Sanningen som diktator?

Doktoranden i juridik Jenny Westerstrand ondgör sig i en liten text över kravet på belägg och sanningsdikatur, med hjälp av Linda Skugge. Hennes text har rubriken "I framtiden, endast Sanning". Det versala s:et skall nog ses som en kritik av den moderna, sanningssökande 'stora berättelsen' som vissa anser kränker människors rätt att tycka vad fan de vill (vilket den ju inte gör, den gör det bara svårare att hävda att något är sant – för kriterierna är såpass högt ställda). Nåväl, Westerstrand skriver antagligen mest för att dra undan professor Eva Lundgren från kritik för bristande empiri, men det är en ganska tråkig diskussion, dethela har redan innan fuskutredningen debatterats inomvetenskapligt. Vad som är mer intressant är Westerstrands resonemang kring sanning i humaniora och litteratur. Att Westerstrand inte vill erkänna att någon sådan kan förekomma är givit, men är det rimligt? "Skönlitteratur och forskning har givetvis mycket skilda existensvillkor, men gemensamt för den humanistiska, teologiska och delar av den samhällsvetenskapliga forskningen och litteraturen är att de sysslar med tolkande verksamhet (det gör ju all vetenskap i någon mening, men här är det just tolkingar som står i centrum), på ett sätt som gör beläggkraven helt hinsides. Och läskiga." Man kan undra vad det är JW menar med belägg. Läser jag en diskurspsykologisk text, så vill jag ha belägg för de slutsatser som dras; ja till och med för slutsatsen att inga slutsatser kan dras. Vidare gör JW ett obelagt påstående om att humaniora är det samma som tolkande vetenskap. Riktigt så enkelt är det inte, man kan bedriva en kulturvetenskaplig forskning som är förklarande (se Marx! vill man ropa högt) vilket mitt lilla (och för mig nya) specialområde litteratursociologin i mångt sysslar med. Nu är ju Westerstrands område juridiken (där allt faktiskt är förhandling och tolkning), men jag är intresserad av att veta hur hon nådde fram till slutsatsen att humanioran är tolkande (uteslutande tolkande, samhällsvetenskapen nämner ju hon som delvis tolkande). Mitt område är inte vetenskapsfilosofin á priori, men som marxist som håller på med just kulturvetenskap så undrar man om kulturvetenskapen och dess förutsättningar (filosofiska och teoretiska likväl som praktiska) enbart ses med postmoderna ögon idag. "Det är förstås ap-diktatoriskt att kräva av en roman att den ska vara sann, men det finns politiska system i vår nära historia som har förkastat andra skildringar än 'de sanna' i konsternas värd [sic]." Vad det då gäller litteraturen (eller Litteraturen) så måste den vara sann, kanske inte i formell mening, att det som har hänt i verkligheten händer även i boken, men den måste vara mänskligt sann: karaktärer och händelser i boken är sanna som exempel och sanna i berättelsen. Detta är ju som sagt inte sanning i formell bemärkelse (Cornforths tes om att sanning är det som korresponderar med verkligheten, och att det är en glidande skala) men är ett krav man bör ställa på litteraturen (och absolut på Litteraturen) om den ska ha något att säga oss. För läsning sker ju inte enbart av rekreationsskäl, utan även för att vi vill vinna insikt och kunskap om samhället och människan. Och den kunskap som inte är sann, är ju bara en tro. Post scriptum: Självklart menar jag med sanning inte en sanning i sista instans, utan nöjer mig med Cornforths lilla korrespondensteori och är medveten om att det är mycket svårt att hävda att vi känner till hela sanningen i de flesta frågor, mindre fakticiteter möjligtvis undantagna.