begränsat antal essäer (c:a 35 st.) med omfånget 6 000–8 000 tecken. Inte kan vi heller välja efter en speciell tematik, då det rör sig om essäer från i stort sett hela det samhälls- och kulturvetenskapliga området. Para detta med olidligt lite tid, någon från författarnas deadline till tryck, så blir det uppenbart att antologin riskerar att fyllas med det halvsmälta tankarnas inte så underbara soppa. Hårt arbete kommer att krävas och rädda mitt goda namn från vanära, men det är omständigheter som jag inte vill jobba under egentligen.