2006-01-25
Det uppenbara är inte allt
En tidigare bloggpost, om Karolina Lassbo och hennes strävan efter glamour, har fått en två upprörda kommentarer (1, 2). Det var väl väntat, men tyvärr har båda missat det väsentliga, och attackerat det uppenbara. På ytan (denna förrädiska yta) så kan man läsa den tidigare posten som en kritik av livsnjutare – med viss ansträngning. Vad som ligger en nivå längre ner i texten är dock det väsentliga, nämligen mellanskiktens osjälvständiga förhållande till produktionen och med detta en tendens att anpassa sig efter rådande överideologi.
En sån anpassning är inget unikt för Lassbo, eller juridikstudenter, utan ett mer allmänt fenomen som även berör mig. På sjuttotalet tog det sig uttryck i en arbetarromantik eller en frivillig deklassering av vissa element inom mellanskikten: konstnärer blev kulturarbetare och man kunde hoppa av universitet för atgt börja på Volvo eller varvet – för att finnas hos arbetarna. Denna högst uppenbara parallell har tydligen undgått både opponenter och proponenter, men den gör det lättare att se bortom uppenbarelseformen och se innehållet. Lassbo är alltså bara ett tydligt exempel, och man kan hitta exempel åt andra hållet även idag, dock brukar de inte figurera i SvD till allmän beskådan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Bakom ditt högtravande "jag-väger- varje-ord-jag-skriver-på-guldvåg -för-att-verka-så-intellektuell-som-möjligt", döljer sig kvalificerat skitprat.
"Vad som ligger en nivå längre ner i texten är dock det väsentliga, nämligen mellanskiktens osjälvständiga förhållande till produktionen och med detta en tendens att anpassa sig efter rådande överideologi."
Flosklerna står som spön i backen, men du menar alltså att är man född in i mellanskiktet så skall man också förbli där. Ve den som har drömmer, och hylla den som har förstått sitt kall. Halleluja.
Jag har aldrig påstått något om att man skall förbli vid sin läst. Att Lassbo kommer att förbli mellanskikt (som jurist) är nog en lågoddsare. Att man lägger sig till med vissa vanor (som jag har gjort i min klassresa, som de arbetarromantiska studenterna på 1970-talet) är vad jag diskuterar.
Att jag inte sedan önskar att Lassbo ska lyckas bli en som lever på andras arbete är inget jag skäms för, för jag har ingen respekt för kupongklippare – som Lenin kallade dem. Om hon däremot blir en duktig jurist och lever på att hjälpa folk, så kan jag inte göra annat än konstatera att hon har lyckat skaffa sig ett i många fall helt respektabelt yrke och är att önska lycka till.
Okej, men nog tycker jag ändå att du problematiserar, och raljerar över, det faktum att folk inte blir vid sin läst. Du tycks ju faktiskt tycka att detta är ett problem.
Jag hoppas att ingen behöver bli vid sin läst, om man inte så önskar. Jag har ju själv gått från att vara industriarbetare till att skriva magisteruppsats i litteratursociologi. Det är fantastiskt!
Vad jag problematiserar är mer hur vi i mellanskikten förhåller oss till den rådande överideologin, och Lassbo, som säkert är en trevlig tjej bakom all glamour damp bara ner i knät (eller på skärmen, via SvD.se) som ett exempel på hur (och det är spekulation i just fallet Lassbo men jag är inte jätterädd att jag är fel ute) anpassningen – viljan att bli något annat – tar sig uttryck i vad man skulle kunna kalla varufetischism. I grund och botten samma fenomen som trottar med runda glasögon och blåbyxor under 70-talet, även om 70-talsvarianten antagligen är bättre för plånboken.
Fast nu är du ju där igen: "vi i mellanskikten"; varför över huvudtaget klassificera människor i skikt/klasser eller vad som helst?
Och för det andra, förstår jag inte varför det är fult att av två ting välja det mer lyxiga. Jag väljer lätt den handrullade pralinen framför Marabous cacaofattiga kakor. Det betyder faktiskt inte att man per definition skiter i andra.
Dessutom är det väl upp till var och en hur stora hål man vill bränna i plånboken.
Varför dela upp folk i klasser? För att jag ser det som den fundamentala uppdelningen i samhället, betingad av vår ställning i produktionen.
Här kommer vi antagligen inte längre; jag tycker att du har en tråkig syn på vårt samhälle. Och ärligt talat tycker jag att du pratar emot dig själv hela tiden: det är okej att göra en klassresa (som du tydligen har gjort), men samtidigt är det något fult. Och ve den som glömmer sitt ursprung, ty ur en viss klass är du sprungen och inom denna klass kommer du att dö. Köper du en pralin, glöm inte att du då våldför dig på dig själv - för egentligen kommer du från en klass där en chokladkaka duger gott.
Men som sagt, nu lägger jag ner diskussionen.
Ulrika, jag tycker att du är oförskämd. Du tillskriver mig åsikter som antagligen (då jag inte gett uttryck för dem) härstammar från dig och dina fördomar. Smaklöst.
Skicka en kommentar