Kasta den! Publicera icke! Börja om!

Förflackningen är långt gången, och tankar, resonemang och frågor sprids som korta notater. Det sammanhållna, resonerande texterna blir för långa, för tunga, för riktiga och viktiga. Essän sammanfattas som ett SMS, eller bloggas från telefonen. Meningar. Bryts. Sönder. Orden behandlar Hamas, böcker, onani. Men ingen säger något. Att oroa sig för bokens, essäns, reportagets eller något annats död, är inte tillrådligt för domedagsprofetian kommer att vara fel – i de allra flesta av fallen. Vad gäller det skrivna ordet så upplever det en renässans, en vildvuxen och spretig återfödelse i telefoner och datorer. Böcker ges ut, köpes och läses, eller lånas och läses och kommenteras/recenseras av lämpade och olämpade. Det skrivna ordet är centralt i vår kultursfär. Därmed inte sagt att det är det skrivna som når flest och påverkar mest, men det är texten – den tryckta – som har den högsta statusen. Essän – den som borde skrivas – riskerar att bli oskriven, fragment publicerade. I det dagliga arbetet med texter, både läsandet och skrivandet, så måste en viss disciplin finnas. Kroppen måste kuvas, fås att sitta still och tankarna måste tiga still eller som minst rangeras in på bestämda spår. I skrivandet så måste den högsta disciplinen hållas, avbrott planeras och "kreativiteten" kommenderas fram. De sidor som skall skrivas skall skrivas! Innan det dagliga värvet (eller nattliga) är avslutat, innan texten har kommit till sitt logiska slut så får inte skrivandet avbrytas, texten publiceras. Jan Myrdal sägs oroa sig för sin död, han har för mycket oskrivet. Han publicerar sig då och då i FiB/K eller Aftonbladet. Är texten allt för radikal för Aftonbladet går han till Flamman, eller till Proletären. Med mindre än en veckas notis kan han bli publicerad i en tidning med åtminstone 3 000 läsare. Är det än mer bråttom så kan han nå ut via FiB/K:s hemsida, eller e-post-lista. Det som inte är lika brådskande, det som kan vänta i mer än en vecka, en månad, ett halvår kan Myrdal ge ut som bok. Ett rent kvantitativt grepp på det skrivna kan vara på sin plats – räkna orden i varje text. Räkna ord, räkna titlar, räkna år. Hur många ord per titel, hur många ord per år. Hyllmeter är bedrägligt, Nya Testamentet tryckt 1837 behöver inte ta upp mer plats än American Psycho i pocketutgåvan från 2000. Men räkna även hyllmeter. Varje skriftställare bör vägas och mätas. Texter med för få ord bör bli misstrodda, för resonemang tar tid, tar plats. Att kondensera ner kärnpunkten till en enkel uppställning (Strindbergs Liten katekes för underklassen) är måhända slagkraftigt, fyndigt, tankeväckande och sant. Men det är inte att resonera, att väga argument, ställa åsikt mot åsikt, åsikt mot verklighet. Den tråkiga texten, den utan skönhet i form eller innehåll, den som är berövad all sensualism eller råhet, är idag idealet. Inte för att nå maximal uppmärksamhet eller stora skaror (där bör vi göra som Strindberg!), den är idealet för att den ger oss tid att skriva ner argument efter argument, bifoga material, redovisa. Läsaren förväntar sig inget skönt, koncentrerar sig på det sakliga. De höga ropen och det sensuella riskerar att leda oss fel – vi vill inte förföra med demagogi. Vi vill presentera, resonera och bevisa. Förlorar vi vår seriositet och hemfaller åt den tomma retoriken, åt de bara brösten eller de gälla skriken så förlorar vi vår rätt att skriva. Är vi inte ytterst noggranna i våra efterforskningar, källkritiska och insatta i vår avhandlings ämne så har vi ingen rätt att tycka i frågan, som Mao så riktigt påpekade. Våra skrivdon bör hållas inlåsta så länge vi inte använder dem för att nå sanningen. Vi får gärna publicera oss varje dag, om vi känner behovet. Publicera. Göra publikt. Tillställa allmänheten. Men när vi vänder oss till våra läsare så måste vi både säga och vilja något. Om tanken inte når ända fram, om orden tar slut, så bör även bläcket ta slut. Det som i förstone inte kan tänkas kan kanske skrivas fram, det är en välkänd teknik som används flitigt av de som måste producera text. Börja skriv! – lyder uppmaningen – så kommer resten av sig självt. Det är ofta sant, disciplinen och tankens inrangerande i bestämda spår kan ge väldiga resultat. Men vägrar tanken att utvecklas till sitt slut, fallerar logiken, trots disciplin och ivrigt knackande på tangenterna – överge tanken. Kasta den! Publicera icke! Börja om. Och låt din text, låt våra texter, ta tid att skriva och läsa. Låt dem ta plats. Utsträckningen av texten i tiden och rummet är ingen garanti för kvalitet, men det är en förutsättning för reflektionen – reflektionen över frågan och reflexen, speglingen, av samhället.