Vad är en kultursida till för?

Pilger får naturligtvis ha vilka åsikter han vill, och det får Aftonbladet också. Vad man kan opponera sig mot som läsare är hur i all världen detta politiska ordbajs har hamnat på kultursidan. Jag trodde att kultur handlade om något helt annat.

Ovanstående är ett citat från Israels hejaklacks blogg, al-hamatzav.org. Utan att förhåna skribenten så tar jag tillfället i akt att fundera kring kultursidornas uppdrag. Det mest uppenbara är väl att förse den tidningsköpande- och läsande allmänheten med artiklar om kultur i den snäva bemärkelsen: konst, scenkonst, litteratur, filmkonst et cetera. Detta med hjälp av kunniga kritiker som i sina artiklar analyserar och kritiserar – i en neutral bemärkelse – verk av det ena eller andra slaget. Vidare så bör kultursidan skriva om kulturens förutsättningar: kulturpolitik och -filosofi. Vid detta kan man stoppa och tycka att det är bra – längre än så ska kultursidan inte sträcka sig – det kan uppstå ljumma debatter mellan de olika kultursidorna i dessa frågor. Nu är dock uppdraget bredare än så, både från ägare, redaktörer och läsare. På kultursidorna vill man även se artiklar och essäer som ger bakgrund och sätter händelser i ett sammanhang. Ofta är det från ett om inte vänster- så i alla fall pseudovänsterperspektiv. Kultursidorna ingår i tidningarnas opinionsbildande/-drivande delar (ledarsidor, debattsidor et cetera) och skall verka för att skapa debatt och väcka tankar både med sina kulturartiklar och med sina mer världsliga artiklar och essäer. Kultursidan är ofta politiserad, men inte som ledarsidor partipolitiserad. Att kulturen är politisk i sitt väsen – som jag anser – håller inte alla med om, men att kultursidorna är det råder en bred konsensus om. Nu är detta läget, och man kan tycka att det borde vara annorlunda. Frågan är dock om det går att driva en kulturjournalistik som inte hemfaller åt konsumentupplysning (något som ökat på våra tidningars kultursidor) och snabbrecensioner som på nöjessidorna. För att begripliggöra kulturen så måste den placeras i ett sammanhang, och då är vi ofrånkomligt inne på ett politiskt område. För att se världen, måste vi ha en världsåskådning. Denna kan vara genomtänkt och uttalad, eller omedveten och outsagd. Vad vi oftast ser på kultursidorna är det senare, vilket gör att vi som läsare kan ta ställning till det som framförs på ett rakt och rättframt sätt. Är det däremot outsagt vilken världsåskådning som ligger till grund för det som framförs krävs ett mycket noggrannare studium av vad som verkligen sägs. Nyhetsartiklar är det schablonmässiga exemplet, men vi finner sådana texter även på ledarsidor, ofta på debattsidor och även på kultursidorna. Så är alltså min syn på kultursidans uppdrag och roll, och jag uppskattar att läsa dem – även i landsortspress. Dock är jag inte alldeles nöjd med hur det ser ut, det kan bli bättre – mer genomtänkt och uttalat vilket perspektiv man har, mer essäer, mer djuplodande. Att motsatsen inträffar är antagligen det mest troliga, men då kommer slaskblaskor som DN, SvD, GP, Aftonbladet, Expressen och så vidare tappa än mer i intellektuell hederlighet. Vi får hoppas att ägare och redaktörer förstår det.