2006-02-05

Sanningen som diktator?

Doktoranden i juridik Jenny Westerstrand ondgör sig i en liten text över kravet på belägg och sanningsdikatur, med hjälp av Linda Skugge. Hennes text har rubriken "I framtiden, endast Sanning". Det versala s:et skall nog ses som en kritik av den moderna, sanningssökande 'stora berättelsen' som vissa anser kränker människors rätt att tycka vad fan de vill (vilket den ju inte gör, den gör det bara svårare att hävda att något är sant – för kriterierna är såpass högt ställda). Nåväl, Westerstrand skriver antagligen mest för att dra undan professor Eva Lundgren från kritik för bristande empiri, men det är en ganska tråkig diskussion, dethela har redan innan fuskutredningen debatterats inomvetenskapligt. Vad som är mer intressant är Westerstrands resonemang kring sanning i humaniora och litteratur. Att Westerstrand inte vill erkänna att någon sådan kan förekomma är givit, men är det rimligt? "Skönlitteratur och forskning har givetvis mycket skilda existensvillkor, men gemensamt för den humanistiska, teologiska och delar av den samhällsvetenskapliga forskningen och litteraturen är att de sysslar med tolkande verksamhet (det gör ju all vetenskap i någon mening, men här är det just tolkingar som står i centrum), på ett sätt som gör beläggkraven helt hinsides. Och läskiga." Man kan undra vad det är JW menar med belägg. Läser jag en diskurspsykologisk text, så vill jag ha belägg för de slutsatser som dras; ja till och med för slutsatsen att inga slutsatser kan dras. Vidare gör JW ett obelagt påstående om att humaniora är det samma som tolkande vetenskap. Riktigt så enkelt är det inte, man kan bedriva en kulturvetenskaplig forskning som är förklarande (se Marx! vill man ropa högt) vilket mitt lilla (och för mig nya) specialområde litteratursociologin i mångt sysslar med. Nu är ju Westerstrands område juridiken (där allt faktiskt är förhandling och tolkning), men jag är intresserad av att veta hur hon nådde fram till slutsatsen att humanioran är tolkande (uteslutande tolkande, samhällsvetenskapen nämner ju hon som delvis tolkande). Mitt område är inte vetenskapsfilosofin á priori, men som marxist som håller på med just kulturvetenskap så undrar man om kulturvetenskapen och dess förutsättningar (filosofiska och teoretiska likväl som praktiska) enbart ses med postmoderna ögon idag. "Det är förstås ap-diktatoriskt att kräva av en roman att den ska vara sann, men det finns politiska system i vår nära historia som har förkastat andra skildringar än 'de sanna' i konsternas värd [sic]." Vad det då gäller litteraturen (eller Litteraturen) så måste den vara sann, kanske inte i formell mening, att det som har hänt i verkligheten händer även i boken, men den måste vara mänskligt sann: karaktärer och händelser i boken är sanna som exempel och sanna i berättelsen. Detta är ju som sagt inte sanning i formell bemärkelse (Cornforths tes om att sanning är det som korresponderar med verkligheten, och att det är en glidande skala) men är ett krav man bör ställa på litteraturen (och absolut på Litteraturen) om den ska ha något att säga oss. För läsning sker ju inte enbart av rekreationsskäl, utan även för att vi vill vinna insikt och kunskap om samhället och människan. Och den kunskap som inte är sann, är ju bara en tro. Post scriptum: Självklart menar jag med sanning inte en sanning i sista instans, utan nöjer mig med Cornforths lilla korrespondensteori och är medveten om att det är mycket svårt att hävda att vi känner till hela sanningen i de flesta frågor, mindre fakticiteter möjligtvis undantagna.

11 kommentarer:

Mr Brown sa...

Läste följande uttalande någon gång angående skrivande att "en berättelse måste vara sann utifrån sitt eget universum". Jag vet inte om det på något sätt är relevant för något annat område än litteraturens, möjligtvis då filosofins.

M Hazard sa...

Kan man tillämpa den på filosofin? Skulle inte konsekvenserna bli litet lustiga – eller rättare sagt – man får en filosofi som är av noll och intet värde för vår förståelse av den faktiska världen?

Mr Brown sa...

Jag är ingen hejare på klassisk filosofi så du må förlåta mig om jag klampar i klaveret, men jag föreställer mig att t.ex. Platons idelära, som har en hög grad av abstraktion, är ett eget universum vars egna logik måste följas för att bli begriplig. Den säger nu säkert visserligen också något om den faktiska världen, men är lika mycket en abstrakt föreställning om hur världen "borde" fungera.

Anonym sa...

Jag kan inte säga att jag förstår vad du talar om, men vad gäller Eva Lundgren så håller jag med Jenny Westerstrand, det Lundgren m.fl. har utsatts för är rent orimligt.

Har inte läst något annat av Lundgren än "Slagen dam", som man faktiskt inte kan anmärka på vad gäller empiriska belägg, eller vad gäller vetenskaplighet, även om hennes granskare delvis, men bara delvis, säger något annat.

En synpunkt från en annan vetenskapsteoretiker alltså

M Hazard sa...

Westerstrand var ju med om att genomföra "Slagen Dam", och det är snarare Lundgrens kvalitativa arbeten Westerstrand talar om.

Vad gäller Slagen Dam-studien så har jag bara skummat den, och den enda kritik som jag har hört riktas mot den är att begreppen är dåligt operationaliserade och att vi inte lär oss så mycket nytt.

Ulf Bjereld sa...

"Slagen Dam" har tyvärr en hel del metodologiska brister. Rapporten är inte alls tolkande eller hermeneutisk utan helpositivistisk, vilket den inte klarar av.

Korrespondensteorin för sanning ger jag inte mycket för. Den är rätt out-dated. Jag tycker bättre om den amerikaska pragmatismens sanningsbegrepp, idag förespråkar av Richard Rorty. Sanningen finns där ut någonstans och vi människor kan genom trial-and-error närma oss den, långsamt och kontinuerligt, men aldrig med några absoluta anspråk. Det vi komemr fram till idag är alltså lite sannare än det vi kom fram till igår, men ändå långt ifrån Sant (med stort S).

M Hazard sa...

Jag tycker inte att det är särskilt lockande att se sanningen som något som finns "out there" då sanningen har med språket att göra, verkligheten är inte sann, den är det som kan avgöra om påståenden är sanna. Stämmer de inte med verkligheten så är de falska.

Sen så är trial and error och ackumulerad kunskap precis det Cornforth föreskriver. Och för att vara rättvisa, den amerikanska pragmatismen är trots allt ett barn av det förra sekelskiftet.

Ulf Bjereld sa...

Och vems verklighet bestämmer om något är sant? Verkligheten är inte en, och inte heller möjlig att använda som måttstock.

Och vad betyder uttalandet att "sanningen har med språket att göra"? The linguistic turn inträffade för 30 år sedan i filosofin och där finns det betydligt mer sofistikerade analyser än vad många relativister vill tro.

Richard Rorty har inte så mycket med förra sekelskiftet att göra. Läs t ex boken "Hopp istället för kunskap".

M Hazard sa...

Verkligheten kan bara vara en – våra uppfattningar om densamma må vara flera. Vad jag menar är att man kan inte se på sanningen som en färdig sats (eller materiellt objekt) som ligger ute för att upptäckas. Det som skall upptäckas är verkligheten och våra idéer om hur den är beskaffad skall bringas i samklang med hur den fungerar.

Vem bestämmer då vad som är sant? Hur har det gått till hittills? Det är ju en kollektiv process där man förhandlar och diskuterar sig fram till vad man tror är sant – vilket märk väl inte behöver vara sant (ofta så är dock framåtskridandet reellt).

Vad gäller Rorty så har jag inte påstått att han, i sig, har med det förra sekelskiftet att göra, utan att den amerikanska pragmatismen har med det att göra.

Och vad gäller relativister, så får du ta din kritik mot dem med en relativist, jag är materialist och närmast realist. Mitt inlägg är ju till och med riktat mot relativism inom kulturvetenskaperna.

Sedan så behövs det inga sofistikerade resonemang för att slå fast vad sanning är, det som vi behöver tänka mer på är hur vi avgör om ett yttrande är sant, och det är ju två olika frågor.

Ulf Bjereld sa...

Jag tror att våra uppfattningar tenderar att närma sig varandra. Svårt att föra en sådan här nyanserad debatt på bloggen, men jag tror att jag är mer benägen att vara frågande inför den stora sanningen än du. Jag tycker inte heller att det är så viktigt, viktigare är vad som fungerar och vilka våra värden är. Kanske tycker jag att du kastar ut Rorty för tidigt, han är faktiskt frukten av den amerikanska pragmatismen. dessutom är ju Marx rätt gammal...

M Hazard sa...

Nåja, jag ska väl inte säga att jag kastar ut Rorty, det gör jag inte ens med Kant :)