Om att samla eller hamstra böcker

Många lärda är boklärda mer än något annat. Bland dessa kan ibland en sida av det bokliga som man ofta inte tänker på uppenbara sig, inte boksamlande utan vad man på engelska skulle kalla ’book-hoarding’ – bokhamstring. Detta att närmast tvångsmässigt gå i antikvariat och bokhandlar och förvärva böcker om högt och lågt, med hög och låg kvalitet både i tryck och i det litterära hänseendet. Sedan så läser man – eller inte – sina nya skatter. Därefter så läggs de i lämplig hög, för bokhyllorna har sedan länge varit fulla. Vad som driver bokhamstraren är kärleken till böcker, men även känslan av att man går miste (kan gå miste) om en insikt eller litterär upplevelse om man inte förvärvar just den bok man håller i. Det kan röra sig om en bibel från 1837 i frakturstil med slitet läderband, eller en pocket från Historiska Media om drogernas historia. Eller, för all del, en essäsamling av Leo Löwenthal. Detta förhållningssätt till böcker ger naturligtvis stora boksamlingar, ofta med både bredd och djup. Dock så är den normale bokhamstraren från början inte allmän bokexpert, utan kan ett litet område av litteraturen fullgott, men famlar ofta i mörkret utanför sitt eget segment – i början av sin karriär. Ganska snart visar sig en bibliofil ådra, man blir en boksamlande bokhamstrare, för det finns så mycket kvalitetslitteratur att man kan tillfredställa både sin något maniska kärlek till böcker per se och sin längtan efter kvalitet. Nu ska inte kvalitet missförstås som enbart litterär kvalitet, det kan även vara ett vackert band eller kvalitet som historiskt dokument – över den litterära perioden eller över den faktiska historiska period verket är ifrån. Känslan av att besitta mängder av klokskap – i inbunden form – gör att den bokhamstrande veteranen vill dela med sig av sin visdom (den i inbunden form) i tryck, gärna inbundet, men artiklar i tidningar och tidskrifter produceras. De kan handla om omslagen på Bengt-Åke Cras ”Sexy Western”-böcker, språkliga skillnader i olika översättningar av Marx Kapitalet eller kanske reflektioner kring Uggle-biblioteket. Ofta är det mycket lärt, Balzac kanske citeras, och omåttligt ointressant – för alla andra än de andra bokhamstrarna. De som själva vill uttrycka sin kärlek till luntorna i skrift. Driften att vara med sina böcker driver vissa av bokhamstrarna att bli bibliotekarier. Det yrket kan dock upplevas som en chock för den naive: man är tvungen att gallra bland böckerna. Hyllorna i magasin och bibliotek är den plats man har tillgängligt. Det som inte lånas och läses får lämna plats åt nya luntor. Plötsligt upptäcker man också att en stor del av bokutgivningen inte ens kan väcka känslan av habegär: böcker om bantningsmetoder och Qi gong ingår inte i Litteraturen, men är en stor del av litteraturen som den är. I detta läge så kan man reagera på två sätt, antingen så tappar man hoppet om den läsande allmänheten som visat sig vara precis som den vanliga allmänheten, eller så ger man upp tanken på Litteraturen: Litteraturen var inte magisk. Den är bara ett sätt att vinna profit. I det enare fallet så kan man börja utforska en sann litterär värld, för som nämnde Leo Löwenthal skrev: ”A genuine, explanatory history of literature must proceed on materialistic principles. That is to say, it must investigate the economic structures as they present themselves in literature, as well as the impact which the materialistically interpreted work of art has in the economically determined society.* *Löwenthal, Leo ”On Sociology of Literature (1932)” i Literature and Mass Culture. Transaction Books: New Brunswik, 1984, s. 248.