Om det sköna och det könsliga

Jag är ingen estetiker – människans intryck av det sköna blir för mig mina personliga direkta intryck. Inte så att jag inte kan förstå teorin bakom en vacker strof, eller en skön målning. Det kan jag – det kan vi alla – med lite tid och hängivenhet. Jag kan med stöd av diverse analyser och teorier producera det harmoniska, det på ytan vackra. Alltså det som är ointressant. Vad jag är ute efter i min jakt efter det sköna är det som griper tag i mig – inte i hjärtat – i magen. I en dikt är jag ute efter samma känsla som jag får när jag ser en vacker kvinna i vackra kläder som dansar. Det är kanske en känsla som är er främmande, och jag kan inte beskriva det med bättre precision än som direkt drabbande lust/kärlek. Inte bara lust, inte bara kärlek. En av de första upplevelser av detta sköna, detta begär, fick jag av Eeva Kilpis lilla, oansenliga dikt: "Ring mig innan världen exploderar / vi säger hejdå". Den är så liten, men lyckades för mig bli ingången till en för mig stängd sfär av litteraturen. Den är vacker, spröd och alldeles vardaglig. Min längtan efter det sköna är antagligen lika beroende av min längtan efter kärlek (det mer köttsliga) som en genuin förståelse av och längtan till konsten, då jag alltid återkommer till att tänka på det sköna som en kvinna. Nu är jag inte ensam om det i kulturhistorien, och jag är tacksam över att inte se på det sköna (och kvinnorna) på samma sätt som Walter Sickert, som aldrig förmådde producera en skön målning av en kvinna. (Huruvida Sickert var Jack Uppskäraren, som Patricia Cornwell hävdar, låter jag vara osagt.) Frågan om könet och konsten är en av de mest genomtröskade och rent ut sagt uttjatade – jag tror dock att den kommer att återkomma (en feministisk konstkritik måste ju i alla fall tangera den) men jag tror aldrig att man kommer komma till konsensus om det sköna, då det är statt i ständig förändring, och bara upplevs som fast och stabilt.